Bildandet av sovjeter i Transkaukasus
Innan de extatiska invånarnas utbrott hade hunnit lägga sig, funderade de liberala och socialistiska politiska elementen över möjligheten av ett större regeringsdeltagande. På dagen för Nikolajs abdikering erkände Tiflis Duma jurisdiktionen hos den tillfälliga kommittén i Petrograd och bad om att detta organ skulle utfärda en allmän amnesti, garantera alla medborgares rättigheter och återställa yttrandefriheten och pressfriheten. 6 En vecka senare valde Tiflis Dumas verkställande kommitté N. Zhordania, georgisk mensjevikteoretiker, A. Khatisian, stadens borgmästare och D. Popov, representant från den ryska Kaukasusarmén, för att återuppta den återkallade storhertigens administrativa funktioner. 7 Liknande åtgärder, för att försäkra fortsättningen av lokala styren, utfördes även i andra transkaukasiska städer. Den 19 mars etablerade Bakusovjeten en förbindelse mellan soldaternas representanter och Petrograds sovjet och den provisoriska regeringen. En liknande aktion godkändes dagen efter av sovjeten för arbetarnas representanter som valde Stepan Shahoumian, nyligen benådad från sin exil och på väg till Baku, till ordförande. Bevis på den oemotståndliga popularitet och vördnad som Shahoumian besatt, även hos sina politiska motståndare, är det faktum att endast fyra av 52 röstande delegater var bolsjeviker. 8
Socialistiska partierna i Tiflis, Transkaukasus huvudstad, bildade också en egen sovjet för arbetarnas representanter och under de följande veckorna bildades sovjeter för arbetare, soldater och bönder i varje provins. För att koordinera aktiviteterna hos alla grupper grundade man regionala organ. Allt följde receptet som ordinerades av Petrograds sovjet. Även om liknande råd bildades i Jerevan guberniia så hade de en liten representation eller ett litet inflytande i de regionala sovjeterna, vilka alla möttes i Tiflis. Till exempel så fanns det under maj-sessionen för arbetarnas och böndernas regionala sovjeter inga armeniska bönder och endast sex arbetare närvarande, av vilka fem representerade järnvägsarbetarna i Alexandropol. 9 Vanligtvis lyssnade sovjeterna på rapporter om de "aktuella händelserna", antog resolutioner vilka krävde "fred utan annekteringar eller gottgörelser" och erkände det kritiska behovet av jordbruksreformer men undvek den potentiellt explosiva nationalistiska frågan. Medan de predikade för kulturell utveckling och t.o.m. för principen om självstyre kringgick de väsentliga huvudfrågor genom att deklarera att endast det kommande Rysslands konstituerande råd hade befogenhet om att formulera frågan om nationaliteterna. Speciellt motsträvig till att diskutera denna fråga var den regionala sovjeten för soldaternas representanter, med en överväldigande majoritet av socialrevolutionärer och ryssar. Dessutom krävde de militära representanterna, även om de förband sig att försvara fronten, att den provisoriska regeringen officiellt skulle frångå den tsariska regimens imperialistiska planer. 10
|
