Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 386 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Smiths vädjan om assistans

Mitt i detta dilemma fortsatte konsul Smith att skicka sina Vanvettiga meddelanden till Washington. Han var inte så förtjust över beslutet hos den transkaukasiska regeringen om att förhandla i Trabizond och vidarebefordrade, med uppenbar njutning, det västarmeniska försvarsrådets deklaration om att säga upp förhandlingarna och uppmaning till fortsatt kamp. 34 Under april underrättade utrikesminister Lansing den amerikanske ambassadören i Paris om att Smith vid flera tillfällen hade påpekat hotet om en total utrotning av den armeniska nationen om man inte skickade hjälp. Smith påstod, med grov överdrift, att de 15 000 västarmeniska och 25 000 östarmeniska försvararna kunde dubblas med allierades stöd, men att i stället förvärrade de allierade situationen genom sin likgiltighet och inaktivitet. Muslimska band attackerade de armeniska byarna i enlighet med det som Smith påstod vara en välberäknad tysk komplott. Han bad att få två miljoner dollar till sittförfogande för att förstärka de tre armeniska fästningarna, vilka kunde blockera de turkiska avancemangen i minst sex månader. Dessutom klagade han bittert över den otillräckliga och "bedrövligt fåfänga" brittiska militära missionen i Kaukasus. 35 I Paris rapporterade ambassadör William Sharp, efter att ha gjort efterforskningar om de anglofranska avsikterna, till Washington att de allierades krigsråd så tidigt som i december 1917 hade erkänt betydelsen av de armeniska och georgiska enheterna och auktoriserat vissa utgifter för anskaffande av vapen och utrustning från de retirerande ryska soldaterna. Dessutom hade man skickat ytterligare två miljoner rubler, men pengarna hade tyvärr inte nått Baghdad i tid för att skickas till Tiflis. 36

Smiths envishet lockade fram vissa reserverade förfrågningar i utrikesdepartementet, men den kunde inte förmå ändra USA:s policy. Den 18 mars mottog Smith ambassadör Francis brev i vilket Smith uppmanades att hålla fast vid direktiven från den 26 november 1917, nämligen förbudet mot att uppmuntra alla slags åtgärder som kunde leda till segmenteringen av Ryssland eller ett inbördeskrig. 37 Lansing informerade Smith den 30 mars 1918: "USA är inte i någon position för att aktivt kunna stödja militära operationer vid den kaukasiska fronten." Fyra dagar senare rapporterade han till ambassadör Walter Page i London att hållandet av den kaukasiska fronten var beroende av armenierna. Dock, "då USA inte är i krig med Turkiet, hindras denna regering från att ta till handling …" 38 I april 1918 borde politikerna i Tiflis ha övergett allt hopp om att den stora demokratin i västvärlden skulle resa sig för att försvara den "transkaukasiska demokratin".

Trabizond-konferensen

Långt borta från krigsarenan, men påverkad av det framgångsrika turkiska avancemanget och intagandet av Erzurum, sammankallades fredskonferensen i Trabizond den 14 mars av Husein Rauf Bey. De två delegationerna möttes fram till 14 april i sex olika sammanträden och flera privata intervjuer. Under öppningsceremonin gjorde Transkaukasus sin första eftergift genom att avstå från förslaget om ett roterande ordförandeskap för konferensen när denna hölls på neutral mark. Genom att tillåta Rauf Bey att leda samtliga sessioner erkände Chkhenkeli taktiskt validiteten hos det turkiska påståendet om att Trabizond var en ottomansk stad. 39 Efter utbytet av sedvanliga artigheter frågade Rauf insinuerande om situationen i Transkaukasus och om jurisdiktionen hos Tiflis-regeringen. Var den kvalificerad att delta i internationella förhandlingar? Den osmanska regeringen krävde information om Transkaukasus väsen, form och civil-politiska administration och undrade huruvida "republiken" uppfyllde villkoren som fastställts i internationella lagar angående skapandet av självständiga nationer. 40 Diskussioner om den skarpa och kalkylerade interpellationen visade att Turkiet höll i alla trumfkort och använde dem för att underminera varje försök hos Transkaukasus att bevisa att det var de facto en regering utan att officiellt ha deklarerat självständighet. En studie av denna fråga har uttryckt att: "… Seimen och dess delegation försökte att övertyga turkarna om att Transkaukasus var en nästan självständig stat ur internationella lagars synvinkel, om det nu fanns något som ’nästan självständig’." 41

Under den andra sessionen den 16 mars godtog Chkhenkeli Raufs bryska förfrågan genom att svara att en deklaration angående formen av regeringen snart skulle göras av Seimen. Faktiskt talade Transkaukasus förkastande av Brest-Litovsk-avtalet inför världens nationer och dess deltagande i Trabizond-konferensen redan för att man hade gjort entré inom den internationella diplomatin som en separat stat. 42 Under den tredje sessionen lyckades Rauf avvisa Chkhenkelis opposition och tvinga honom att acceptera Brest-Litovsk-avtalet som grund för de pågående förhandlingarna. Som om Transkaukasus var omedvetet om dessa fakta, förklarade Rauf noggrant att internationella överenskommelser mellan två suveräna stater inte kan påtvingas en tredje nation om den sistnämnda har etablerat självständighet och erhållit erkännande innan avslutandet av det nämnda avtalet. Då därför Transkaukasus inte uppfyllde något av dessa krav så betraktades det naturligtvis som en intern del av den ryska republiken. Det att kommissariatet hade vägrat att sända delegater till Brest, att det hade strävat efter att hålla möten med Rysslands andra gränsregioners regeringar och att den ryska arméns befäl fortfarande hade kontrollen över de militära aktiviteterna var tillfredsställande indikationer på att regionen faktiskt inte hade separerat sig från det gamla Romanovska imperiet. Men nu, medveten om Transkaukasus önskan om att styra sitt eget öde, skulle Höga porten med glädje etablera vänliga relationer grundade på bestämmelserna i Brest-Litovsk. 43