Kompromissreformen den 8 februari 1914
Den sista överenskommelsen om de armeniska reformerna var sanktionerad av samtliga sex europeiska nationer men undertecknades endast av den osmanska vesiren, utrikesministern, Said Halim, och den ryska chargé d’affaires, K. N. Gulkevich, som agerade i ambassadör Giers frånvaro. Bland de otaliga modifikationerna av den ursprungliga ryska planen fanns bildandet av två armeniska provinser, en som omfattade vilayeterna Trabizond, Sivas och Erzurum och en annan som inkluderade vilayeterna Van, Bitlis, Kharpout och Diyarbakir. Man skulle utse en utländsk generalinspektör, den högsta civila auktoriteten, i varje provins. Uppdelningen av Västarmenien i två separata områden och reduktionen av armeniernas proportionella styrka genom en inkludering av alla angränsande områden så väl som annekteringen av Trabizond, var uppenbara eftergifter som var tvungna att göras till den osmanska regeringen. Dessutom nämndes det inte alls något om kompenseringen för armeniska förluster, exkluderandet av muhajirerna, utvidgningen av reformåtgärderna till att omfatta armenier bosatta utanför dessa två inspektoraten eller ansvaret hos de europeiska makterna för att garantera utförandet av programmet. Medan termerna "armenier" och "kristna" användes flitigt i det ursprungliga ryska projektet så återfanns inga av dem i kompromisslösningen. Istället hade termer som "etniska element" och "ickemuslimer" ersatt dessa som en ytterligare eftergift till ittihadistledarna. Överenskommelsen hänvisade inte heller officiellt till "Västarmenien" utan till "östra Anatolien". 65 Överenskommelsen i februari 1914 uppfyllde inte samtliga av armeniernas förväntningar men den var ändå den mest livsdugliga reformen som hade föreslagits sedan internationaliseringen av problemet. Många armeniska ledare var nöjda men Genèveorganen hos Dashnaktsoutiun förkastade inte åtgärderna men varnade för att: "… innan man kan lita på diplomatiska reformer, måste nationen åta sig grundläggande renoveringar; den måste utrota förbannelsen med den fega passiviteten; den måste inspireras av den nyttiga och försonande principen om självassistans; den måste beväpna sig och vara redo!" 66
Februaris reformplan tillämpades inte på en gång då valet av generalinspektör orsakade en stor oenighet och diskussion bland de europeiska ambassadörerna så väl som mellan dem och Höga porten. Dock kunde man i april 1914 välja Westenenk, den holländska provinschefen i Ostindien, och major Hoff, från den norska armén. De anlände till Konstantinopel några veckor senare för att motta instruktioner innan avfärden till sina respektive provinser. 67 Deras rättigheter och ansvar inkluderade:
- fritt resande för att kunna övervaka administrationen i alla distrikten i inspektoratet
- förberedelse av månatliga rapporter till regeringen
- genomdrivning av lagar och direktiv
- utnämning av specialkommissioner för lokala frågor
- inledning av åtgärder för att bosätta nomaderna
- främjandet av interetnisk harmoni
- utförandet av en folkräkning
- garantera rättvisa legala processer och motverka användandet av mutor
- förenklande vid indrivning av skatter
- förslå nödvändiga förbättringar till centralregeringen
- observera utbildnings- och polisväsendet för att kunna garantera att varje religiös församling har sina egna skolor så väl som sina representanter inom polisstyrkan
- tillsätta tillförlitlig administrativ personal, inklusive tolkar, för att arbeta på ett korrekt och effektivt sätt med alla dessa delegerade funktioner. 68
Sommaren 1914 var Hoff redan i Van, hans administrativa centrum, och Westenenk var på väg att resa till Erzurum. Men i denna stund av triumf, då eftersträvandena hos 1800-talets armeniska politiska linjer till största delen verkade vara garanterade och den nationell-kulturella autonomin var inom räckhåll, krossades allt i ett enda slag. När detta slag föll var det knappast någon som kunde föreställa sig att det skulle innebära utrotandet av Västarmenien. För detta folk kan första världskrigets effekt inte överdrivas.
|
