Effekterna av kampanjen i Transkaukasus
Det fanns många armenier bland de tusentals döda i den ryska Kaukasusarmén. De fyra frivilliga enheterna, otåliga att möta turkarna, deltog i de hårdaste slagen från Olti till Sarighamish och persiska Azerbajdzjan. Vid slutet av offensiven hade en tredjedel av de frivilliga stupat eller blivit sårade. 37 Men de stridande armenierna kände sig tillräckligt belönade när tjänstgöringsmedaljer och certifikat om befordran regnade över deras enheter från de ryska ämbetsmännen och generalerna. 38 Lovord publicerade i tidningar världen över förstärkte östarmeniernas övertygelse om att nationens framtida välstånd var beroende av framgångarna hos den tsariska armén. Denna relation mellan regering och undersåtar kunde beskådas igen när armenierna 1915 fick tillåtelse att organisera ytterligare tre frivilliga enheter, ledda av Vartan, Avsharian och Arghoutian. 39 Även om samtliga enheter officiellt lydde under den ryska Kaukasusarméns befäl och strategi så kom den direkta kontakten och ordern från den armeniska kommittén som var ansvarig för de armeniska frivilliga enheternas aktiviteter. Armenierna höll på att utveckla administrativ erfarenhet. Men eftersom kommittén och dess moderorganisation, den Nationella byrån, anklagades för att lyda under Dashnaktsoutiuns direktiv, så opererade den sjätte frivilliga kåren, bestående av hntchakister och frivilliga från Amerika och Balkan helt självständigt. 40 Trots att oenigheterna var omfattande bland olika enheter och deras befäl så var alla enade i sin attityd gentemot den osmanska regeringen och Västarmenien.
De ryska segrarna under januari 1915 hade avvärjt det omedelbara hotet mot Transkaukasus men krisen hade lämnat sina spår. Närmare 70 000 armenier hade flytt från krigsområdena och sökt skydd i trakterna runt Jerevan och Tiflis. Strömmen av dessa flyktingar hetsade upp känslorna hos Transkaukasus armenier ytterligare som upprättade flera hjälporganisationer och insamlingar till de drabbade offren. I början trodde både den inhemska befolkningen och flyktingarna att endast nödlösningar behövdes, eftersom armenierna från gränsområdena förväntades kunna återvända hem efter den förväntade ryska ockupationen av hela den armeniska platån, för att säkert och tryggt inleda återuppbyggandet. 41
Sarighamish-operationens effekter på relationen mellan folken i Transkaukasus var av annorlunda natur. Under de första dagarna av den turkiska offensiven var risken att förlora hela regionen överhängande. Ryska ämbetsmäns familjer evakuerades till säkrare områden och regeringsämbetena förberedde sig för att dra sig tillbaka till norra Kaukasus. Den armeniska befolkningen var förskräckt, då man förväntade sig väldigt lite barmhärtighet från Enver Pascha. 42 Mitt i förvirringen möttes armeniska, muslimska och georgiska politiker i Tiflis. Armenierna förordade ett aktivt allmänt motstånd mot den invaderande styrkan och uppmanade sina transkaukasiska grannar att organisera militära grupper. Även om de muslimska representanterna uttalade sin lojalitet gentemot Ryssland så förblev de neutrala i frågan medan georgierna starkt motsatte sig förslaget från Dashnaktsoutiun. Noi Ramshavili, en inflytelserik socialdemokrat och framtida premiärminister i Georgien, accepterade bildandet av militära enheter vilka skulle upprätthålla lag och ordning efter den förväntade ryska evakueringen, men ansåg att en defensiv hållning skulle vara både ologiskt och omöjligt. Den enda sättet att rädda Transkaukasus från förödelse var att välkomna turkarna och låtsas underkasta sig erövrarna. Om armeniernas farhågor påpekade Ramshavili att Enver var en tysktränad officer som därför skulle vara insatt i europeisk krigsstrategi. 43 Lyckligtvis ledde det turkiska fiaskot vid Sarighamish till att Transkaukasus slapp vidta drastiska åtgärder, men episoden visade hur fundamentalt olika deras olika tankesätt var.
Armeniernas misstankar växte när rykten om georgier och muslimers samarbete med fienden spred sig. I verkligheten hade georgiska emigranter i Tyskland och Turkiet erbjudit sig att bilda frivilliga enheter för att befria Georgien från rysk dominans. Detta bar likheter med armeniernas agerande mot Turkiet. Georgiska frivilliga förväntade sig att axelmakterna skulle återskapa en nationell regering med jurisdiktion över de områden som under 1700-talet ingick i Irakli II:s kungadöme så väl som i de omkringliggande provinserna. De georgiska enheterna deltog dock i få slag, möttes av misstänksamhet från det turkiska befälet och ignorerades av så gott som alla georgier vilkas lojalitet mot det multinationella ryska hemlandet var orubblig. 44 Muslimernas sympati för Turkiet var mer naturlig. Medan den turkiska 1:a expeditionsstyrkan ockuperade det persiska Azerbajdzjan under 1915 års första månader, möttes Halil Pascha, styrkans befälhavare och morbror till Enver, Aslan Khan Khoisky, brorson till den kommande premiärministern i republiken Azerbajdzjan. Det militära avtal de ingick innebar att en muslimsk motståndsrörelse mot Ryssland skulle få fäste i norra Persien och Transkaukasus för att i gengäld få hjälp av ottomanerna i skapandet av ett självständigt Azerbajdzjan som skulle omfatta det persiska Azerbajdzjan och guberniiorna Jerevan, Baku och Elisavetpol. Enver sanktionerade projektet som dock förblev outfört. 45748 Ryska påtryckning mot norra Persien och armeniska väpnade aktiviteter vid Van, bakom Halils division, tvingade det osmanska befälet att evakuera det persiska Azerbajdzjan och därmed bröts den direkta länken mellan muslimerna i Transkaukasus och de turkiska styrkorna. 46
|
