Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 388 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Transkaukasus belägenhet

Fyra dagar senare, den 2 mars, studerade Seimens presidium, kommissariatet och representanter för flera politiska fraktioner Trabizond-delegaternas rapport. Kachaznouni beskrev den uppkomna situationen som hade skapats genom Raufs provocerande frågor. Han var övertygad om att Turkiet verkligen önskade en transkaukasisk stat som skulle tjäna som en buffert mellan sig och Ryssland. Dock, i tvivel om att Transkaukasus skulle kunna stå emot de nya nordliga herrarnas expansion, tyckte ottomanerna att det var absolut nödvändigt att annektera Kars, Ardahan och Batum. Laskhishvili verifierade Kachaznounis påstående om att den osmanska delegationen vägrade att diskutera frågan om Västarmenien. Rauf klagade på att detta var samma gamla list som de europeiska makterna hade använt i sitt försök att förslava det osmanska imperiet. Haidarov påstod att Turkiet inte hade några avsikter om territoriella anspråk i Transkaukasus, och att man inte önskade några nya erövringar utan helt enkelt ville utnyttja de privilegier som man hade erhållit i Brest-Litovsk. Transkaukasus skulle inte förvänta sig att Höga porten skulle avsäga sin rätt till dessa tre sanjaker, och även om han gjorde det så skulle det vara omöjligt med avseende på den allmänna entusiasmen som hade väckts i Turkiet genom publikationen av artikel IV i Brest-Litovsk. 50

Ingen på det extrainkallade mötet, förutom dashnakisten Karjikian, förklarade på ett framgångsrikt och noggrant sätt de skäl som tvingade Transkaukasus att hålla en förnedrande tvetydighet om dess internationella status. En självständighetsdeklaration borde åtföljas av en identifiering av de territoriella gränserna för den nya staten. En sådan definition skulle med nödvändighet inkludera Kars, Ardahan och Batum, och det i sin tur skulle kunna orsaka nya sammandrabbningar med Turkiet. Å andra sidan, om man skulle utropa självständighet utan att inkludera dessa tre distrikt så skulle Transkaukasus inte vara självständigt alls. Därför måste deklarationen sammanfalla med en överenskommelse om gränserna. Karjikian tillade att diskussionen om Västarmenien inte skulle betraktas som inblandning i det osmanska rikets frågor då Transkaukasus inte hade några annekteringsambitioner. Intresset för de östra vilayeterna uppkom ur hängivenheten till principen om självbestämmande. 51 Socialrevolutionären Lordkipanidze observerade en rättvis parallell mellan Turkiets bekymmer för sina landsmän utomlands och Transkaukasus oro för västarmenierna. Oense om sådana uttalanden krävde Mehtiev å Seimens muslimers vägnar ett villkorslöst godkännande av Brest-villkoren och varnade för att om Transkaukasus inte omedelbart utropade självständighet så skulle den muslimska fraktionen inte längre kunna stödja vidare förhandlingar. En utrikesminister, och inte en stor delegation, skulle representera Transkaukasus i Trabizond. Att mötet inte löste obeslutsamheten hos Tiflis-regeringen
bevisades av Zhordanias motion som avslog Seimens beslut om att stå fast vid sina villkor för fredsförhandlingarna, men samtidigt gav delegationens ordförande tillräckligt med befogenheter för att kunna ta de nödvändiga stegen som skulle leda till en "ärofull uppgörelse". 52 I ett enda ögonblick krävdes beslutsamhet då eftergifter var tillåtna.

Under Seimens sammanträde kvällen efter 53 ledde Noi Ramishvili talarna. Genom att upprepa Karjikians åsikter förklarade mensjevikernas ledare att en självständighetsdeklaration i linje med Transkaukasus intressen skulle utgöra ett tydligt ultimatum till Turkiet. Han såg fördelar i taktiken med att fortsätta med tvetydigheten. Det skulle ge ottomanerna mer tid att inse vikten av att göra vissa eftergifter, utan vilka den buffertstat som de önskade aldrig skulle komma att existera. Skulle de osmanska ledarna misslyckas med att förstå att ett konsoliderat Transkaukasus, utan några imperialistiska tankar, var mycket mer värdefullt än några få gränsfästen? Som avslutning uppmanade Ramshavili att den diplomatiska traditionen skulle respekteras under förhandlingarnas gång för att undvika fallgroparna som Trotsky hade erfarit i Brest-Litovsk. Delegationens ordförande skulle ha friheten att uppnå vissa "uppgörelser" i sekundära frågor för att inte riskera Transkaukasus egentliga intressen. 54 Utan att komma överens om frågorna om självständighet och inkluderingen av territorium, efter att ha utsett Chkhenkeli till utrikesminister, beslutade Seimen att: "På grundval av våra beslut tagna den 1 mars 1918 om villkoren för fred med Turkiet, samtidigt som vi önskar en ärofull uppgörelse för båda sidorna, ges Chkhenkeli, fredsdelegationens ordförande och utrikesminister, extraordinär makt för att vidta nödvändiga steg i denna riktning." 55

Förutom bifall för större befogenheter åt Chkhenkeli gjorde Seimen inte någonting för att klargöra Transkaukasus legala ställning. Armenierna var, trots sin röst för resolutionen, oroliga för Chkhenkelis antiryska orientering, medan muslimerna otåligt ville utropa Kaukasus separation från Ryssland och acceptera de turkiska villkoren för vänskap. De konfliktfulla åsikterna var ett naturligt resultat av de motsägelsefulla förhoppningarna.