Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 348 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den första regionala konferensen för Kaukasus bolsjevikiska organisationer

Medan Transkaukasus sovjeter diskuterade Kornilovshchina och Ozakoms omorganisation, möttes två andra församlingar som skulle komma att påverka den armeniska historien. Den ena var den Första regionala konferensen för Kaukasus bolsjevikiska organisationer och leddes av en armenisk socialdemokrat medan den andra, den Armeniska nationella kongressen, leddes av ledarna inom Dashnaktsoutiun. Efter "Julidagarna" misskrediterades bolsjevismen i Transkaukasus ännu mer än i de andra delarna i Ryssland, men Lenins anhängares återhämtningsförmåga var häpnadsväckande. Deras lokala press tuktade de som pratade om vedergällning mot dem som hade deltagit i Petrograds demonstrationer och genomförde hårda attacker mot de ledande partierna i Transkaukasus. Dessa organisationers stöd för koalitionsregeringen, med överinseende av Petrograds sovjet fram till Kornilovshchina, förlöjligades av Shahoumian och hans kamrater. Invald till bolsjevikernas centrala kommitté under paritets sjätte kongress, arbetade Shahoumian med övermänsklig energi för att placera Transkaukasus under bolsjevismens fana. 87

När Bolsjevikernas regionala konferens samlades i Tiflis den 15 oktober hade Petrograds sovjet redan godkänt flera bolsjeviksponsrade resolutioner. 88 Segerviss uppmanade Shahoumian delegaterna att förbereda sig för en väpnad revolution sanktionerad av partikongressen. Han tillrättavisade de lokala bolsjeviker som fortsatte predika om samarbete och kompromissade med mensjevikerna. Under det fem dagar långa mötet antogs hans resolutioner om nationaliseringen av landet och dess omedelbara överlämnande till bönderna. 89 Som ett resultat av en bitter debatt gav konferensen vika efter Shahoumians och Mikoyans insisterande och godkände även att partiet skulle delta i den konstituerande församlingen endast för att lugna ner massorna och visa dem att rådet inte var kapabelt att lösa nationens grundläggande problem. En grupp bestående av 36 transkaukasiska delegater förberedde sig för det kommande valet. Signifikant var att de flesta av dessa delegater kom från den kaukasiska armén, vilket gav indikationer på det kommunistiska inflytandets primära sfär. 90

Att finna en lösning på den överhängande nationella frågan var av ytterst stor betydelse för folken i Transkaukasus. Konferensens resolution…


  1. …fördömde den provisoriska regeringens bevarande av den tsariska "söndra och härska- politiken" i gränsområdena,
  2. upprepade påståendet om att endast bolsjevikerna kunde lösa den nationella frågan,
  3. anklagade de georgiska och armeniska national-borgerliga partierna för att ha strävat efter ett försvagande av banden mellan det ryska proletariatet och massorna i Transkaukasus,
  4. bad om aktiv opposition mot föreslagna borgliga program,
  5. anklagade Petrograds ledare för att inte ha deklarerat alla folks rätt till självbestämmande upp till och med en separation från Ryssland,
  6. förespråkade lokal kulturell autonomi, utbildning på inhemska modersmål, ett regionalt råd (seim), men motsattes sig administrativ delning baserad på nationella grunder,
  7. kvalificerade partiets ståndpunkt om självbestämmande genom att påstå att en separation från Ryssland eller en strävan efter en federativ stat inte låg i massornas intresse,
  8. insisterade på att invånarna i Västarmenien, Lazistan och det persiska Azerbajdzjan själva skulle bestämma formen på styret i dessa områden, en omkonstruktion som alla nationer borde delta i,
  9. deklarerade att dessa mål kunde nås enbart med hjälp från Rysslands proletariat. 91

    I en sådan deklaration kunde man söka och finna vad man än önskade.

    Förutom antagande av resolutioner, fick konferensen höra rapporter om partiets aktiviteter i flera olika provinser. Anastas Mikoyan påstod att hans distrikt, Haghpat-Alaverdi i Lori, var det enda området i vilket de marklösa armeniska byborna hade godkänt socialdemokratins ledarskap. Tyvärr var Dashnaktsoutiuns klor för djupt nedsjunka i dessa bönders kroppar och mentalitet. 92 Innan mötets avslutande valde delegaterna en regional kommitté för att leda de aktiviteter som skulle leda till ett väpnat uppror. En internationell sammansättning av detta organ – S. G. Shahoumian, P. A. Japaridze, F. I. Makharadze, G. N. Korganov, M. D. Orakhelashvili, M. G. Tskhakaia, H. Nazaretian, A. A. Mravian, I. T. Feoletov och S. I. Kavtaradze – reflekterade på ett tillfredställande sätt bolsjevikernas ståndpunkt om nationalism. 93 Omedelbart efter konferensen reste Shahoumian till Alexandropol, där han uppmanade den stora militära garnisonen och flera järnvägsarbetare att vända sina vapen mot den falska Petrogradregeringen. Sedan skyndade sig han till Baku för att leda partiets planer i det mest avancerade proletära och industriella centret i hela Kaukasus. 94