De turkisk-tyska intressena på konfliktkurs i Transkaukasus
De transkaukasiska hoppen om tyskarnas assistans var inte ogrundade då, fr.o.m. våren 1918, målen för Berlin och Konstantinopel var mer oeniga än någonsin sedan det överenskomna hemliga avtalet den 2 augusti 1914. De brev som har utväxlats mellan det tyska utrikesministeriet och dess representanter utomlands avslöjar en växande oro över den turkiska offensiven. Kristna massakrerades och Tyskland anklagades återigen för medskyldighet i detta. År 1918 var det kristna Tyskland särskilt oroligt för att irritera den allmänna opinionen. Det var den tyska makten, inte den turkiska, som hade tvingat Ryssland att underteckna avtalet i Brest-Litovsk. Därmed var det brutala tillvägagångssättet med vilket ottomanerna pressade sig fram in i Kars, Ardahan och Batum mycket förödmjukande för de politiska och militära ledarna i Berlin. Den 30 april, innan avfärden till konferensen i Batum, fick general von Lossow instruktioner från utrikesministeriet om att arbeta för en uppgörelse till armeniernas fördel. Om möjligt skulle dessa asiatiska kristna få autonomi i områdena med hög koncentration av armenisk befolkning, både i Transkaukasus och i det osmanska imperiet, och religiös och kulturell frihet i de övriga regionerna. 80
Under konferensens öppningssession bevittnades de turkisk-tyska motsättningarna i von Lossows förklaring om hans närvaro där han skulle försvara sin regerings intressen. Nästa dag, den 12 maj, mötte han de armeniska delegaterna och uttryckte sin oreserverade sympati för deras sak. Han betvivlade dock att hans inflytande var tillräckligt för att tygla turkarna. 81 Efter att lovat att hålla sin regering underrättad om ottomanernas outhärdliga attityd, skickade von Lossow telegram till utrikesministeriet och ambassadör Bernstorff i Konstantinopel och underrättade dem om turkarnas överträdelser av Brest-Litovsk. Då turkarnas anspråk på Akhalkalak, Alexandropol och områden nära Jerevan, alla med enhetliga armeniska befolkningar, endast var för att utrota detta kristna folk och plundra Transkaukasus, vädjade generalen att man omedelbart skulle utöva tysk påtryckning på den osmanska regeringen. 82
Självklart nådde rötterna hos den tyska oppositionen mot den turkiska förnyade offensiven mycket djupare än bara humanitära grunder. Det råkade vara så att, som de tyska författarna bekräftar, oron för armenierna sammanföll med militära, ekonomiska och politiska intressen hos Reich. Förlusten av Bagdad till britterna och avhoppen av flera arabiska provinser ur det osmanska imperiet oroade inte Enver Pascha och hans medarbetare alltför mycket, eftersom de i stället planerade att omforma det osmanska imperiet för att inkludera Kaukasus och möjligtvis även Transkaukasus och Krim. För Turkiets försvars och ekonomiska överlevnads skull var det nödvändigt att förvandla Kaukasus till ett solitt muslimskt fäste och säkra införlivandet av Baku i den nyskapade staten. 83 Redan i mars 1918 hade Envers halvbror, Nuri Bey, lämnat den mesopotamiska fronten för den transkaukasiska med instruktioner om att organisera en islamisk armé som skulle få kontroll över området och befria Baku. 84 Vissa tyska arméstrateger hade till en början inte motsatt sig denna plan, då det var i den gemensamma krigsinsatsens intresse. Ludendorff hade till och med gått med på att överse med turkiska territoriella anspråk bortom de gränser som hade angivits i Brest-Litovsk, på villkoret att dessa territorier skulle överlämnas i snabb takt och deras förlust erkännas av den transkaukasiska regeringen. 85 Dock strävade det tyska utrikesministeriet och de flesta medlemmarna i det tyska överbefälet efter att begränsa Turkiet till sanjakerna Kars, Ardahan och Batum. De krävde att de osmanska arméerna skulle vara koncentrerade på de mesopotamiska och palestinska fronterna, vilka hade försvagats av de brittiska attackerna. Därför måste man göra allt i sin makt för att undvika konflikt med Transkaukasus, som nu hade accepterat Brest-Litovsk. Envers accepterande skulle medföra fred längs denna front. Även Ludendorff Vanns snart över till denna tro. 86
|
