Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 33 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den siste konungen i Artashesian dynastin, från 20 f. Kr. till 2 e. Kr.

Tigran III regerade mellan 20 och 12 f. Kr. och efter honom kom Tigran IV till tronen (12-1 f. Kr.) Regeringstiden under dessa sista kungar i Artashesian dynastin präglades av olika inbördeskrig, vilka försvagade Armenien.

Det nationella partiet, som stöddes av partherna, krävde skapandet av ett helt självständigt Armenien, en sak som var mot romarnas intresse och inflytande. Romarna stödde i sin tur en liten grupp adelsfamiljer som mer eller mindre hade köpts upp av Rom, familjer vilkas ledare hade utbildats och uppfostrats i Rom. Kampen mellan dessa två läger skapade många konflikter i Armenien vilka i flera tillfällen resulterade i väpnade uppror mot de furstar som överdrev sin underkastelse till Rom.

Tiden mellan dynastierna Artashesian och Arshakounian, år 2 till 53 e. Kr.

Efter Tigran IV död som var den siste kungen i dynastin Artashesian, skickade Augustus en av sina styvsöner, Caius Caesar, tillsammans med en armé till Armenien så att den mediske kungen Ariobarzane, som vid detta tillfälle var kung även över Atropatene (nuvaranade Tabriz), skulle överlåta Armeniens tron till honom. Den romerske historikern Tacitus skriver att armenierna hade accepterat honom på grund av hans otroliga skönhet och modighet.

Dock blev Caius Caesars tronsättning som armenisk kung inte så lätt. Då han hade utsetts av Rom till Armeniens kung väckte det stora protester bland de armeniska furstarna som var emot romersk inflytande över Armenien. Han blev tvungen att slå tillbaka upproret och under en av dessa strider sårades Caius Caesar svårt och avled några månader senare.

Missnöjet var stort i Armenien, speciellt då Caius Caesar, som själv var en ärlig person (enligt Ferrero var han som de flesta adelsbarn som tack vare sina föräldrars stölder och plundringar föddes rika men hade ett naturligt förakt för mutor och stöld) var omringad av unga oerfarna, korrupta och självupptagna romare som mjölkade folket. En av dessa unga män som stod närmast Caius Caesar hette Marcus Lollius och var så upptagen med att driva in skatter och avgifter från sina undersåtar att han struntade helt i de viktigare frågorna om östpolitiken. Dock körde Caius Caesar bort honom från sin krets när han fick reda på de saker Lollius höll sig själv sysselsatt med.

Ariobarzane I regerade från år 2 till 11 e. Kr. och efterträddes av sin son Ariobarzane II (även känd som Artavazd V). Med hans kröning började återigen även oroligheterna. Dion Cassius berättar: "Året efter drabbade armenierna samman och hade inget annat att göra än att slåss mot varandra".