Förnyad östarmenisk aktivitet
1916 var ett svart år för östarmenierna. De fulla konsekvenserna av slaget som hade gått från Konstantinopel ända till Bitlis uppenbarades tydligt först då. Den ryska ockupationen av Erzurum och Trabizond skulle ha utlöst hjärtliga firanden i hela Transkaukasus år 1914, medan den 1916 välkomnades av en tyst nyfikenhet eftersom de tsariska arméerna hade ockuperat "Armenien utan armenier", idealet inte bara för Enver och Talaat utan även för den förre ryska utrikesministern Lobanov-Rostovski. Med den tsariska ordern om ett upplösande av de frivilliga enheterna hamnade armenierna i ett tillstånd av chock, desillusionering och bestörtning. Det var flyktingarnas tillstånd som fick dem att återigen ta till handling. Vid slutet av 1916 hade nästan 300 000 västarmenier sökt asyl i Transkaukasus där nära hälften var dömda att dö av svält och sjukdomar. 131 Den återupplivade Nationella Byrån, de filantropiska föreningarna och befolkningen försökte bemöta och lindra de västarmeniska överlevarnas lidande genom att skänka över fem miljoner rubler till hjälpaktiviteter. Armenier från alla hörn i det ryska imperiet deltog i denna nya "all-nationella" insatsen. 132
Efter flera förseningar och hinder tillät den ryska regeringen, i maj 1916, att de armeniska ledarna skulle mötas i Petrograd med villkoret att agendan för mötet enbart skulle innehålla hjälpåtgärder. Förutom armeniska inflytelserika delegater från Moskva och Petrograd fanns även representanter från Transkaukasus, södra Ryssland och USA så väl som talesmän för flyktingarna från Turkiet närvarande. Spektrumet var brett eftersom det fanns två armeniska medlemmar från den ryska Duman, både konstitutionella demokrater, högt rankande dashnakister, socialdemokrater och socialrevolutionärer, 133 flera eminenta forskare och slutligen representanter från flera filantropiska, sociala, kulturella och religiösa organisationer bland de drygt hundra delegaterna. Officiella från den ryska regeringen var också närvarande för att se till att förbjudna ämnen inte skulle beröras. Även om de konkreta resultaten av diskussionerna var försumbara, fick armenierna en ny och bredare erfarenhet i utbytet av opinioner baserade på logiska åsikter. 134 Under sessionerna avslöjade Duma-medlemmen M. S. Adjemian, som hade nära kontakter inom det ryska utrikesministeriet, för en medlem ur Dashnaktsoutiun att den armeniska politiska framtiden var i fara på grund av de allierades hemliga planer om en delning av Turkiet. När Dr. Zavriev, Dashnaktsoutiuns mest erfarne internationella diplomat, underrättades om detta avfärdade han det som ett rykte. 135
Även om den ryska regeringen förbjöd diskussioner om vissa specifika ämnen, tvingades den att erkänna det nödvändiga i ett bredare folkligt deltagande i försvaret av imperiet, eftersom den ryska byråkratin inte hade varit kapabel att styra nationen i krig. En av de konferenser som sanktionerades vid slutet av 1916 var "Städernas Allryska Kongress". Alexandre Khatisian, borgmästare i Tiflis och ordförande för "Städernas Union" i Kaukasus, representerade Transkaukasus vid Moskvamötet. Där pratade den framtida armeniske premiärministern om den progressiva roll som Ryssland hade spelat i Transkaukasus och menade att Transkaukasus inte kunde överleva om det var separerat från imperiet. Dock upplevde Khatisian ett ökat missnöje och otålighet hos allmänheten i Moskva och Petrograd med det förlängda kriget. 136 Vid sin återkomst rapporterade han ändå till den armeniska Nationella Byråns hemliga session att situationen vid fronten och inom regeringen var relativt stabil. Fastän det fanns tecken på korruption och ineffektivitet var imperiet inte i fara. Inte heller ansåg han att den regerande makten hotades av revolutionära organisationer, eftersom Romanovernas prestige hade ökat i synnerhet efter mordet på den skandalomsusade Rasputin. Optimistiskt påpekade Khatisian att ett framgångsrikt slut på kriget kunde försäkra förverkligandet av den grundliga armeniska drömmen – autonomi för Västarmenien under ryskt eller de allierades beskydd. Paradoxalt nog underrättades även georgierna om regeringens stabilitet via en annan medlem ur Duman vid namn N. S. Chkheidze, ledare för de socialdemokratiska mensjevikerna. 137 Dessa uppskattningar, veckor innan den ryska revolutionens utbrott, indikerade att de armeniska politiska ledarna inte hade lärt sig att analysera symptomen på ett korrekt sätt. Under de första månaderna 1917 var de dock inte ensamma om att göra dessa misstag.
|
