Till slut måste man nämna att arabernas styre blev början till stora förändringar, inte bara i Armenien, utan i Mellanösterns alla länder. Araberna som var djupt förälskade i pengar och som inte visste att produktion var den enda verkliga källa till rikedomar misskötte vattenkanalerna som var de livsviktiga ådrorna i alla dessa länders jordbruk. Medan, under perioden från arsaciderna ända till sassaniderna, skötsel av dessa kanaler var en de viktigaste sysselsättningarna hos dessa nationer som hade tagit över kontrollen över mellanöstern, förstördes nu dessa kanaler. I vilket fall som helst innebar arabernas styre inget annat än ett olyckligt öde då det efterföljdes av turaniernas invasion och dessa slog den avgörande dödsstöten mot detta områdes produktivitet och fruktbarhet, något som de utförde genom stora massakrer på områdets befolkning och vid vissa tillfällen en fullständig ödeläggelse av bevattningskanalerna vilket förvandlade några av jorden rikaste områden till torra, ofruktbara ödemarker.
Sociala aspekter
Armeniens sociala uppbyggnad kunde under alla dessa sekler bibehålla sin organisation och sammanhållning, så att samma utseende som den hade fått under arsacidernas tid kunde fortsätta även under de kommande åren under sassanidernas och sedan arabernas styre. Den fortsatte även under dynastin Bagratounian och ändrades endast först efter 1000-talet, d.v.s. vid turaniernas invasioner.
Markerna, förutom de vida markerna som tillhörde kyrkan, ägdes av adeln medan byborna, utan att äga någonting själva, jobbade på deras ägor som "torpare".
Landets organisation var ett totalt feodalt system och vi vet att kännetecknet hos ett feodalt land är att samhället inte bestod av personer med gemensamma intressen utan av grupper med rättigheter och privilegier byggda på ett hierarkiskt system. Laurent skriver: "Rättigheter och privilegier i det armeniska samhället tillhörde dem som ingick i den feodala (d.v.s. adeln) armén. Och eftersom allas rättigheter baserades på den nedärvbara marken så var deras rättigheter i proportion med markens storlek." 68
Markerna var ej jämnt fördelade mellan dessa markägare och detta medförde tre distinkta klasser som adeln indelades i: först bland dessa var den minsta adeln, bestående av de s.k. azatani-erna (fria män) och sepouh-er vars medlemmar ägde ett litet samhälle eller by.
Något högre än dessa fanns baronen eller "nakhararen" som förutom sina speciella ägor hade rätten till kontroll över ett område, vars mindre adel lydde honom och räknades till hans undersåtar, och egentligen utgjorde hans armé. Dessa nakhararer utgjorde kärnan i Armeniens feodala system. 69 Var och en av dem regerade över den lägre adeln som betraktade honom som sin naturliga regent och militära ledare. Dessa feodala soldater som samlades runt en nakharar uppgick till några hundra ryttare. Och om denna nakharar skulle behöva fler soldater måste han använda sina bönder eller kalla in sina undersåtars bönder och på detta sätt kunde de samla en grupp som betraktades som gerillakrigare.
|
