Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Under de sista dagarna i maj 1918 föddes tre självständiga republiker ur Transkaukasus kaos och ruiner. Misslyckandet med att uppnå fred under förhandlingarna i Batum, den turkiska framfarten i guberniiorna Jerevan och Tiflis och avsaknaden av samarbete mellan georgierna, armenierna och tatarerna krossade den redan ostadiga grunden för den transkaukasiska federationen. I motsats till sina grannar rös armenierna inför programmet om självständighet. Efter att ha övergivits och kastats framför nåden hos samma turkiska ledare som hade utrotat armenierna i det osmanska imperiet, sökte de desperat efter en strimma av hopp. Detta hittade de i Tysklands omaskerade vrede mot de ittihadistiska ledarna och den första armeniska tunga segern i slagfältet. Det armeniska nationella rådet sanktionerade bildandet av republiken Armenien genom att basera sitt beslut på dessa betänkanden och egentligen ännu mer på grund av medvetenheten om att det inte fanns någon annan utväg.
Den transkaukasiska federativa republikens kollaps
Precis som mensjevikerna hade tagit initiativet för att utropa Transkaukasus självständighet så tog de första stegen för att upplösa federationen. Förberedelserna för det tyska beskyddet av Georgien hade redan avslutats när Seimen samlades en sista gång tidigt på eftermiddagen den 26 maj. Den socialdemokratiska fraktionen kallade på Irakli Tsereteli för att försvara den föreslagna resolutionen om utannonseringen av Seimens upphörande. I ett långt tal räknade Tsereteli noggrant upp bristerna i enigheten hos den federativa republiken, dess verkställande organ, dess lagstiftande organ och dess fredsdelegation. Vart och ett av de transkaukasiska folken, berättade han, var i olika stadier av nationell utveckling och var oförmögna att försona sig själva med de andra två. 1 Han klandrade muslimerna för deras sympati för och hjälp till fienden. De hade jublat över turkarnas invasion av Transkaukasus och hade vägrat att stödja republikens legala konstituerande regering. Armenierna hade å andra sidan gjort allt i sin makt för att stå emot fienden och hade genom brutalt våld tvingats att överge många av sina hemtrakter. 2 Med hänsyn till denna sorgliga verklighet hade det mensjevikiska partiet kommit fram till följande slutsats: "Den del [av Transkaukasus] som fortfarande inte är ockuperad, den sektor som fortfarande är redo att motstå ockupationen med alla medel och som står emot fienden, som för diskussioner med oss, denna del som vi redan vet är guberniiorna Tiflis och Kutais, d.v.s. det georgiska folket. De hade lämnats ensamma då man hade plockat bort armenierna och muslimerna hade vänt dem ryggen. Och den fiktiva existensen av den transkaukasiska delegationen berövar detta folk möjligheten att, med sina tillgängliga styrkor, skapa en regeringsorganisation som är kapabel till att försvara dess intressen. Och vi har alltid sagt till detta folk att befrielsen ligger i enigheten med de andra … måste nu tala om för georgierna att: för tillfället är ni ensamma, utlämnade till era egna förmågor, ni har ingen regering, ni har ingen delegation i Batum och hur tung förlusten av dessa allierade än är, så måste ni inse att ni är lämnade åt era egna krafter och att saker håller på att försämras medan ni lever med illusionen om ett enat Transkaukasus, en enad regering och en delegation i Batum. Om ni ska rädda er själva så måste ni skapa er egen regeringsstruktur …" 3
Reaktionerna på Tseretelis deklaration varierade. Å musavatfraktionens vägnar välkomnade Rustambekov det georgiska beslutet, men tillrättavisade den livlige mensjevikiske talesmannen att detta var definitivt inte den rätta tiden att slunga orättvisa anklagelser mot varandra. Han förnekade att muslimerna föredrog en union med Turkiet och sade att de önskade vänskap med de andra folken i Transkaukasus. Det georgiska förslaget förvånade inte Semenov som hade förutspått denna händelse under Seimens session den 22 april. Allt var rätt så begripligt: "Georgiens självständighetsförklaring – det är en naturlig följetong till Transkaukasus separation från Ryssland." 4 De socialrevolutionära som hade opponerat sig mot Transkaukasus självständighet fördömde nu den mensjevikiska planen. Berezov, ordförande för den socialrevolutionära regionala kommittén, anklagade georgierna för att vända sig från den ryska demokratin och för att överge armenierna genom följande uttalande: "Striden fortsätter mot fienden, de armeniska enheterna fortsätter att slåss. De har lämnats ensamma, de kallar på hjälp, de letar efter allierade!" 5 Från den motsatta sidan av kammaren uttryckte den georgiske nationaldemokraten Gvazava sitt partis belåtenhet med att de missledda socialdemokraterna, vilka alltid favoriserade centralism, nu var på den rätta vägen som ledde mot bildandet av en nationell regering och etableringen av självständighet. 6 Inför den obehagliga situationen reste Tsereteli sig en andra gång för att försvara den mensjevikiska taktiken och för att tillbakavisa kritikernas anklagelser. I ett försök att döva samvetet hos socialdemokraterna, allmänt kända som nationalismens fiender, argumenterade han att "nationellt självbevarande motsäger inte demokratins arbete, utan dess överlevnad är den bästa grunden för de ultimata idealen – förverkligandet av socialismen …" 7 Efter att talarna hade slutat utförde det lagstiftande organet sin sista handling genom att anta den mensjevikstödda resolutionen: "På grund av frågorna om krig och fred har det uppkommit grundläggande skillnader bland de folk som har skapat den transkaukasiska republiken och eftersom det är omöjligt att etablera en auktoritär order som talar för hela Transkaukasus, certifierar Seimen det faktum att Transkaukasus upplöses och lägger ner sina befogenheter." 8 Klockan tre på eftermiddagen den 16 maj 1918 fanns den "demokratiska federativa republiken Transkaukasus" inte längre. Ordförande Chkheidze telegraferade dödsannonsen till huvudstäderna i 18 nationer. 9
|
