Fredskonferensen i Batum
Den 28 april, tre dagar efter Kars fall, kungjorde Vehib Pascha sin regerings erkännande av den transkaukasiska regeringen i Tiflis. I respekt för Chkhenkelis ansökan om att återuppta fredsförhandlingarna skulle den osmanska regeringen skicka Halil Bey, justitieministern, till Batum. Några delegater, representerande norra Kaukasus som också hade separerat sig från Ryssland, skulle följa med honom. Höga porten hoppades att man kunde förhandla fram ett avtal som skulle förena norra Kaukasus och Transkaukasus. 60 Chkhenkeli tackade omedelbart Vehib för den vänliga omtanken och påminde generalen om det turkiska brevet från den 13 april, vilket nämnde att samtliga axelmakter kunde delta i förhandlingarna så fort Transkaukasus formellt hade utropat självständighet. Nu när detta villkor hade uppfyllts ville Chkhenkeli veta vilka personer som skulle representera Turkiets allierade regeringar. 61 Ottomanerna svarade inte på denna fråga förrän förhandlingarna hade startat i Batum.
De närmare 50 transkaukasiska delegaterna och deras rådgivare lämnade Tiflis den 5 maj. Rösträttigheterna hade getts till Akaky Chkhenkeli, Nikolai Nikoladze, Alexandre Khatisian, Hovhannes Kachaznouni, Mahmed Hasan Hajinsky och Mehmed Emin Rasul-Zade. Bland de ledande rådgivarna fanns georgierna Zurab Avalov och general I. Z. Odishelidze, armenierna Mentor Buniatian och Simon Vratsian samt muslimerna Fathali Khan Khoisky och Aslan Bek Safikurdsky. Den enda officiella osmanska delegaten, förutom Halil Bey, var general Mehmed Vehib Pascha. 62 Under öppningssessionen den 11 maj godkände Chkhenkeli ett turkiskt förslag om att bjuda Haidar Bammat och Abdul Chermoev från den så kallade republiken Norra Kaukasus att delta i förhandlingarna. Närvarande som observatörer fanns tyskarna general Otto von Lossow, militärattaché i Turkiet, greve Friedrich von der Schulenburg, förre vicekonsuln i Tiflis, och Otto Günther von Wesendonck, rådgivare i kaukasiska frågor. 63
Halil Bey, gammal medarbetare till de armeniska ledarna i Konstantinopel, välkomnade delegaterna och hälsade den "vackra frihetsstjärnan" som lyste över Transkaukasus. Chkhenkeli svarade med passande fraser och efter att ha utannonserat godkännandet av avtalet i Brest-Litovsk krävde han sedan ett officiellt exemplar av avtalet för att hans delegation skulle kunna studera det i detalj. 64 För Transkaukasus verkade frågan vara rätt simpel. De skulle godkänna avtalet men försöka att få till stånd vissa mindre territoriella justeringar. Männen från Tiflis fick dock en obehaglig chock när Halil svarade: "Striderna mellan de turkiska och transkaukasiska styrkorna återupptogs och resulterade tyvärr i blodutgjutelse. Med hänsyn till detta faktum har därmed karaktären i våra relationer ändrats. Därför kan jag inte tillåta att avtalet i Brest-Litovsk erkänns som exklusiv grund för våra förhandlingar." Sedan meddelade den ottomanske justitieministern att för enkelhetens skull hade hans regering redan förberett ett avtalsförslag som skulle presenteras för Chkhenkeli. Det fanns inte något större behov av en längre förhandling. Innan Transkaukasus premiärminister och utrikesminister ens började läsa dokumentet insisterade han på att samtliga fyra axelmakter skulle delta i diskussionerna. Halil avvisade kravet med hänvisning till att enligt Brest-Litovsk kunde vilken som helst av axelmakterna ingå avtal med andra stater innan man behövde ange villkoren för de andra tre axelmakterna för deras bifall. 65 Ordkriget hade redan börjat och skulle intensifieras för var dag som gick ända till slutet av månaden.
|
