Reformernas år: Chrustjev (1953-1964)
Vid tiden för Stalins död hade Sovjetunionen stagnerat ekonomiskt och dess jordbruk visade tecken på permanenta strukturbrister. Även om landet nästan hade återhämtat sig från det andra världskrigets fasansfulla förödelse, hade den industriella tillväxten saktat ner och de disproportionella investeringarna inom den tunga industrin hade lämnat väldigt lite åt konsumenterna att handla. Internationellt var Sovjetunionen isolerat jämfört med de andra stormakterna, vilka var organiserade i den antisovjetiska North Atlantic Treaty Alliance (NATO) och vid denna tidpunkt var i krig med de kinesiska och nordkoreanska kommunisterna på den koreanska halvön. Antikommunismen dominerade den politiska agendan, både i USA och Västeuropa, och det kalla krigets fientlighet mot stalinismen gjorde förhandlingar med Sovjetunionen så gott som omöjliga. Inom landet kvävde den restriktiva politiken all innovation, alla initiativ och allt kulturellt uttryckande.
Ledarskapet som ärvde Stalins imperium stod inför det svåra politiska beslutet om att antingen fortsätta sina döda ledares policy, innebärande inrikesterror, eller att anta internationella reformer och en mer tillmötesgående utrikespolitik. En allmän övertygelse delades av makthavarna i Kreml om att konsumenternas behov måste uppfyllas på ett bättre sätt, att den stränga exploateringen av bönderna borde trappas ned och att man borde anta en mindre konfrontationsmässig hållning gentemot omvärlden. Partiets nya ledare, Nikita Sergeivich Chrustjev, övertygade de andra medlemmarna i den styrande ledningen om att det första steget var att eliminera hotet från den hemliga polisen. Beria arresterades och avrättades och polisen lades återigen under partiets kontroll. Inom några månader avlägsnades Berias löjtnanter, centralt så väl som i Transkaukasus, från sina poster.
Trots att signifikanta ändringar ägde rum efter Berias fall så visade det sig att det armeniska Kommunistpartiet var rätt så ovilligt för en självrannsakan. En sammanhållen grupp av armeniska kommunister, skolade och befordrade under Arutiounovs långa regeringstid (1937-1953) tog inga steg för att avlägsna sin chef. Endast andresekreteraren, Zaven Grigorian, avskedades. Mir Jafar Baghirov, ledare för det azerbajdzjanska partiet, arresterades och det georgiska partiet fick ett nytt ledarskap i september 1953, men inte förrän i november 1953, efter påtryckningar från Moskva, ersatte man Arutiounov med Suren Tovmasian. Den nye förstesekreteraren hade klättrat upp i Arutiounovs maskineri och hade varit medlem i centralkommittén ända sedan 1938. Dessutom fick Anton Kochinian, ordförande i ministerrådet och en annan Arutiounov-protegé, Tovmasians gamla roll som regeringschef. Denna förnyade elit, med djupa rötter inom det Stalinistiska partiet, förblev, med relativt små ändringar, i ledarstolen för den armeniska republiken under de kommande två decennierna. Även om Tovmasian ersattes år 1960 av en relativt utomstående, Iakov Zarobian, höll Kochinian fast vid sin post fram till 1966 då han ersatte Zarobian. Notoriskt korrupt, förblev Kochinian den dominanta armeniska politikern fram till sin politiska vanära år 1974. Därmed fortsatte det armeniska partiet, under två decennier efter Stalins död och slutet för Berias satrapi i Transkaukasus, att domineras av generationen av män vilka hade kommit till makten under det sena 1930-talet, då de stora utrensningarna sköljde bort de gamla bolsjevikerna från den revolutionära generationen.
En mer signifikant ändring i Armenien ägde rum på den sociala och kulturella nivån. Chrustjev-perioden (1953-1964) var den mest intensiva reformperioden som Sovjetunionen hade upplevt sedan 1930-talet. Även innan Chrustjevs så kallade hemliga tal på den tjugonde partikongressen i februari 1956, hade man upplevt en period av upptining i kulturlivet. Anastas Mikoyan, nu en nära kollega till Chrustjev, åkte i mars 1954 till Jerevan för att vända den antinationella policyn hos det lokala Kommunistpartiet. De armeniska författare vilka hade fördömts som nationalister skulle åter publiceras. År 1954 syntes verken av de armeniska författare som hade överlevt fängelsevistelsen, bland andra Gurgen Mahari, Vagharshak Norents och Vahram Alazan, tillsammans med verken från förrevolutionära författare så som Raffi och Patkanian. Och flera av de författare från 1920-talet och 1930-talet, vilka inte hade överlevt utrensningarna, i synnerhet Jeghishe Tcharents och Aksel Bakunts, lovordades nu som goda kommunister. Samtidigt rehabiliterades de politiska personer, bland andra Sahak Ter-Gabrielian och Aghasi Khandjian, som hade dödats av Berias polis. Tusentals politiska fångar återvände till Jerevan och berättade om sina år av tortyr och frihetsberövande i Gulag (fängelselägersystemet). Överallt fördömdes "personlighetskulten", en eufemism för den Stalinistiska diktaturen och terrorn. Unga människor, i synnerhet, började seriöst ifrågasätta det system som hade fört Stalin till makten och det sömlösa tyget av ideologiska anpassningar som kännetecknade 1930-talet och 1940-talet började slitas itu, för att aldrig kunna sys ihop igen. Kampanjen som Chrustjev och Mikoyan startade mot Stalin under den tjugonde partikongressen kulminerade under det tidiga 1960-talet med borttagningen av den största Stalinstatyn i Jerevan. Flera år senare placerades det enorma monumentet "Moder Armenien" på den tomma plats där "Alla folkens fader" hade stått.
|
