Seimens svar till den osmanska utmaningen
Uppenbarligen var den transkaukasiska delegationen i Trabizond inte överens med den transkaukasiska regeringen i Tiflis. De mest inflytelserika mensjevikerna hade inte vunnits över till Chkhenkelis synpunkt. Medan Vehib förberedde sig för att bevisa att hans ultimatum inte var något tomt hot var kommissariatet, Seimens styrelse och representanterna för de ledande politiska partierna fördjupade i ett extrainkallat möte för att ta itu med de senaste kriserna. Evgeny Gegechkori, i egenskap av ordförande för Transkaukasus verkställande organ, rapporterade att de militära auktoriteterna hade bekräftat hans övertygelse att fienden saknade tillräckligt med styrka för att kunna inta Batum. Staden var väl befäst och förberedd för att möta ett starkt motstånd. Irakli Tsereteli uttryckte sedan att det inte var fred som Turkiet önskade, utan att utrota den "transkaukasiska demokratin". Allt förutom Batum hade redan övergetts. Nu var det nödvändigt att mobilisera och "betrakta alla de som motsatte sig försvarandet av Transkaukasus som fiender…" 102 Med en överraskande enighet instämde talesmännen för Dashnaktsoutiun, socialrevolutionärerna, Kadet, de muslimska socialisterna och Musavat med Tsereteli. Det måste ha känts skönt för armenierna och georgierna att höra Shafi Bek Rustambekov annonsera att det musavatistiska partiet, även om det blev tungt belastat av beslutet, skulle hålla fast vid de andra demokratiska elementen i Transkaukasus. Mästaren i idéer, Noi Zhordania, föreslog sedan att Seimen, som skulle sammanträda igen om några timmar, skulle återkalla delegationen i Trabizond, skapa ett kollegium bestående av tre personer med diktatoriska befogenheter och be de transkaukasiska folken om deras stöd genom att förklara att händelserna i Trabizond och längs fronten inte lämnade något alternativ förutom att erkänna det existerande krigstillståndet. 103
Samtliga medlemmar i Seimen visste vad som skulle ske när de samlades denna afton. Eftermiddagens generalrepetition övergick i en rörig produktion under natten. Retoriken regerade obestridd. Transkaukasus, skrek Gegechkori, var på randen till slaveri och kunde endast räddas genom det koncentrerade gemensamma handlandet hos alla dess folk. Tsereteli liknade Brest-Litovsk vid en dödsdom för det "revolutionära Ryssland", vilket så många av Seimens medlemmar hade ägnat sina liv åt. Det avskyvärda imperialistiska avtalet, uppnått endast med hjälp av de tyska bajonetterna, höll redan på att rasa samman under världssamfundets växande opposition. Till och med den bolsjevikiska regeringen hade börjat kritisera avtalet. På den kaukasiska fronten skulle fienden vara segerrik endast om oenighet och anarki, som den turkiska armén var beroende av, förlamade Transkaukasus. Tsereteli avslutade: "Vi är övertygade om att vi kommer att vara segerrika, om vi inte förråds bakifrån." 104 Martiros Haroutounian talade för alla armenier när han uttryckte tvivel om att turkarna skulle vara tillfredsställda även om de fick gränserna angivna i Brest-Litovsk. Skulle inte den osmanska regeringen fullfölja sitt schema för att förena Baku med Konstantinopel och befolka landet emellan med en solid muslimsk massa? Endast två små folk, georgier och armenier, tillsammans med några få assyrier, stod i vägen för fullbordandet av detta projekt. Ur ottomansk synvinkel hade det tidigare inte funnits en så gynnsam stund för att förverkliga det turaniska idealet. Utan att anstränga sig alltför mycket för att dölja sina insinueringar påstod den dashnakistiske talaren att förverkligandet av de turkiska målen var beroende av det aktiva samarbetet med vissa element inom Kaukasus. Med en sådan assistans planerade ottomanerna att ockupera Baku och först utrota den armeniska nationen och sedan alla georgier och andra kristna. Haroutounian lovade att det armeniska folket skulle slåss som en enad enhet och att "om vi ska besegras och om vi ska dö, så ska vi, armenierna, dö med vapnen i våra händer." 105
|
