Den transkaukasiska Seimen
Bildandet av den transkaukasiska Seimen var påtänkt redan i november 1917 under kommissariatets organisatoriska möten. Både Zhordania och Gegechkori hade pratat om den övergående karaktären hos det sistnämnda organet och stödde en resolution om ansvaret hos de valda delegaterna till den konstituerande församlingen med uppdrag att etablera en auktoritär regional regering. Efter upplösningen av den konstituerande församlingen den 18 januari deklarerade Sovjets regionala center i Tiflis att bolsjevikerna hade brutit den sista länken för en rysk enighet och att de transkaukasiska delegaterna vid Petrograds möte tillsammans med de militära representanterna skulle skapa en regional administration med tillräcklig makt för att verkställa revolutionära order och driva igenom nödvändiga reformer. 97 Under de första veckorna i februari 1918 möttes dessa medlemmar i den konstituerande församlingen i Tiflis. En mensjevikisk-musavatistisk resolution introducerades av Zhordania: "Delegaterna till den konstituerande församlingen anser det nödvändigt efter att ha undersökt den nuvarande situationen, att den all-ryska konstituerande församlingen omedelbart ska samlas igen för att bilda den transkaukasiska Seimen som ska utöva de lagstiftande uppdragen i lokala frågor." 98
Oenig med majoritetsopinionen föreslog Dashnaktsoutiun att erkänna den ryska demokratiska federativa republiken (och vad den innebar år 1918) och att erkänna Transkaukasien enligt dessa federativa bestämmelser. Även mitt i kaoset pressade det armeniska nationalistiska partiet på för en territoriell omfördelning. Till slut godkände konferensen att Seimen skulle sammanträda den 23 februari och att dess medlemsantal skulle bestämmas genom att minska kvoterna till den konstituerande församlingen, d.v.s. från 60 000 röster per delegat till 20 000 per delegat. 99 På det sättet skull de mindre partierna, vilka hade berövats representation i Seimen, få röster i det lagstiftande organet.
Även innan beslutet hade fattats motsatte sig den bolsjevikiska regionalkommittén Seimen och utannonserade den 29 januari att det föreslagna organet varken hade jurisdiktion eller mandat för att agera å det transkaukasiska folkets vägnar. Valet till den konstituerande församlingen innebar inte ett automatiskt medlemskap i Seimen, vilket kontrarevolutionärerna verkade tro. Dessutom skulle organet helt enkelt vara en fortsättning på kommissariatet som mot folkets vilja hade försökt separera Transkaukasus från resten av Ryssland. Den regionala kommittén uppmanade till sabotage mot Seimen på alla möjliga sätt. 100 Följaktligen utökade Shahoumian sina upprörande aktiviteter till Tiflis. Hans artiklar och flygblad blottlade skurkarna i kommissariatet och lakejerna som skulle fylla hallarna i Seimen. Endast Sovnarkom representerade den lagliga regeringen för hela Ryssland. Medan Shahoumian arbetade febrilt i Tiflis vidtog hans forna socialdemokratiska mensjevikiska kamrater åtgärder för att tysta ner sin rival. När de uppmanade honom att lämna Kaukasus inom 24 timmar svarade han med att publicera, nästan rakt framför deras ögon, det enda numret av tidningen som representerade Sovnarkom, Kavkazsky Vestnik Soveta Narodnykh Komissarov. 101 Vredgade gick mensjevikerna då till attack för att krossa de legala bolsjevikiska tidningarna Kavkazsky Rabochy, Banvori Krive och den georgiskspråkiga Brzola, men nästan omedelbart dök tidningarna upp med nya namn: Kavkazsky Pravda, Banvor, och så vidare. 102
Kommissariatet som var allvarligt oroat över Shahoumians popularitet i Tiflis beordrade att man skulle arrestera honom den dagen då Seimen sammanträdde. Genom att utnyttja Vanliga gömställen i Tiflis undgick Shahoumian polisens sökande och sedan lyckades han komma undan med hjälp av flera antibolsjevikiska armeniska landsmän och fly till Baku. 103 Senare påstod både Shahoumian och Stalin att Dashnaktsoutiun och flera av de socialrevolutionära partierna hade motsatt sig bildandet av Seimen och att de t.o.m. bojkottade dess öppningssession. 104 Även om det senare påståendet var oriktigt så var de bolsjevikiska lovorden över den armeniska psykologin inte helt felaktiga. Dashnakisterna, både i Baku och i Jerevan, var ytterst skeptiska mot hur det gick till i Tiflis. De tyckte ofta att partiets byrå, placerad i Transkaukasus huvudstad, hade hamnat under de georgiska socialdemokraternas vilja. Flera Baku-armeniska delegater deltog aldrig i en enda session i Seimen. 105 Även Aram Manoukian, dåvarande ordförande för Jerevans nationella råd, vägrade att delta i den "intellektuella sammankomsten", eftersom Transkaukasus framtid inte berodde på Seimens beslut utan på aktiviteterna vid fronten. 106 Inte heller i Tiflis var de armeniska medlemmarna i det lagstiftande organet helt eniga med mensjevikernas antibolsjevikiska åtgärder. De protesterade högljutt när ett demonstrationståg mot Seimens sammankomst blev beskjutet i Alexandrovskys park av den georgiska polisstyrkan. Minst fem män dödades och femton sårades i denna olycksbådande handling. I ett försök att förnedra sina mensjevikiska kollegor krävde dashnakister och socialrevolutionärer en förklaring till och en undersökning av händelsen. 107 Men mensjevikernas envishet belönades när de bolsjevikiska ledarna, inför hotet om sin existens, lämnade Tiflis. I mars 1918 var deras uttåg mot norra Kaukasus och Baku i full gång. 108
|
