Bagratounierna var egentligen samlare av spillrorna som återfanns efter arabernas 200-åriga styre över Armenien, och deras roll i Armeniens historia liknade väldigt mycket den hos Moskvas prinsar under tatarernas styre under 1300 talet. Bagratounierna växte upp i skuggan av de arabiska kaliferna, så som Moskvas prinsar som växte upp i skuggan av de vilda och nomadiska tatarstammarna. I båda fallen gjordes arbetet med stort tålamod, i båda fallen fanns tillfällen då man samarbetade med fienden. De omärkbara förberedelserna för framtidens makt och storhet sågs i dåtidens underkastelse och svaghet, otaliga uppror som slutade med tillfälliga förluster ägde rum, och i båda fallen slutade dessa tillfälliga förluster med den slutgiltiga segern.
Trots detta är det på sin plats att, vid sidan om Bagratouniernas arbete, nämna den armeniska kyrkans samarbete och ärkebiskoparnas effektiva arbete som bidrog till Armeniens självständighet. Precis som J. Muyldermans, den belgiske östexperten, har påpekat: "Denna politiska och militära storhet (som Armenien uppnådde under bagratouniernas tid) fulländades med en andlig och religiös kraft vilken förkroppsligades i form av ärkebiskopen. Denne ärkebiskop är ingen liten person som skapats av en mäktig prins och är ingen person som har nått sin makt och position med sina närståendes hjälp. Dvins patriarker är män som är märkvärdiga både ur andlig men även vetenskaplig synvinkel. Dessa har slitits loss från sin ensamhet och nått denna position med Guds nåd. I det eleganta livet i ärkebiskopens palats lever de ett munkliv och under sin gyllene dräkt bär de en hård skjorta. De ber till Gud för sitt lands fred och fridsamhet. De får alla, t.o.m. segrarna, att respektera dem. Dessa nationella ärofullheter är så lysande att de även lyser upp den mörka tiden av arabernas förföljelser och förtryck." 14
Armenien blir återigen självständigt
Runt år 850 visste Bagratounierna att tiden var mogen för att befria sig själva från de sista tecknen på arabernas styre. Därför gjorde prins Smbat Bagratouni uppror mot araberna. Upproret fick en sådan omfattning att det kunde mäta sig med det stora upproret under 774-775. Flera arabiska härar besegrades och en av dem förintades helt av bergsbefolkningen i Sasoun. Dock skickade Bagdads kalifer en enorm här för att slå tillbaka Smbat och denna här fick även hjälp av muslimska furstar i grannområden (Azerbajdzjan och norra Mesopotamien och Persien) och man lyckades besegra Smbats armé. Smbat togs till fånga och fördes till Bagdad.
Men denna förlust kunde inte stoppa den revolution som yttre faktorer gjorde oundviklig. Mot de muslimska furstarna i grannområden, som mer än någonsin hade blivit olydiga mot Bagdad och som endast armeniska prinsars hjälp hade kunnat slå tillbaka, kände kaliferna att man hade ett akut behov av en sköld.
Å andra sidan började Bysans, som under sina armeniska kejsare av makedonisk härkomst höll på att återfå sin gamla kraft, förvandlas till en stor fara för Bagdads kalifer. Därför måste man förhindra att driva armenierna mot Bysans, och tvärtom, måste man utnyttja deras strävan efter självständighet och skapa en mäktig regering för att skydda arabvärldens norra gränser som hade försvagats på grund av interna konflikter.
Balansen mellan öst och väst, som under de gångna seklerna efter försvagningen av det bysantinska imperiet och stärkandet av Persien och sedan Islams uppkomst, hade rubbats till östs fördel hotades att inte bara återställas utan sluta i motsatt riktning, d.v.s. till västs fördel. Bysans höll på att återfå sina krafter medan arabernas imperium visade tydliga tecken på svaghet på grund av de återkommande upproren hos lokala muslimska emirer som utropade självständighet, men även då kalifaten i Bagdad som med sina turkiska vakter höll på att sjunka i korruption och komplotter.
|
