Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 69 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armeniska kyrkans separation och dess följder

Armeniska kyrkans separation från den östromerska kyrkan skedde på 400-talet och var därmed mycket tidigare än separationen mellan den katolska och den ortodoxa (grekortodoxa) kyrkorna som skedde på 1000-talet.

Vi vet att från de tidiga åren i den kristna historien uppkom flera olika trosuppfattningar med avseende på det egna synsättet på Jesu personlighet och gudomlighet och det var naturligt att den armeniska kyrkan som var en av de allra äldsta kyrkorna aktivt skulle motstå alla dessa förgreningar.

De mest kända teologierna var bl.a. den s.k. arianismen som såg Jesus som en mänsklig varelse och förnekade hans gudomlighet, nestorianismen som trodde att Jesus symboliserade dualiteten Gud och människa och monofysismen som trodde att det gudomliga hos Jesus Kristus hade smält det mänskliga hos honom och därmed var han helt gudomlig. Under det religiösa rådet i Nicea, år 325, hade kyrkorna i Rom och Bysans fördömt arianismen och deklarerat att Jesus var själv gudomlig. Armeniska kyrkan accepterade i början denna tron för att sedan övergå till monofysismen som egentligen var en renare och starkare version av den tidigare.

Senare, när kyrkorna i Rom och Bysans i Chalcédoniens råd år 451 övergick till en ny teologi som var påve Leon den stores teologi, enligt vilket Jesus hade två olika ursprung, ett mänskligt och ett gudomligt och dessa hade enats i honom, men inte sammansmält, förblev den armeniska kyrkan lojal gentemot sin monofysiska tro och separerades därför definitivt från kyrkorna i Rom och Bysans år 491.

Det som var tydligt i detta beslut hos den armeniska kyrkan var de starka känslorna för de egna gamla sederna och trosuppfattningarna. Den armeniska kyrkan som ansåg sig själv som en äkta religiös kyrka, d.v.s. direkt grundad av Jesus apostlar och ej av apostlarnas präster, 14 kände att dessa återkommande råd under 300 och 400-talen under vilka Kristus identitet fick gång på gång nya skepnader och ej på något sätt överensstämde med den kristna tron. Den armeniska kyrkan hade egentligen antagit en konservativ ställning och avvisade alla fanatiska överdrifter och påhitt så väl som alla sorters nymodigheter som den inte ansåg förenlig med den ursprungliga tron.

Till det vi har nämnt här kan man tillägga att kristendomen i Rom och Bysans, fr.o.m. kejsar Theodosius I:s tid, hade blivit en fanatisk och hårdför religion och krossade all kritik som ansåg att den nya formen förlöjligade och bedrog den egentliga kristendomen.

Man måste även säga att alla dessa konflikter och meningsskillnader inte hade andliga och teologiska orsaker utan var kopplade till världsliga frågor. Konflikternas rötter fanns i striden om inflytandet och makten över de fyra mäktiga ärkebiskoparnas domäner eller den kristna världens fyra huvudstäder, nämligen Rom, Alexandria, Antiokhia och Konstantinopel. Alexandria, stolt över den roll som dess heliga ledare och vetenskapsmän hade spelat i spridningen och utvecklingen av kristendomen hade haft, förväntade sig vara den viktigaste punkten för den sanna tron medan Rom och Konstantinopel vägrade underkasta sig denna överlägsenhet.

Den armeniska kyrkan hade tagit avstånd från dessa konflikter. Och när den behövde vägvisning eller rådgivning så vände sig man till Jerusalem och Antiokhia som hade förvandlats till kristna centrum. Därför ser vi att när man under 300-talet ville ha rådgivning i frågan om bildandet av en kyrklig organisation så vände sig man till Jerusalems ärkebiskop Makarius. Dessutom hade man byggt flera armeniska kloster under 400-talet på Olivberget. 16

Splittringen mellan den armeniska kyrkan och den bysantinska hade även en politisk bakgrund, förutom frågan om vem som förblev lojal gentemot den ursprungliga kristendomen.