Video Stäng  
  English
 
  Monument
Kyrkor & kloster :: Hayravank  
 
Klostret Hayravank

 
Information
 
Sjön Sevan är i armeniska källor känt som Geghama Tzov eller Gegharkouniats Tzov (Geghamahavet respektive Geghartounihavet). Den är den största sjön i Kaukasus. Den är av vulkanisk ursprung och dess vattennivå har sjunkit på grund av förbrukningen av dess vatten i elproduktion och jordbruksbevattning.

Belägen på en 1916 meters höjd sträcker sig sjön över en area på 75 kvadratkilometer och har en genomsnittsdjup på 41 till 42 meter. Hrazdan-kanalen, genom vilken vattnet leds iväg har förändrat omgivande distriktet på ett avsevärt sätt.

På vintern fryser Sevans vatten. Dess stränder har förklarats som nationalpark och staten överser beskyddandet av dess naturliga skönhet och dess djur- och plantliv. På vissa platser förekommer uppfödning av inte mindre än 29 olika öringsarter, inklusive Ishkhan, Koghak och Beghlu.

På strandområden finns det gott om klippmålningar, skulpturer och andra arkitektoniska verk inklusive befästningar som är kvarstoden från brons- och järnåldern, urartuiska och arameiska inskriptioner, kloster, kyrkor, palats, broar och kyrkogårdar. Dessa utgör områdets sanna kulturella antologi. Sjön Sevan, med sin omgivning, som tillhör regionen Siunik, är i historien kända som Siuniats Ashkharh (Siunernas värld) eller Sisakan. Denna region var den nionde provinsen i Metz Hayk (Storarmenien eller Armenia Major). I norr gränsade den till Ayrarat, i öst till Artsakh (Karabakh) och i sydost mot Vaspourakan. Trots att regionen är ytterst fertil så omges den av ogenomträngliga berg och är åtkomlig endast med stora svårigheter och var i princip omöjlig att erövras, något som dess invånare stoltserades med. Under medeltiden var regionen ständigt scenen för strider mot utlänningar och striderna mellan olika armeniska och georgiska furstar. Trots detta fortsatte Siuniks herravälde att bibehålla sin kulturella självständighet och utvecklade ganska singulära konstformer, i synnerhet då kristendomen spred sig i regionen.

Större delen av medeltida monumenten i Sevan-provinsen ligger på sjöns stränder eller på någon kortare sträcka inåt landet. De är vanligtvis mindre kloster. Deras arkitektoniska planritning är en traditionellt sådan: en central kropp (kapellet) omgiven med andra religiösa och tjänstebyggnader, bibliotek, skola o.s.v. Hela komplexen brukar ligga innanför murar. Undantaget är klostren i Sevan, belägen på en ö och därför utan behov av några försvarsmurar. Alla murar hos dessa komplex är relativ små till storleken och i denna aspekt skiljer de sig från klostren i slätterna vilka behövde förse sig med relativ befästa försvarssystem med tanke på de frekventa utländska invasionerna (t.ex. klostren Thadeos, S:t Stepanos, Horomos, S:t Bartoghmios, Narek etc.) begränsade finansiella resurser, brist på arbetskraft och svårigheter i byggnationen gick hand i hand för att göra dessa små i storleken. Byggt med blygsamma material som var enkla att hitta var dessa delvis freskomålade på insidan, vilket gick emot Armeniska kyrkans grundsatser, vilket inte förespråkade idoldyrkan. Men trenden fortsatte i regionen som tändigt åberopade sin religiösa självständighet.

Under 700- och 800-talen stannade byggnationsarbeten så gott som helt i slättområden där arabernas förtryck och våld var mer påtagligt. Deras armé och kavalleri, högst effektiva på jämna ytor, hade ytterst svårt att strida i bergsområden med klippor och sluttningar. Det var faktiskt i bergsområden i Afghanistan och Kaukasus som arabernas expansion mot östra och centrala Asien och slätterna i floden Don stannade av. På grund av detta kunde Armeniens bergsområden alltid bibehålla en hög grad av autonomi och blev aldrig helt erövrade och underkuvade vilket gjorde att kristendomen kunde överleva i området. I regionerna Siunik och Vaspourakan överlevde inte bara byggnadskonsten utan även utvecklades gradvis.

De första sekulära och religiösa byggnaderna dateras till 800-talet. Uppenbarligen spelade avsaknaden av internationell och interregional handel i Siunik en avgörande roll i dess kulturella isolering. Arkitekturen föll därför tillbaka på klassiska modeller (med små variationer) och stiluttrycken blev rent lokala. Denna stagnering övervanns senare i och med regionens utveckling och blomstring och dess upphöjning till kungadöme under Siuni-dynastin. Den siuniska arkitekturen utvecklades inom två distinkta områden: bergen och vid foten av sjön Sevan. De hade olika typologier och särdrag. Religiösa byggnaderna som restes vid sjöns stränder är små och välankrade, nästan svetsade, till det omgivande landet. De är väldigt enkla, med arkitektoniska former som en kan säga förstärks av vattnets närvaro. Olik byggnaderna i bergsområden saknar de komplicerade dekorationer.

Klosterkomplexet Hayravank (800-900-talet) ligger på sjöns sydvästra strand. I dagsläget består det av en korsformad kyrka och en gavit från senare tid. Kyrkan, en fyrklöver med centrerat kors, är %94periferiskt%94 exempel på armenisk arkitektur i Siunik under 800- och 900-talen. Fyra semicirkulära absider (två av dem är parallella med den mer dominerande horisontella axlarna) genomskär och skapar ett interiörutrymme på vilket kupolen och dess trumma vilar på. Både hade försvunnit helt, men har rekonstruerats. Dispositionen av kropparna hos exteriören följer noga interiörplanen, vilket resulterar i en delikat harmoni. Väggarna är av krossade sten, med undantag för de arkitektoniska och byggnadsdetaljerna %96 absider, kupolens bas, trumman och kupolen %96 som utsätts för större påfrestning. I senare period har ett mindre kapell byggts till på den sydöstra sidan. Även ingången i den västra väggen som leder till gaviten är av senare datum. Den tillades förmodligen under 1100-1200-talen och bryter mot kyrkan både i dispositionen hos dess volym och dess spatiala föreställning så väl som dess storlek och arkitektur: två sittande kolumner i västra delen av interiören och två semikolumner mot den östra väggen stödjer ganska massiva tvärkorsande valv som i sin tur bär upp a elegant trumma och en %94yerdik%94, byggt uteslutande av kvadersten av svarta och röda tuffsten. Denna är en av de äldsta exemplen på polykroma dekorationer som skulle komma att bli vidspridd under de kommande seklerna i de andliga byggnaderna över hela Armenien.

Källa: Stepan Mnatsakanian, Lake Sevan: A Constellation of Architectural Types of Medieval Armenian Monuments
Ads