Kyrkor & kloster (30)
F�stning (4)
Hedniskt tempel (1)
Andra (1)
|
| Kyrkor & kloster :: St Stepanos |
|
|
|
|
S:t Stepanos kloster |
|
| |
| Information |
| |
S:t Stepanos kloster står cirka 15 km väster om Joulfa i den östra delen av iranska provinsen Azerbajdzjan. Geografiskt ligger sidodal skapade av floden Arax vars djupa klyfta förbinder Nakhichevans och Joulfas slätter och skapar en naturlig gräns med republiken Azerbajdzjan. Historiskt tillhörde dock klostret den armeniska regionen Nakhichevan även om den, som ligger nästan helt på andra sidan av floden, tillhörde under vissa perioder regionen Siounik.
För att skilja det från flertalet andra kloster med samma namn, är klostret ofta förknippat med sin geografiska plats. Det är bäst känt som %94Maghart%94 klostret med hänvisning till kullen på vilken det är byggt på, eller %94Darashamb%94 klostret, från namnet på byn, nu i ruiner, belägen cirka 3km bort från mynningen av Ok-Tchai, en biflod till Arax. Klostret har en stor rektangulär plan, 48,3 x 71,7m, med cirkulära torn vid varje hörn av huvudbyggnaden och semicirkulära torn i intervaller längs väggarna för stöd. Huvudingången öppnas mot väst och är 8 m bakom den yttre murens linje; en andra ingång gjorde det möjligt att snabbt nå kyrkogården, cirka 100 meter nordost uppe i bergssluttningen.
Terrängen omkring klostret sluttar uppåt i ett kontinuerligt sätt från nordväst till sydväst (inkl. en liten mängd terrasser). Detta ger ett intryck av att den yttre gränsmuren sluttar neråt. Det verkar också att byggnaderna och de två utgårdarna som de omsluter ligger på olika nivåer. Det är faktiskt så att en av utgårdarna, som följer omgivningens konturer, är cirka två meter högre än den andra, framför vilken kyrkan reser sig. Klostret består av tre distinkta strukturer, vilkas individuella kroppar har sådana specifika karaktärer vilka tyder på mödosamt skiktad utveckling. De är:
a)%09Den centrala kroppen, bestående av en byggnad, vilken består till vissa delar av två våningar. Från ingången kan de andra tre klosterbyggnaderna nås: en korridor leder till ett trappsteg mittemot ingången och in till köket som är byggt intill den västra väggen. Denna korridor är, genom ett skymt passage, också i förbindelse med det södra klostret.
b)%09Den norra vingen har tre distinkta kroppar. Huvudkyrkan är del av den första kroppen och ha ett klocktorn byggt på den södra sidan. Mellan huvudkyrkan och den norra gränsväggen finns en annan kyrka, en sekundär sådan. Den andra kroppen är formad av en byggnad som kantar de östra panelerna på insidan av gränsväggen, av vilken endast de två ursprungliga våningarna till söder kvarstår; den norra delen har förstörts. Slutligen, mittemot finns två torn, delar av den östra gränsväggen; deras rektangulära baser sträcker sig mot utgården och de sammanförs genom ett underjordiskt passage.
c)%09Den södra vingens utgård omgärdas på alla sidor av byggnader som omfattar klostrets kvarter. Den östra sidan reser sig stegvis mot berget; på insidan finns ett passage som öppnas in mot berget och formar en sorts terrass som en gång i tiden kantade till muren på den södra sidan. Nu ligger den helt i ruiner.
Rummen finns i den södra vingen, mot väst. Det som kvarstår av byggnaden visar att arrangemanget av rummen var det samma på både våningarna. Rummen på västra sidan av kyrkan är, utifrån deras storlek och struktur, förmodligen också boningar.
Den södra sidan av den södra vingen innehöll abbotens residens och hade en taverna som öppnades in i klostret och tjänstgjorde förmodligen som en vestibul. Vid sidan på den västra sidan finns den äldsta delen som användes som mottagningshall och den med, så som abbotens residens, hade två våningar. Det var förmodligen kapitelhuset eller kanske den ursprungliga matsalen. Det var endast senare som rummet söder om köket, och anslutet till det genom ett smalt trappsteg, användes för detta ändamål.
Den centrala delen användes högst sannolikt som förrådsrum utöver köket. Utanför klostret finns flertalet små byggnader som har varit stall; söder om den östra väggen fanns det också ett större stall. Det fanns även en vattenkvarn väster om klostrets ingång. I motsats till resten av klostret, klätt med grovhuggen gruvstenar, är kyrkans fasad klätt med plattor av sandsten som skiftar till färgen från ockra till rödbrun och är arrangerade i schackmönster eller ränder. Insidan av kyrkan har murverk. Den yttre plattan är rektangulär, 15,85 x 22,37 m, och insidan är korsformad, med tvärsgående vingar som går in i de lägre rummen. Med undantag för korsets armar, som har ett svagt lutande tak, har kyrkan ett dubbelt lutande tak. Den centrala kupolen vilar på en 16-sidig trumma och är krönt med ett %94paraply%94-tak. Klocktornet är trevåningar högt; de två lägre är välvda och den högsta är öppet. Ovanför det vilar en öppen åttahörnig lanterna med ett pyramidtak.
Kyrkans bassockel består av tre gjutningar; ovanför den är väggarna släta med undantag för ett sammanflätat band som stiger på en räffla som löper runt kyrkans tre sidor. På den övre delen av de södra och östra sidorna, 3,82 , från sockeln, finns en flera centimeters djup infällning. Ovanför den finns dekorativa band bestående av torusformade semicirkulära och gjutna rektanglar med valv, rikt i dekorativa motiv, som vilar på ett par av vasformade stödspelare. Rektangulära socklar med sammanflätade utsmyckningar och varierande dekorativa rosetter inristade i panelerna finns på den nedre delen. Banden fortsätter till den östra sidan och möts vid ett korsformat fönster, inramat av en rektangel som bildar ett kors av sammanflätade listband. Istället, på den västra väggen, följer banden formen hos ingången och eftersom denna sida av kyrkan, i motsats till de andra, inte är platt utan indelas av två nischer i tre sektioner, bandet frigörs och kontinuerligt framhäver detta drag. Den inristade trädörren, speciellt värt att nämnas, är belägen i en djup nisch och omgärdas av två andra nischer och krönt med ett rikt bågvalv lik en spetsig stalaktit med stiliserade växtformer, stjärnor och andra figurer. Den lägre delen av dörren har två invecklade halvkolumner på varje sida. Värt att notera är de semicirkulära kolumnerna med vasformade baser i byggandens varje hörn.
Utöver pilgrimernas otaliga inskriptioner som i synnerhet finns på de västra och södra sidorna, bör man lägga märke till rosetterna med sammanflätade former, kapitäler, stalaktitfönstren, andra sammanflätade band och figurativa basreliefer som finns på kyrkans yttre väggar. Ett exempel på dessa basreliefer är den på den västra fasaden som avbildar steningen av S:t Stefan.
Huvudkupolen är av speciellt intresse då den vilar, som redan har nämnts, på en 16-sidig trumma med halvkolumner i sina hörn. Dessa kolumner smalnar i tvåhövdade drakformade kapitäler som stöder kölvalvsbågarna, var och en dekorerade med ett trippelsammanflätat band.
Relieffigurer av apostlar, helgon, serafer, så väl som kors, stjärnor och fåglar utsmyckar trumman. Mellan %94paraply-kupolen och den fönsterförsedda trumman finns en tjock kornisch och från vattnet sprutar framskjutande djur- och människohuvuden. Fyra andra vilda bestar finns placerade vid varje hörn av kupolens kvardartformade plan. Tidigare fanns kors ovanför varje hörn, men nu är det endast på den norra sidans prydnadsgavel och kupoltaket som bär varsitt. På prydnadsgaveln återfinns stenfigurer som står på knän och tjänar som akroterier i hörnen.
Insidan av kyrkan interiör har en korsplan med tre polygoniska absider. På sidorna finns fyra rum, var och två våningars höga. Ett rum i den norra delen på bottenvåningen var förmodligen dopkapellet då det finns dopfunt där och den andra ett kapell innehållande en falsk sarkofag, en så-kallad %94de tusens grav%94. Enligt sägngen innehåller den relikerna av tusen följare till Vartan som dödades tillsammans med den armeniska nationalhjälten år 451 i försvarandet av kristendomen under slaget vid Avarayr. Antagligen var även det västra rummet ett kapell medan det östra rummet var dess sakristia.
Dessa rum har en spiraltrappa som förbinder de två våningarna. Det västra rummet mynnar i predikstolen (ambon är av senare datum). Ett överflöd av ljus kommer genom fönstren i kupolens trumma, vilande på breda pendentiver, från smala öppningar längs byggnadens axlar och även från tre större fönster på den västra väggen. Det finns tre altare %96 var och ett med sin altarbaldakin %96 ett huvudaltare och två sidoaltare, belägna på den östra väggen av de vänstra och högra absiderna. Huvudabsiden är upphöjt av en plattform och är förskönad av en serie tvåvåningsnischer. Det finns endast en ingång till denna kyrka. Denna är axial och förbinds inte med den andra. Klocktornets bottenvåning agerar både som en passage och en kyrkogård som påvisas av gravar som påträffas där. På den övre våningen finns det nischer på varje sida av passagens öppning. Den västra nischen innehåller ett vattenfunt och den östra är krönt med ett salaktitvalv, med en basrelieffigur av Heliga Jungfruns bebådelse över öppningen, förmodligen för att indikera den ursprungliga tanken om att tillägna detta utrymme till Maria, som av händelse är samma sak som man gjorde med kapellet hos Etchmiadzins torn som verkar vara tillägnat S:t Gabriel.
Den andra kyrkan, tillägnat apostlarna Petrus och Paulus, är formad av en spetsformig välvd hall som är täckt med ett platt tak. Denna hall, med dess fem valvgångar, var ursprungligen inte tänkt som en kyrka, så att dess östra och västra stenmurar adderades på vid senare datum. Dessutom har den västra väggen en valvgång som bildar en liten vestibul, öppen på ena sidan.
En analys av klostrets funktioner, dess struktur och de dekorativa motiven hos hela komplexet avslöjar två grundläggande fakta: å ena sidan är styrkan av tradition och å andra sidan den öppna mottagningen av %94yttre%94 inflytande, mer berättigad av armeniska samhällens minoritetskaraktär, tydligt för den sakens skull i många delar av iranska Azerbajdzjan så väl som i kolonin Nya Joulfa (nära Isfahan). För att förstå detta problem bättre, vi ska illustrera fyra punkter som enligt vår mening är essentiella för att förstå innebörden av relationerna mellan de arkitektoniska stilarna under 1600- och 1700-talen och de från tidigare perioder.
1) Den armeniska traditionen är fast i specificeringen av inte bara formen och strukturen för kyrkan, utan även för det mesta av dess dekorativa element. Därmed kan tendensen att förstora kyrkan med vestibuler, sekundära byggnader och klocktorn endast vara vagt relaterad med arkitektoniska komplex, t.ex. från 1200-talet.
2) Medan under 1200- och 1300-talen kan acceptansen av %94externa%94 idéer märkas endast i delar av dekorationerna, kunde dessa idéer under den berörda tidsperioden även påverka själva byggnadsstrukturen. Kännetecknande för denna nya verklighet är safavidiska periodens välvda konstruktioner, kölvalv, räfflingen i rummen och den nya delen i klostret. Faktumet att tegel, med dess lätthet att använda, låter sig användas på ett enkelt sätt för konstruktionen av mer komplexa valv, ska inte underskattas. I vilket fall som helst utövade den safavidiska perioden sitt inflytande för föreningen av väggarna inne i kyrkan, i de nyare delarna av klostret (mottagningshallen), på en större del av dekorationerna (öppna spisar, kornischer, etc.). Dessa påverkningar, och de från Iran i allmänhet, spred sig i hela Östarmenien genom kyrkobyggelser i Ny Joulfa, uppmuntrad av det faktum att mellan 1614 och 1638 var den armeniske Katolikosen förvisad i exil till denna region. Det är nästan omöjligt att fastställa väsen hos det gamla Irans bidrag, t.ex. från den sasanidiska perioden, i synnerhet vad det gäller murbrukselement så som representation av djur eller specifika arkitektoniska former som köket. De må ha även varit i direkt kontakt med andra armeniska byggnader.
3) Från 1100- till 1300-talet, seljukiska dekorationer användes brett i hela Armenien och därmed införlivades in i armeniska arkitektoniska traditioner. De såg en återuppståndelse under 1600- och 1700-talen. Till denna kategori hör stalaktitformer och andra dekorativa element så som rosetter, sammanflätade band, arabesker, strukturen hos kyrkornas dörrgång med hörnkolumner och dekorerade paneler, även om det finns variationer och formskillnader med respekt till de seljukiska nischerna.
4) Det som kvarstår är bidragen från de icke-armeniska kyrkorna (romersk-katolska, ortodoxa, etc.). det är svårt att skilja individuella inflytanden då dessa är ofta blandade med varandra. Dock har effekten av liturgin hos arrangemanget i kyrkans interiör varit avgörande för t.ex. för antalet altare, separerade från varandra med draperier och för koren som nådde Östarmenien i ett mycket senare datum. Faktumet att sambandet dock finns bevisas av klockan (1595), bevarad i den södra sakristan, som bär på latinska inskriptioner. Den var kanske en gåva från %94uniaterna%94 som bosattes sig på Nakhichevans territorium. Under andra hälften av 1600-talet ägde denna order fortfarande cirka tio kloster i området.
Martyren S.t Stefan är symbolisk för renässansen som blomstrade i Östarmenien mellan 1600- och 17000-talen och varade ända till 1800-talet som påvisas av klostret S:t Thaddeus. De originella koncepten för denna period är tagna från konsten under 900- och 1200-talen så väl som idéer från 600-talet. Renässansen lyckades aldrig i produceringen av en autentisk syntes av dess heterogena arkitektoniska element. För inspirationen tog den alltid till det vida spektrumet av traditionella arkitekturer men den klara närvaron av nya tankar kan ses. Detta kan noteras t.ex. i kontrasten mellan interiörens murverk och modellerna hos delar som inspirerade kyrkans exteriör; dekorationen respekterar inte längre restriktionerna som den en gång i tiden lydde under: i en viss mening en definitiv öppning mot en framtida konstnärlig order. Därför kan rörelsen som ledde till barockperioden kan skådas i klocktornet hos Etchmiadzins katedral 1600-talet, tillägnad som S:t Stepanos kyrka till Katholikos Jakobs ansträngningar, och mer tydligt i den rediga byggnaden som tillades kyrkan S:t Thaddeus eller i Dogubayasits palats. Inom dessa termer är klostret ett betydligt viktigt verk, om ens bara för dess trumma, och för dekorationerna på de östra och västra fasaderna. Naturligtvis är det svårt att tala om exceptionella resultat; utländska former kvarstod som de var, utan några originella förvandlingar av modellerna. Detta är dock långt ifrån situationen i Nya Joulfa där, under de tiderna, den armeniska minoriteten rörde sig progressivt mot en assimilering av den lokala arkitektoniska traditionen och därmed mot tegelstenar som det enda byggnadsmaterialet och mot kyrkor i vilka endast klocktornet, vad det beträffar det yttre utseendet, skiljde dem åt från den muslimska arkitekturen.
Källa: The St. Stephen monastery historical-illustrative monograph by Hartmut Hofrichter
|
|
|
