Andra världskriget och det kalla kriget
Den 22 juni 1941, korsade Hitlers arméer Sovjets gräns och initierade den mest kolossala militära konfrontationen mellan två nationer under den mänskliga historien. Vid den tidpunkt då den sovjetiska armén hade drivit nazisterna tillbaka in i Tyskland, hade det sovjetiska folket förlorat
7 000 000 soldater och 20 000 000 bland civilbefolkningen. Krigets enorma kostnader belastade samtliga folk i USSR, bland dem armenierna. Även om att det inte finns några precisa siffror så vet man att befolkningen i Sovjetiska Armenien föll med 12%, d.v.s. 174 000 personer, mellan 1941 och 1945. Det dröjde ända till år 1952 innan Armeniens invånarantal nådde sin ursprungliga nivå innan kriget, nämligen cirka 1 360 000. Även om Wehrmacht stoppades norr om Kaukasus och Armenien skonades från tysk ockupation, så hade förlusten av liv och den stränga materiella besparningen år 1945 försatt landet i en förskräcklig situation. Tidigt under kriget kastades de armeniska militära enheterna in i några av de mest tunga striderna vid fronten och led stora förluster. I republiken fanns det en rädsla för att Turkiet skulle utnyttja Rysslands svaghet och anfalla Armenien. Alla stridsdugliga män var vid fronten och det fanns, förutom soldaterna, bara några få poliser kvar för att hålla lagen och ordningen hemma och vakta gränsen.
Den sovjetiska regeringen mobiliserade alla sina resurser för den dödliga kampen mot fascisterna. Både i Ryssland och i Armenien arrangerades en försoning med kyrkan. Relationerna mellan kyrka och stat i Armenien hade varit spända efter katolikos Khoren I Muratbekians (1933-1938) mystiska död. Allmänheten var övertygad om att han hade mördats av Berias hemliga polis. Regeringen vägrade tillåta den armeniska apostoliska kyrkan att välja en efterträdare till katolikosen och ärkebiskop Gevork Chorekdjian ledde kyrkan som tillförordnad ledare. Dock mjukade staten upp sin policy efter krigets utbrott. Flera kyrkor öppnades åter i Armenien och vissa ur i exil prästerskapet återvände hem från Sibirien. I april 1943 bildades Rådet för ecklesiastiska frågor i Sovjetiska Armenien. Och mest häpnadsväckande av allt var det att självaste Stalin, den 19 april 1944, mottog ärkebiskop Chorekdjian i Kreml. Den armeniska kyrkan tilläts öppna ett prästseminarium och återuppta tryckandet av skrifter. För sin del stödde kyrkan kampen mot nazisterna på alla möjliga sätt - genom att välsigna trupperna, samla in pengar för de armeniska militära enheterna och hetsa upp folket bakom krigsmaskineriet. Därmed kunde alliansen mellan den sovjetiska staten och kyrkan reparera några av de skador som hade åstadkommits under 1930-talet mot det allmänna stödet för regeringen. Medan radikala åtgärder så som kollektivisering, industrialisering och utrensningar hade avlägsnat många armenier från den sovjetiska ordningen, gav kriget en ny legitimitet åt den sovjetiska regeringen, som försvarare av landet. Patriotism blandades ihop med strävan för en ljusare framtid och återförde många armenier in i det sovjetiska ledet.
Samtidigt bröt dock vissa armenier definitivt med sovjetregimen och gick över till tyskarna. Vissa Berlinbaserade dashnakister, som dock inte hade stöd av partiets officiella organ, gjorde en överenskommelse med nazisterna år 1942 om att stödja tyskarna mot Sovjetunionen i hopp om att kunna befria Armenien. General Dro Kanayan, en gång ledare för Armeniens självständiga regering, hjälpte till att bilda en armenisk legion på den östra fronten. Med takten då den Röda armén drev tillbaka tyskarna följde många armenier, bosatta i norra Kaukasus och Ukraina, med dem och hamnade i flyktingsläger i Tyskland. Så småningom skulle de flesta av dem emigrera till USA. Därmed slogs armenierna på bägge sidor av den rysk-tyska fronten, även om den mycket större majoriteten - tillsammans med 500 000 sovjetiska armeniska soldater - stödde den antinazistiska kampanjen. 60 armeniska generaler stred i den sovjetiska armén, inklusive den framtida marskalken i Sovjetunionen, Ivan (Hovhannes) Baghramian.
|
