Armeniens nya utrikespolicy
Innan ens HHSh hade kommit till makten hade deras nya ideologiska tankar börjat påverka den armeniska utrikespolicyn. Partiets intellektuella argumenterade för att ledarna för det nya Armenien måste ha en annan inställning till olika frågor än de tidigare armeniska ledarna. Deras idéer sammanfattades i några grundläggande essäer vilka i princip slog fast att Armenien alltför länge hade förlitat sig på en "tredje makt", vare sig denna makt var Ryssland eller Väst, i fråga om lösandet av sina frågor. 66 Titeln på en artikel kallade den gångna tidens förlitande på en "tredje makt" som "Vårt trehundraåriga misstag". 67 Detta hade lett till katastrof, fortsatte man att argumentera, och i synnerhet under perioden för den första självständiga republiken Armenien (den 28 maj 1918 - den 2 december 1920), vilken leddes av medlemmarna i Dashnaktsoutyoun.
Nyckelprincipen hos HHSh sammanfattades i en av dessa ideologier, nämligen att "armeniska folkets steg måste proportioneras till dess styrka". 68 Tiden hade kommit för att man måste möta verkligheten och ta itu med Armeniens alla grannar, i synnerhet Turkiet.
Under den tidiga perioden dominerades HHSh:s policy av antiimperialistiska känslor. Dessa känslor riktades inte bara mot Sovjet utan även mot Väst. Man påstod bland annat att den ryska armén enkelt kunde erövra hela Västarmenien efter att ha besegrat den ottomanska armén vid Sarighamish, 1915 (slutet av december 1914 och tidigt januari 1915) men de valde att inte göra det. Istället avvaktade den ryska armén medvetet så att massakrerna skulle avslutas och att Västarmenien skulle tömmas på armenier (förutom Van) innan man erövrade regionen. Även i Van, påstod man, tvingade den ryska armén armenierna att flytta till Ryssland för att därmed driva ut den resterande armeniska befolkningen. 70 I likhet med detta, i en artikel som publicerades kort efter angreppen mot den armeniska befolkningen i Baku i mitten av januari 1990, argumenterade Ter-Petrosian för att dessa händelser hade förstört "illusionen" om att USSR garanterade armeniernas säkerhet. 71
Även Väst fick motta tung kritik för sina tidigare misslyckanden i stödjandet av Armenien i kritiska stunder. Man pekade på de falska löften som de europeiska länderna gav under den första armeniska republikens tid och kritiserade naiviteten och inkompetensen hos de dåvarande styrande dashnakistiska ledarna. Istället för att utnyttja sin begränsade styrka och etableringen av direkta relationer med de kemaliska turkarna, fortsatte dashnakisterna att förvänta sig assistans från de europeiska makterna, i synnerhet efter undertecknandet av Sèvres-avtalet den 10 augusti 1920. En sådan blindhet resulterade i ytterligare territoriella förluster och speciellt då man införlivade Nagorno Karabakh och Nakhichevan in i republiken Azerbajdzjan. Det styrande paritet, HHSh, skulle inte följa en sådan illusion. Dess policy skulle vara realistisk och pragmatisk och, som Levon Ter-Petrosian uttalade i en intervju strax efter valet till Armeniens högsta sovjet (den 20 maj 1990), skulle dess huvudmål vara återföreningen av Nagorno Karabakh med Armenien. 73
Men innan man kunde uppnå det bästa som denna "realistiska och pragmatiska policy" kunde erbjuda, nämligen normala relationer med Turkiet, måste man ta itu med den känsliga frågan om det Armeniska Folkmordet om dess konsekvenser. Den måste även ta itu med det faktum att armenierna, för första gången på 2 600 år under den armeniska historien, inte längre levde i nära 85% av sitt hemland. HHSh menade att man, för självständighetens skull och för uppbyggandet av staten, måste lägga det Armeniska Folkmordet åt sidan från Armeniens politiska agenda. Ter-Petrosian, president för Armeniens högsta sovjet vid tiden strax innan självständigheten, argumenterade mot införandet av en klausul om folkmordet i självständighetsförklaringen då detta skulle vara fel ur både politisk och diplomatisk synvinkel. Men en majoritet av ledamöterna var inte överens med honom om detta. 131 ledamöter röstade för införandet av en sådan klausul i självständighetsförklaringen så att det skulle framgå att republiken Armenien skulle stödja ett internationellt erkännande av det Armeniska Folkmordet. Endast 25 ledamöter röstade emot. 75
|
