De allierades hemliga överenskommelser
Medan Sazonov satt i akademiska diskussioner med Dr. Zavriev, var det ryska utrikesministeriet och andra allierade regeringar upptagna med att planera delningen av det osmanska imperiet. I mars 1915 övertygade utrikesminister Sazonov den engelske ambassadören George Buchanan och den franske ambassadören Maurice Paléologue om att en långvarig lösning skulle kräva ett ryskt innehav av "staden Konstantinopel, Bosporens västra strand, Marmarahavet och Dardanellerna så väl som den södra terrassen upp till Enos-Midia" och "en del av den asiatiska kusten mellan Bosporen, floden Sakarya och en punkt i sundet i Ismid som skulle bestämmas senare". Han bad om Englands och Frankrikes välsignelse i frågan och lovade i gengäld att: "de allierade regeringarna kommer att mötas av samma sympati från den kungliga regeringen i förverkligandet av planerna angående andra regioner inom det osmanska imperiet och på andra håll". 98 Via diplomatiska korrespondenser under de följande dagarna fick regeringarna i London och Paris garantier om kommersiella privilegier i Konstantinopel och fri passage via sunden. I tillägg till detta krävde Storbritannien bland annat att Arabien och det Heliga landet skulle skapa en separat muslimsk stat, 99 och Frankrike uttryckte önskemål om "att annektera Syrien, inklusive provinsen i Alexandrettaviken och Kilikien till Taurusregionen". 100 Efter att ha godkänt de olika kraven signerades Konstantinopelavtalet den 10 april 1915. 101 Två veckor senare, den 26 april, resulterade andra förhandlingar i London i Italiens löfte om att delta i kriget mot Österrike-Ungern och i gengäld få otaliga territoriella vinster, först och främst längs Adriatiska havets östra kustlinje och mot det osmanska imperiet i gengäld för öarna Dodecanese och ifall imperiet skulle delas, även vilayeten Adalia på fastlandet. 102
Flera månader senare, i slutet av 1915, kom regeringarna i London och Paris fram till att det vore bra med en överenskommelse angående sina planer för västra Asien. Sykes-Picot-avtalet var överenskommelsens mest oroväckande resultat. Den 10 februari 1916 hade Sir Mark Sykes, brittiska utrikesministeriets expert på Främre Asien, och George Picot, den före detta franske generalkonsuln i Beirut, kommit överens om ett avtal som gav Frankrike "direkt eller indirekt" styre över Libanon, den syriska kustlinjen, Kilikien och territorium som fortsatte in mot Anatoliens högland och längs Taurusbergen fram till den persiska gränsen. Mesopotamien, från utkanterna av Bagdad till gränsen mot Persien och den Persiska viken och hamnarna Acre och Haifa vid Medelhavet, var inkluderade i den brittiska zonen. De flesta återstående områdena, ökenregionerna, fördelades i brittiska och franska inflytelsesfärer. 103
Eniga återvände de anglofranska parterna till det delikata uppdraget att få Rysslands godkännande. Sykes och Picot reste till Petrograd 140 där de avslöjade punkterna i sin överenskommelse och försäkrade Sazonov om att man inte skulle motsätta sig alls om tsar Nikolaj skulle besluta sig för att annektera vilayeterna Erzurum, Van och Bitlis och delar från vilayeterna Trabizond, Sivas och Kharpout, med andra ord den armeniska platån. 105 När Sazonov motsatte sig det franska djupa inträngandet i Diyarbakir och Taurusregionen föreslog engelsmännen en kompromiss som gick ut på att det franska intrånget skulle brytas av vid floden Tigris och Frankrike skulle i gengäld få vilayeten Sivas, vilken var reserverad för Ryssland enligt den ursprungliga planen. 106 Ett memorandum av denna kompromiss förberett av Sir Mark var en förvrängd uppskattning av armenierna och deras förhoppningar. Han inledde med att påstå att de senaste turkiska våldsamheterna inte längre skulle tillåta att armenierna lämnades under ottomanskt förtryck. Liknande deklarationer från de allierade om detta agerande hade publicerats världen över. Enligt Sykes kunde armeniernas situation lösas på ett av följande fyra sätt:
Bildandet av en armenisk regering under turkisk suveränitet. Denna skulle dock leda antingen till ett andra Bulgarien som skulle spinna komplotter i Kaukasus eller till en ogenomförbar överenskommelse eftersom armenierna inte kunde tävla militärt med kurderna.
Skapandet av en armenisk regering under internationellt beskydd. Detta skulle exponera området för kontinuerliga intriger vilka Tyskland, förr eller senare, skulle dra nytta av.
Inkluderingen av Armenien till Ryssland. Detta skulle tynga tsaren med ett land fullt av revolutionära syndikalister vilka hade starka band till samhällsfientliga organisationer i Persien och Kaukasus. Faktiskt hade en armenisk revolutionär tidigare informerat Sykes om att en rysk annektering av Armenien skulle vara idealt eftersom det skulle låta konspiratoriska föreningar i Kaukasus, Azerbajdzjan (norra Persien) och Turkiet att förena sig och skapa den oro som är vital för deras dominans.
Delningen av Armenien så att Frankrike skulle få före detta romerska eller Mindre Armenien, medan Ryssland skulle få återstoden av den armeniska platån. Detta vore den bästa lösningen! 107
|
