Den siste konungen i Artashesian dynastin, från 20 f. Kr. till 2 e. Kr.
Tigran III regerade mellan 20 och 12 f. Kr. och efter honom kom Tigran IV till tronen (12-1 f. Kr.) Regeringstiden under dessa sista kungar i Artashesian dynastin präglades av olika inbördeskrig, vilka försvagade Armenien.
Det nationella partiet, som stöddes av partherna, krävde skapandet av ett helt självständigt Armenien, en sak som var mot romarnas intresse och inflytande. Romarna stödde i sin tur en liten grupp adelsfamiljer som mer eller mindre hade köpts upp av Rom, familjer vilkas ledare hade utbildats och uppfostrats i Rom. Kampen mellan dessa två läger skapade många konflikter i Armenien vilka i flera tillfällen resulterade i väpnade uppror mot de furstar som överdrev sin underkastelse till Rom.
Tiden mellan dynastierna Artashesian och Arshakounian, år 2 till 53 e. Kr.
Efter Tigran IV död som var den siste kungen i dynastin Artashesian, skickade Augustus en av sina styvsöner, Caius Caesar, tillsammans med en armé till Armenien så att den mediske kungen Ariobarzane, som vid detta tillfälle var kung även över Atropatene (nuvaranade Tabriz), skulle överlåta Armeniens tron till honom. Den romerske historikern Tacitus skriver att armenierna hade accepterat honom på grund av hans otroliga skönhet och modighet.
Dock blev Caius Caesars tronsättning som armenisk kung inte så lätt. Då han hade utsetts av Rom till Armeniens kung väckte det stora protester bland de armeniska furstarna som var emot romersk inflytande över Armenien. Han blev tvungen att slå tillbaka upproret och under en av dessa strider sårades Caius Caesar svårt och avled några månader senare.
Missnöjet var stort i Armenien, speciellt då Caius Caesar, som själv var en ärlig person (enligt Ferrero var han som de flesta adelsbarn som tack vare sina föräldrars stölder och plundringar föddes rika men hade ett naturligt förakt för mutor och stöld) var omringad av unga oerfarna, korrupta och självupptagna romare som mjölkade folket. En av dessa unga män som stod närmast Caius Caesar hette Marcus Lollius och var så upptagen med att driva in skatter och avgifter från sina undersåtar att han struntade helt i de viktigare frågorna om östpolitiken. Dock körde Caius Caesar bort honom från sin krets när han fick reda på de saker Lollius höll sig själv sysselsatt med.
Ariobarzane I regerade från år 2 till 11 e. Kr. och efterträddes av sin son Ariobarzane II (även känd som Artavazd V). Med hans kröning började återigen även oroligheterna. Dion Cassius berättar: "Året efter drabbade armenierna samman och hade inget annat att göra än att slåss mot varandra".
|
