Sovjetiska Armenien
Innan vi fortsätter är det dock nödvändigt att ta några steg tillbaka i händelseförloppet och ta en närmare titt på de omständigheter som den självständiga Armenien tvingades till i fråga om accepterandet av förnedrande fredstermer och sovjetiseringen.
Sovjetiseringen och freden
Besegrad och misskrediterad, gav Armeniens Byråregering, den 23 november, plats åt kabinettet som leddes av Simon Vratsian. Till detta sista kabinett föll det stora ansvaret för att sluta fred och bevara det armeniska folkets fysiska existens och det till vilket pris som helst. Endast det socialrevolutionära partiet gick med på att medverka i en koalitionsregering vid detta ödesdigra ögonblick:
| Position | Namn | Parti | | Premiärminister, utrikesminister och provisorisk inrikesminister | Simon Vratsian | Dashnak | | Militära frågor | Dro (Drastamat Kanayan | Dashnak | | Jordbruksminister och Ansvarig för Statens egendom | Arshak Hovhannisian | Dashnak | | Finansiella frågor och provisorisk ansvarig för välfärd | Hambardzoum Terterian | Dashnak | | Justitieminister och provisorisk ansvarig för kommersiella frågor | Arsham Khondkarian | SR | | Utbildnings- och kulturminister | Vahan Minakhorian | SR |
Under några få dagar försökte Vratsian att övertyga Boris Legran, medlem i Rysslands utrikesministerium, om att sovjetiseringen av Armenien skulle innebära en ännu större tragedi, eftersom landet skulle då blockeras avGeorgien och berövas externt ekonomiskt stöd vid en tidpunkt då Ryssland själv var förlamat av svält. Dessutom var förnekandet av Sèvres-avtalet likvärdigt med dödsdomen för den Armeniska frågan och skulle omintetgöra de obeskrivliga uppoffringarna hos den nationella rörelsen för frigörelsen ur slaveriet. Den 30 november meddelade Legran att beslutet om sovjetiseringen av Armenien var oåterkalleligt. Han krävde att Armenien skulle bryta alla band med de västerländska imperialisterna och enas med Rysslands arbetare och bönder. Några få armeniska bolsjeviker hade redan korsat gränsen den 29 november, från Azerbajdzjan, och gått in i Karvansarai (Idjevan), där de utropade Armenien som en Sovjetrepublik och bad om den Röda arméns ingripande.
Under dessa förhållanden tvingades Vratsians regering att buga sig för det oundvikliga och utsåg Dro och Hambardzoum Terterian till ansvariga för överlämnandet av makten. Avtalet som undertecknades av de armeniska representanterna och Legran den 2 december 1920 gav några grunder för hopp. Armenien förvandlades till en självständig sovjetisk socialistisk republik och det sovjetiska Ryssland erkände, som obestridliga delar av denna stat, allt land som hade varit under den armeniska regeringens kontroll fram till den turkiska invasionen, inklusive Zangezour. Ryssland skulle omedelbart gå till handling för att tillhandahålla och utrusta den militära styrka som skulle konsolidera och försvara republiken. Varken armébefälet eller medlemmar i Dashnaktsoutyoun och de andra socialistiska partierna skulle åtalas för sina tidigare aktiviteter. Makten skulle, tillfälligt, överföras till en militär-revolutionär kommitté, bestående av fem medlemmar vilka utsågs av Kommunistpartiet och två vänsterorienterade dashnakister, vilka skulle väljas med godkännande från det kommunistiska partiet. Fram till den tidpunkt då detta organ hade bildats, skulle regeringen anförtros Dro, den militära ledaren, och Otto A. Silin, Sovjetrysslands ambassadör. Allt som återstod för det självständiga Armeniens regering att göra var att utannonsera sin sista order: "Med hänsyn till den allmänna situationen i landet, skapade av yttre omständigheter, har regeringen för Republiken Armenien, den 2 december 1920, i sitt sammanträde beslutat att avgå och överlåta alla sina militära och politiska befogenheter till Dro, armébefälhavare och nu utsedd till krigsminister." 97
|
