Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

- Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 467 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Samtidigt hade dock den sovjetiska regeringen sin egen agenda. Även om den tolererade artister och intellektuella, vilka inte ägnade sig helt åt byggandet av ett socialistiskt samhälle så påförde man stränga restriktioner om deras utryckta åsikter. Nationalism fördömdes officiellt, även om det mesta av det som de intellektuella producerade kunde betraktas som nationalistiskt. Inga övertydliga antisocialistiska eller antisovjetiska skrifter, teckningar eller utbildningar var tillåtna. Religion var tillåten, men man uppmuntrade antireligiös propaganda och den stöddes av staten.

Medan den sovjetiska regeringen försökte omforma Armenien, genom att göra det mer armeniskt och mer socialistiskt, mötte man betydande motstånd från den äldsta armeniska institutionen, den armeniska kyrkan. Den all-armeniska Katolikosen, Gevork V (1911-1930), vägrade till en början att erkänna den ateistiska regimen. Antireligiösa fanatiker stängde kyrkor och förolämpade prästerskapet. Sevana Vank, det medeltida klostret vid sjön Sevan, förvandlades till en semesterplats för artister. Utbildningen togs ifrån prästerna och de religiösa instruktionerna begränsades till hemmen. År 1922 satte regeringen upp en frikyrka, bestående av sovjetsympatisörer som rivaler till den Armeniska Apostoliska kyrkan. Eftersom böndernas massor fortfarande var religiösa, slog den antireligiösa kampanjen mot hjärtat för regeringstycket hos de flesta armenierna. Det var först under 1920-talet som en skör försoning uppnåddes mellan kyrka och stat. På order av vice utrikeskommissarie, Lev Karakhan (en armenier) återlämnades de medeltida manuskript som hade flyttats från Etchmiadzin till Moskva under det föregående decenniet till Armenien och placerades i ett nytt museum, Matenadaran. År 1927 erkände katolikosen den sovjetiska regeringen som den berättigade auktoriteten i Armenien. Men periodiska antikyrkliga kampanjer från partiets sida fortsatte att plåga relationerna mellan kyrkan och staten. Vid slutet av decenniet stängde återigen militanta ateister kyrkorna i vissa byar, trots varningar från moderata kommunister så som Sahak Ter-Gabrielian som varnade för att frigörandet från religionen inte kunde påtvingas utan endast kunde komma via utbildning. Vid denna tid höll dock NEP att komma till slutet av sitt liv och staten var på väg att starta ett dirigerat anfall mot allt som bondelivet stod för.

Stalins revolution

Hur imponerande än framgångarna för den Nya ekonomiska policyn hade varit fram till de sista åren under 1920-talet, så kunde partiledarna inte låta bli att konstatera att Sovjetunionen inte växte tillräckligt fort ekonomiskt. Medan böndernas jordbruk frodades var investeringarna i de nya industrierna helt enkelt inte tillräckliga för produktionen av de industrivaror som var nödvändiga för handel med bönderna mot deras grödor. Vid slutet av 1927 höll den insamlade mängden grödor från bönder att minska stadigt. Låga jordbrukspriser och brist på industriprodukter övertygade bönderna att hålla kvar sina produkter tills villkoren för handel med städerna hade förbättrats för dem. När man började märka av matbristen i städerna beslutade partiledarna att ta till "extraordinära åtgärder", och tvingade bönderna att ge upp sina grödor. Stalin, som vid 1928 var den mäktigaste partiledaren i Sovjetunionen, övertygades om att endast en tuff linje gentemot bönderna kunde rädda regimen. Hans motståndare samlades runt hans före detta allierade, Nikolai Bukharin, och manade på för en fortsättning på den moderata NEP. De besegrades dock på hösten 1928 och uteslöts systematiskt från nyckelpositioner inom den bestämmande kretsen. Vägen låg nu öppen för startandet av en ambitiös attack mot landsbygden och en massiv strävan för industrialiseringen av landet. På Stalins uppmaning antog den Sextonde partikongressen (april 1929) den mest radikala versionen av den Första Femårsplanen.

Kommunisterna i hela Sovjetunionen var hängivna idén om att deras land en dag skulle lyckas besegra sitt bakåtsträvande bondesamhälle och bli en industriell jätte som skulle kunna försvara sig mot yttre fiender. Men inom partiet fanns det många gamla bolsjeviker, vilka betraktade Stalins "generella linje" om en mycket snabb industrialisering och kollektivisering av jordbruket destruktiv mot "alliansen" mellan arbetarna och bönderna, vilken hade byggts upp med stor möda under 1920-talet. Många ledare i Transkaukasus försökte övertyga Moskva att undanta deras region från den stränga policyn gentemot bönderna. Transkaukasus hade trots allt alltid varit en importör av livsmedel och inte självförsörjande i detta avseende och var definitivt inte kapabelt att producera tillräckligt mycket grödor för export. Men de centrala ledarna avvisade liknande argument och i november 1928 avskedade Moskva den georgiske förstesekreteraren för den Transkaukasiska partikommittén, Mamia Orakhelashvili, och ersatte honom med en utomstående, Alexadr Krinitski, en man som inte kände till det lokala förhållandena. Stalins radikala policy tillämpades nu systematiskt i Armenien, Georgien och Azerbajdzjan. Bönderna tvingades inte bara att ingå i kollektivt jordbruk och ge upp sina grödor till statliga insamlingsagenturer, utan de utsattes för ännu en ny antireligiös kampanj. Man stängde kyrkor, krossade ikoner och tog slöjan från de troende muslimska kvinnorna.