Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 326 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Deportationen och massakrerna av västarmenierna

Flera författare påstår att det armeniska motståndet vid Van utgjorde en nyckelfaktor vid den turkiska evakueringen av norra Persien och för motiveringen av ittihadistledarna att utrota västarmenierna. Frågan om vem som bär ansvaret för massakern och deportationen av så gott som alla osmanska armenier har utvecklats till polemik. Hundratals böcker och dokument har publicerats i vilka de fruktansvärda scenerna av våldsamheter och dödande beskrivs. Många författare som britterna Bryce och Toynbee, fransmannen Pinon, tysken Lepsius och amerikanerna Morgenthau och Gibbons har insisterat på att massakrerna var planerade och brutalt utförda. De har avvisat den osmanska regeringens officiella publikationer och deras rättfärdigande med hänvisning till att antiarmeniska aktioner utfördes av ittihadisterna även innan krigets utbrott. 47 Faktum återstår att mellan 800 000 och 1 000 000 armenier miste livet under några få månader och flera hundratusen föll offer för sjukdomar, hunger och flyktinglivets mödor under kommande år. Ett okänt antal kvinnor och barn tvångskonverterades till islam, hamnade i turkiska mäns ägo eller adopterades av muslimska familjer.

Att katastrofen ägde rum är oomtvistligt men anledningarna därtill är fortfarande lika kontroversiella som tidigare. År 1959 skrev pressattachén på den turkiska ambassaden i Washington DC: "Det turkiska svaret på det armeniska överträdandet kan, enligt min åsikt, jämföras med vad det amerikanska svaret kunde ha blivit om Minnesotas tyskamerikaner skulle ha revolterat till Hitlers fördel under det andra världskriget". Och vidare fortsätter han: "De icketurkiska elementen inom imperiet fortsatte sina påtryckningar för en separation och sökte stöd hos de stora makterna. De var oroliga för att riktiga reformer skulle förhala uppdelningen av jord och vände ryggen till de västvänliga ungturkarnas ärliga förslag". 48

Talaat Pascha, en av organisatörerna av folkmordet har skrivit följande i sina memoarer: "Jag medger att vi deporterade många armenier från de östra provinserna, men det skedde inte enligt en förberedd plan. Ansvaret för dessa handlingar faller först och främst på de deporterade folken… Dessa förebyggande åtgärder vidtogs i varje land under kriget, men medan de beklagliga resultaten av detta föll i glömska i andra länder, hördes ekot av våra handlingar över hela världen, eftersom vi hade allas ögon på oss". 49

De flesta turkiska källor påstår att deportationerna var krigstidsåtgärder, nödvändiga för statens säkerhet och att de utfördes endast efter det att man hade hittat konkreta bevis på armeniernas förräderi. Bevis på illvilja inkluderade bildandet av frivilliga enheter i Kaukasus, turkiska undersåtars deltagande i dessa grupper, uttryckande av hot och antagonism i armeniska tidskrifter utomlands och förberedelse för väpnad revolt. Under krigets gång utfärdade den osmanska regeringen flera publikationer vilka inkluderade hemliga korrespondenser mellan armeniska revolutionärer så väl som flera fotografier på vapenförråd och konfiskerade vapen. Armenierna anklagades för en rikstäckande komplott. 50 Turkiska författare har i synnerhet påpekat att inga officiella åtgärder utfördes mot armenierna innan de gjort uppror. Därför menade de att en revolt hade inletts när armeniska civila, politiska och intellektuella ledare i Konstantinopel arresterades, deporterades och så småningom avrättades den 24 april 1915. 51 Den 26 maj skickade inrikesminister Talaat följande kommuniké till Storvesiren om de armeniska deportationerna: "Då vissa av armenierna som bor nära krigszonen har hindrat den kejserliga osmanska arméns aktioner som hade fått i uppdrag att försvara gränserna mot landets fiender, förhindrat förnödenhetstransporter och trupper, allierat sig med fienden och i synnerhet eftersom de har anfallit militära styrkor inom landet, den oskyldiga befolkningen, osmanska städer och byar, dödat och plundrat och till om med försett fiendens flotta med förnödenheter och avslöjat våra styrkors positioner för dem, har vissa åtgärder vidtagits eftersom det är nödvändigt att göra sig av med rebelliska element av detta slag från områden med militära aktiviteter och att byarna som är deras bas och skydd bör utrymmas. Bland annat deportation av armenier från vilayeterna Van, Bitlis och Erzurum, livaerna (kommunerna) Adana, Mersin, Kozan, Jebelibereket, med undantag för städerna Adana, Sis och Mersin, sanjaken Marash förutom själva Marash och distrikten Iskenderun, Beylan, Jisr-i Shuur och Antakya i vilayeten Allepo, med undantag för de administrativa städerna i respektive sanjak. Det tillkännages att armenierna ska skickas till följande platser: vilayeten Mosul, med undantag för den norra regionen som angränsar till vilayeten Van, sanjaken Zor, södra Ourfa förutom staden Ourfa, östra och södra delen av vilayeten Allepo och den östra delen av den syrianska vilayeten". 52