Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Den armeniska missionen i Konstantinopel
De armeniska representanterna i Konstantinopel och Berlin följde det snabba händelseförloppet med stor skepsis. Hopplösheten under sommarmånaderna gav plats åt nya visioner om en lovande framtid. Försiktigt började sändebuden först vänta på att hela Jerevans guberniia skulle återlämnas till deras republik för att sedan hoppas att även Kars och Ardahan kunde återfås. I oktober 1918 var det till och med möjligt att ännu en gång tänka i termer av Västarmenien. Lyckligtvis är rapporterna från delegationen i Konstantinopel välbevarade i en journal dag för dag över Aharonians aktiviteter. 47 En granskning av de armeniska sändebudens arbete under deras fyra månaders vistelse i den osmanska huvudstaden visar den enorma lättnad som måste ha överväldigat dem då de slutligen satte segel hem den 1 november 1918.
Efter att ha lämnat Tiflis den 14 juni anlände den armeniska delegationen tillsammans med den georgiska missionen under ledning av Gegechkori till Konstantinopel fyra dagar senare. Snart fick de sällskap av representanter från norra Kaukasus och Azerbajdzjan som också hade kommit för att delta i konferensen där man skulle revidera avtalen i Batum. Aharonian var förlägen under de första dagarna efter ankomsten eftersom artikel XV i Batum-avtalet stipulerade att ratificeringar skulle utbytas inom en månad. Om armenierna inte ratificerade innan den 4 juli skulle turkarna utnyttja tillfället till att utplåna den nyfödda republiken genom att förklara avtalet ogiltigt. Om avtalet å andra sidan skulle bekräftas kunde ottomanerna påstå att eftersom relationerna med Armenien redan var bestämda fanns det inte något behov av en revidering av överenskommelsen. 48 Armenierna befarade båda alternativen, men medan händelseutvecklingen fortskred förblev avtalen oratificerade. Det rådande intrycket i Konstantinopel var att konferensen skulle bli en fortsättning på förhandlingarna i Batum och att som sådan skulle klausulen angående ratificeringarna inte träda i kraft.
Med denna förståelse väntade den armeniska delegationen vecka efter vecka på sessionens öppnande. Varierande ursäkter gavs för förseningen. Enver och Talaat beskyllde upprepade gånger Berlin för förseningen, men lovade vid flera olika tillfällen att mötet skulle starta inom en dag eller två. Ambassadör Bernstorff angav den turkiska orubbligheten som huvudskäl för dödsläget, även om han medgav att hans regering översåg med att skjuta upp sessionen fram till dess att en grundläggande förståelse hade nåtts mellan de fyra axelmakterna. Vid den österrikiska ambassaden noterade militärattachén Pomiankowski att eftersom meningsskiljaktigheterna mellan de tyska och turkiska intressena var så stora så var det liten sannolikhet att konferensen skulle äga rum. 49 Hans uppskattning visade sig vara korrekt. Medan delegaterna från Transkaukasus väntade hela sommaren på att Konstantinopel-konferensen skulle öppna, vilket aldrig ägde rum, arbetade varje grupp febrilt för att stärka sin egen position. Khatisian rapporterade sin djupa oro över att armenierna skulle komma i ett besvärligt läge när mötet öppnades eftersom georgierna var försäkrade om tyskt stöd och att azerierna naturligtvis kunde lita på turkiskt beskydd, medan de armeniska försöken att få beskydd från Österrike-Ungern hade misslyckats. Man hade till och med närmat sig bulgarerna, men diplomaterna från Sofia påpekade att samtidigt som de var glada över att ha fått memorandum från Khatisian och Aharonian var de själva i gräl med turkarna om äganderätten till balkandistriktet Dobrudja och kunde inte vara till mycket hjälp. 50 Därför ändrades den armeniska strategin till att direkt gå till källan för lidandet – det osmanska imperiet. De ittihadistiska ledarna kontrollerade medlen för att mildra republikens eldprov. Därför strävade den armeniska missionen för
- att göra ett gott intryck på männen inom regeringen och personer med inflytelserika positioner.
- att förverkliga ett turkiskt tillbakadragande från Pambak-Lori.
- att ge flyktingarna tillåtelse att återvända till områdena som var annekterade av Turkiet via Batum-avtalet.
- att övertyga de ittihadistiska ledarna att utan ett livskraftigt Armenien kunde det varken vara någon fred eller rättvisa i Transkaukasus och att därför vissa landtvister med Azerbajdzjan och Georgien med ottomanskt stöd borde ges till Armenien.
- att vinna Tysklands erkännande av republiken genom medlingen av den Höga Porten.
|
|
|
