Försämringen av de armenisk-georgiska relationerna
Omedelbart efter upplösningen av den transkaukasiska federationen hade de ansvariga medlemmarna från de georgiska och armeniska nationella råden mötts för att diskutera den framtida statusen hos Lori och det angränsande Akhalkalak. Armeniska och ryska källor påstår att Ramishvili och Zhordania under dessa möten upprepade ståndpunkten att både uezderna Lori och Akhalkalak på etnografiska grunder rättmätigt tillhörde Armenien. De tillade dock att den etniska principen var omöjlig att tillämpa då de turkiska styrkorna ockuperade Akhalkalak, och för att blockera den turkiska framryckningen mot Tiflis hade de tyska och georgiska styrkorna inte några andra utvägar än att ockupera Lori. I och med etableringen av världsfred skulle det mensjevikiska partiet återigen resa sig som hjälten för det nationella självbestämmandet. 76 Efter denna diskussion utfärdade den georgiske försvarsministern den 5 juni en rad order för armén som skulle inta positioner längs de utvändiga gränserna i uezderna Borchalu, Tiflis och Signakh, d.v.s. längs gränserna för uezden Akhalkalak och guberniiorna Jerevan och Elisavetpol. 77
Efter att ha återvänt från de internationella diplomatimötena i Poti och Batum utsåg Ramishvili, i egenskap av inrikesminister, en specialkommission som skulle bestämma de interna gränserna inom republiken Georgien. Gruppen bjöd in representanter från det armeniska nationella rådet för att delta i sessionen den 11 juni. Kommissionsmedlem P. Ingorokov förklarade för Khatisian, Karjikian och general G. Korganov att på grund av ekonomiska och strategiska krav var det nödvändigt att hela uezden Borchalu såväl som regionen runt Gharakilisa i guberniian Jerevan skulle införlivas i republiken Georgien. De förlägna armenierna hörde sedan Tsereteli stödja ståndpunkten att Pambak, d.v.s. den region i uezden Alexandropol som inte hade annekterats genom Batum-avtalet, rättmätigt tillhörde Georgien på ekonomiska, strategiska och även historiska grunder. Den etnografiska grunden i sig var inte alltid giltig. Tsereteli försökte att övertyga de dashnakistiska ledarna att en georgisk suveränitet över dessa regioner skulle visa sig fördelaktigt för de tusentals armeniska invånarna, då de skulle få tyskt beskydd. Dessutom skulle skapandet av ett starkt kristet Georgien, associerat med Berlin, också vara fördelaktigt för republiken Armenien. Djupt upprörd påpekade Khatisian och Karjikian att flera mensjevikiska deklarationer hade förklarat det mesta av uezden Borchalu som ett armeniskt distrikt. 78 Medlemmarna i det armeniska nationella rådet kallade kommissionens slutsatser flagranta kränkningar av principen om självbestämmande och uppmanade georgierna att tänka om. Kommissionen gick med på detta förslag, men innan de två sidorna återigen kunde mötas publicerade de georgiska tidningarna en officiell utannonsering om att republikens jurisdiktion täckte hela Tiflis guberniia. 79 Genom att släppa sitt anspråk på Pambak var de mensjevikiska ledarna fast beslutna att Lori och Akhalkalak skulle vara georgiska. Fientligheterna mellan de två systerrepublikerna avhjälptes dock, eftersom den turkiska ockupationen av Lori skiljde Georgien och Armenien åt. Utan någon gemensam gräns fram till hösten, då det turkiska tillbakadragandet avslutades, var de två nyfödda staterna tvungna att fortsätta grälet endast på en "akademisk" nivå.
Även andra betänkanden förutom de territoriella bidrog till försämringen av de armenisk-georgiska relationerna. Armenierna som kände sig förråda beskyllde sina kristna grannar, som de avundades, för en del av den knipa som de befann sig i. Georgierna hade säkrat tyskt stöd, hade gjort turkarna belåtna och hade ärvt det ackumulerade välståndet i Transkaukasus, vars regeringsorgan, fabriker, reparationsverkstäder för järnvägssystemet, arsenaler, tryckerier, lager, bankväsende och kommersiella och ekonomiska etablissemang var koncentrerade i Tiflis. Den mensjevikstödda deklarationen tillät nu den georgiska minoriteten i uezden Tiflis att ta ifrån armenierna deras rikedomar, dominans inom de administrativa positionerna och deras övergripande inflytande. Å andra sidan trodde georgierna att de hade tillräckliga skäl för att misstro armenierna, vilka under det senaste seklet i stort antal hade infiltrerat de historiska markerna som tillhörde Kartli och Kagheti. I egenskap av Transkaukasus borgare hade de lagt beslag på för många egendomar från den georgiska aristokratin, hade tagit över Tiflis och hade fått monopol på områden som handel, finans och industri. De var ett stolt och ofta högmodigt folk som förlöjligade den bekymmerslöse och nöjesälskande georgiern. Nu översvämmade tusentals av deras flyktingar landet, smutsade ner det och ruinerade ekonomin. Den asyl som georgierna hade gett till de kristna från söder höll på att exploateras. Det var naturligt och väntat att vilken regering som helst först skulle förse sina egna inhemska folk. Nu när armenierna hade sin egen republik borde man uppmana dem att lämna Georgien.
Angelägna i denna fråga kunde både armenierna och georgierna uttrycka förtrytelse över det explosiva problemet med flyktingar från Akhalkalak. När osmanska regementen gick in i detta distrikt flydde cirka 60 000 armenier in bland bergen i Bakuriani och Tsalka, i hopp om att kunna hitta skydd i de armeniska byarna som låg bortom uezden Borchalu. Vägarna för nedfärd hade dock stängts av de georgiska trupperna som var beordrade att inte släppa in någon flykting alls i republiken. Under fem månader levde den hemlösa massan under de mest eländiga förhållanden i skogarna i Bakuriani, där de utsattes för upprepade attacker från rövare. Vid tidpunkten då dessa folk tilläts att återvända hem hade en tredjedel av dem fallit offer för våld, epidemier och svält. Anklagelser om mord slungades mot georgierna, vilka i sin tur anklagade armenierna för att medvetet försöka sprida sjukdomar i republiken. Det georgiska självbevarandet gjorde det nödvändigt att stänga gränserna. 80 Liknande händelser längs gränsen mot Azerbajdzjan inflammerade ytterligare de redan upphettade känslorna. Armeniska bönder, förföljda av muslimska grupper, korsade floden Alazan in i Tiflis guberniia men kastades omedelbart tillbaka av de georgiska vakterna. Endast efter att många av dessa bönder hade mördats fick överlevarna lov att återigen korsa floden för att söka skydd i Georgien. 81 För georgiernas skull var det lyckligtvis så att det inte var så många av deras folk som bodde i Armenien eller Azerbajdzjan. Annars hade det funnits skäl till oro.
|
