Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Bakus fall
Medan Talaat och von Hintze höll på att köpslå i Berlin hade Enver Pascha beordrat Halil Pascha, befälhavare för den östra armégruppen, att överta Bakuoperationen. Under de första dagarna i september återupptog cirka 15 000 osmanska och azeriska trupper offensiven, medan den 15:e divisionen pressade på mot Derbend för att bryta kommunikationerna mellan Baku och norr. Den 13 september hade försvararna dragit sig tillbaka till stadens förorter. General Dunsterville förberedde sig för att evakuera sin lilla brittiska styrka och uppmanade den Centro-kaspiska diktaturen att förhandla om Bakus kapitulering. De ryska och armeniska ledarna hotade nu att sänka vartenda fartyg som tillhörde Dunsterforce om britterna försökte att desertera. Situationen var dock hopplös och på morgonen den 14 september trodde väldigt få att Baku skulle hålla. Rastlösa muslimer i staden började visa större mod och förberedde sig för befrielsens stund. Dunsterville var ovillig att riskera hela sin grupp och förkastade den Centro-kaspiska begäran om att stå emot i en eller två dagar så att den civila befolkningen kunde evakueras. I skydd av mörkret seglade britterna samma afton obehindrat mot Enzeli, varifrån de hade en gång kommit. 34 Paniken i Baku behöver inte någon beskrivning. Den kristna befolkningen rusade mot hamnen där de trängde in sig i varje möjlig farkost. Närmare hälften av Bakus 70 000 armenier lyckades undkomma den turkiska hämnden genom att segla till Enzeli, Astrakhan eller Krasnovodsk. Resten övergavs. På morgonen den 15 september seglade det armeniska rådet och den Centro-kaspiska diktaturen iväg på ett av de sista fartygen, medan de armeniska kvarteren i Baku redan var insvepta i rök. Halil, Nuri och Mürsel hindrade de reguljära osmanska trupperna att tåga in i Baku så att den uråldriga islamiska seden om plundring av den besegrade staden kunde iakttas. Enver Paschas subalternofficerare hade förbjudit general Kress män att delta i anfallet och ignorerade nu bönfallanden om mildhet från de tyska officerarna i den turkiska staben och från Bakus råd för neutrala nationer. 35 De muslimska massorna i Baku, tusentals irreguljära trupper och även flera reguljära osmanska regementen svärmade genom hela staden och plundrade och mördade. Egendom värd en miljard rubler förstördes och tusentals kristna föll för den ursinniga hjorden som skördade ljuv hämnd för förnedringen och själskvalen under "marsdagarna". Konservativa uppskattningar om de armeniska dödssiffrorna är nära 10 000, medan många källor påstår att alltifrån 20 000 till 30 000 kristna slaktades. 36 Den 16 september marscherade de osmanska divisionerna in i Baku i en segerparad som bevakades av det turkiska befälet och välkomnades av tusentals jublande muslimer. De föraktade bolsjevikerna och armenierna hade förvisats och Fathali Khan Khoiskys azeriska regering kunde nu känna sig segerviss och flytta från Gandja till den stora och naturliga huvudstaden för världens första muslimska republik. 37
|
|
|
