Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Kronologi  
Armenien och det armeniska höglandet
- Armeniska höglandet är ett bergslandskap, en naturlig fästning som sträcker sig från östra Kaukasus till Anatolien och från Svarta havet till Mesopotamien. Detta högland består av flera bergskedjor, av vilka bergskedjorna Taurus och Pontos är de två viktigaste. Mellan dessa bergskedjor finns flera höga slätter, varav flesta ligger på en höjd av 1 000-2 000 meter över havet. I dalarna rinner några av områdets största floder fram, bl.a. Aras, Eufrat och Tigris.
Urartus kungadöme
2000-1000 f. Kr. De indoeuropeiska folkgrupperna börjar dyka upp i Europa och Asien och börjar bosätta sig på det armeniska höglandet.
860 f. Kr. Det urartuiska riket nämns för första gången i skrifter som lämnats av Assurbanipal, Assyriens konung. Centrum för Urartus kungadöme låg vid sjön Van och utvecklas till en respektingivande granne till Assyrien.
800-talet f. Kr. De ursprungliga armeniska stammarna börjar bosätta sig på det armeniska höglandet och börjar etablera sig. Enligt legenden hette deras stamfader och ledare Hayk, som armenierna anser som sin stamfader och därför kallar armenierna sig själva för "hay" d.v.s. Hayks söner och sitt land för Hayastan (Hayks land). En annan, mer vetenskaplig teori om benämningen av armeniska folk baseras på de urstammar som man tror att dagens armenier består av. Den lokala befolkningen som bodde i området vid tiden för de indoeuropeiska stammarnas ankomst kallades för arme-shupria (kung Arames folk). De invandrande indoeuropéerna kallade sig för Hayatsa folket som kom att med tiden dominera i det armeniska höglandet och assimilera armeshupria-folket. Utifrån dessa två stammars namn, kom det första egentliga befolkningen att kalla sig för hay och landet för Hayastan, efter Hayatsa folket, medan grannarna kallade det för deras gamla namn, nämligen armenier och landet för Armenien.
782 f. Kr. Urartus kung, Argishti I, grundar staden Erebouni som är dagens Jerevan, Armeniens huvudstad.
Armenien blir ett land
600-talet f. Kr. Den armeniske prinsen Parouyr allierar sig med mederna och kaldéerna i kriget mot Assyrien och efter erövrandet av assyriernas huvudstad Ninive utses av de segrande till Armeniens kung.
521 f. Kr. Armenien nämns för första gången officiellt, som ett land, i en kilskrift tillhörande den persiska kungen Darius. Armenien annekteras till Persien.
331 f. Kr. Alexander den store anfaller Persien och besegrar Darius III:s armé. Armenien erövras dock aldrig av den makedoniska armén. Detta innebär att Armenien frigör sig från Persien och får mer eller mindre tillbaka sin självständighet.
322 f. Kr. Det första armeniska kungadömet grundas av kung Jervand I.
215 f. Kr. Efter nästan hundra år av självständighet förlorar Armenien sin självständighet till seleukiderna för en kort period.
Dynastin Artashisian, Armeniens första kungliga dynasti (190 f. Kr. - 12 f. Kr.)
190 f. Kr. Kung Artashes I utropar sig som kung av Armenien och blir grundare till den första armeniska dynastin Artashisian.
159 f. Kr. Kung Artavazd I.
149 f. Kr. Kung Tigran I.
123 f. Kr. Kung Artavazd II.
105 f. Kr. Armenien förlorar det pågående kriget mot Parterna och kung Artavazd II tvingas enligt dåtidens sed att lämna ifrån sig sin son, Tigran, som krigsfånge. Tigran växer upp i den persiska kungens hov vilket präglade hans tankesätt och kom att spela stor roll under hans kommande regeringstid.
95 f. Kr. Kung Artavazd II dör och efterträds av sin son Tigran II, även kallad Tigran den store. Under Tigran II:s tid når Armenien sin storhet genom historien och förvandlades till en mäktig stormakt. Tigran den stores enda riktiga motståndare kom att bli den romerska fältherren Lucullus.
Tigran den Store skapar Storarmenien
70 f. Kr. Tigran II:s Armenien når höjden av sin makt. Hans imperium sträcker sig från Kaspiska havet i öst till Medelhavet i sydväst och Svarta havet i nordväst.
69 f. Kr. Krig utbryter mellan Rom och Armenien. Lucullus drar ut sitt första krigståg mot Tigran II.
68 f. Kr. Lucullus startar sitt andra krig mot Armenien.
67 f. Kr. Pompejus drar ut i ett fälttåg mot Armenien.
56 f. Kr. Tigran den store dör år 56 f. Kr. och efterträds av sin son Artavazd III.
53 f. Kr. Marcus Antonius anfaller Armenien. I maskopi med Cleopatra luras den armeniske kungen i en fälla och mördas.
34 f. Kr. Alexander, son till Marcus Antonius och Cleopatra, sätts på Armeniens tron och regerar landet i tre år under den romerska armén beskydd.
31 f. Kr. Artashes II, son till den mördade kungen Artavazd III, kommer till tronen och allierar sig med den partiska kungen Farhad.
20 f. Kr. Roms kejsare, Augustus, avsätter Artashes II och sätter hans bror, Tigran III, på den armeniska tronen.
12 f. Kr. Tigran IV blir kung i Armenien. Han blir den siste kungen i dynastin Artashesian som dör ut år 2 f. Kr.
2 f. Kr. Caius Caesar skickar sin styvson, Ariobarzane, som kung till Armenien.
11 e. Kr. Ariobarzane I efterträds av sin son Artavazd V.
17 e. Kr. Germanicus kommer till Armenien för att kröna kung Artashes III.
Dynastin Arshakounian, Armeniens andra kungliga dynasti (53 e. Kr. - 423)
53 e. Kr. Tirdat I stiger på Armeniens tron och grundar den armeniska dynastin Arshakounian.
62 e. Kr. Tirdat I kröns av kejsar Nero i Rom och utnämns till Armeniens konung.
100 Axidarés kröns till Armeniens kung.
113 Phartamasiris efterträder Axidarés.
116 Parthamaspatés kommer till makten.
117 Vologuése I blir Armeniens nya kung. Kejsar Hadrianus återgav Armenien dess självständighet och utropar det som Roms allierade.
140 Sohemus efterträder Belash på Armeniens tron.
178 Samatroukés blir kung.
216 Vologuése II kröns till Armeniens kung.
217 Tirdat II (också kallad Khosrov) blir Armeniens nye kung.
228 Sassaniderna som sedan en tid tillbaka har kommit till makten i Persien anfaller Armenien men körs tillbaka.
242 Sassaniderna undertecknar ett fredsavtal med Rom och koncentrerar sina styrkorn mot Armenien. Kung Khosrov I faller offer för förräderi och mördas av sasanidiska perserna.
252 Kung Khosrov I:s son som har räddats undan sasanidernas massavrättning av den kungliga familjen och växt upp utomlands, återvänder till Armenien och utropas till kung Tirdat III.
288 Kung Tirdat III döps av Grigor Lousavoritch (Ljusbringaren) och blir kristen.
Armenien: Världens första kristna stat, 301
301 Armenien blir den första kristna staten i världen när kung Tirdat III utropar Kristendomen som landets statsreligion.
303 Byggnaden av katedralen och katolikossätet Etchmiadzin (armeniska för "plasten för nedkomsten av den enfödde") påbörjas och står klar år 305.
330 Kung Tirdat III dör och Armenien går in i en av de svåraste perioder i sin historia. Kung Khosrov II efterträder Tirdat III på den armeniska tronen.
340 Khosrov II:s son Tiran stiger på tronen. Under hans regeringstid försvagas Armenien ytterligare som en direkt följd av motsättningarna mellan hovet och kyrkan.
351 Kung Tiran abdikerar och lämnar över tronen till sin son Arshak II.
363 Bysans undertecknar ett avtal med Persien enligt vilket man överlämna stora och strategiska områden till perserna och dessutom lämnar Armenien ensamma mot sasanidiska Persien. Shapour anfaller Armenien och ett blodigt krig bryter ut.
369 Kung Pap kröns till Armeniens kung och leder landet till seger mot perserna och kör ut dem från Armenien.
374 Kung Pap faller offer för en bysantinsk iscensatt komplott och mördas under en bjudning.
374 Kung Varazdat efterträder Pap som Armeniens härskare.
378 Kung Vagharshak kröns till Armeniens kung. Under de kommande åren delas Armenien i två läger, ett som stöds av Bysans och ett som stöds av sasaniderna.
386 Kung Khosrov III kröns till kung. Bysans annekterar den västra delen av Armenien, Armenien Minor, till det östromerska imperiet.
392 Armenien får sin storhet tillbaka i och med kröningen av kung Vramshapouh år 392.
Mesrop Mashtots uppfinner det armeniska alfabetet
405 Mesrop Mashtots, på uppdrag av kung Vramshapouh och katolikos Sahak I, uppfinner det armeniska alfabetet.
414 Kung Vramshapouh dör. 53
416 Shapour, son till den sasanidiske kungen Yezdgerd I, sätts på Armeniens tron.
423 Kung Artashes återtar Armeniens tron från perserna. Med hans död i 428 kommer den andra armeniska dynastin, Arshakounian, till ända. Därmed lever denna gren av den persiska dynastin arsaciderna två sekler längre en den i Persien.
428 Armenien annekteras till Persien.
449 Utfärder den sasanidiske kungen Yezdgerd II ett påbud om att samtliga kristna i hans rike skulle anta mazdeismen. Detta blev upptakten till ett krig mot Armenien.
451 På våren invaderar den persiska armén Armenien efter att armenierna har vägrat överge kristendomen och kastat ut Yezdgerds sändebud. Slaget vid Avarayr den 26 maj går till historien då en liten armenisk armé, under ledning av Vartan Mamikonian, förlorar slaget men lyckas övertyga Yezdgerd att överge sina planer om armeniernas omvändning.
489 Sasanidernas kung Vologuése utnämner Vahan Mamikonian, Vartan Mamikonians bror, till Armeniens generalguvernör och erkänner Armeniens självstyre och religionsfrihet.
491 Den armeniska kyrkan förblir trogen sin monofysiska tro och separerar sig från kyrkorna i Rom och Bysans.
600-talet Islams uppkomst förändrar hela Mellanöstern och kommer att även påverka starkt Armeniens framtid.
639 Araberna inleder sitt fälttåg mot Armenien men slås framgångsrikt tillbaka av armenierna under kriget under 640 och 642.
645 Araberna utser sin egen generalguvernör för Armenien och landet hamnar under deras styre fram till år 859.
697 Armenierna gör uppror mot arabernas styre och de armeniska styrkorna leds av furste Sèmbat Bagratouni.
774 Armenierna gör uppror på nytt, denna gång under ledning av furste Moushegh Mamikonian.
850 Ätten Bagratounian äger så gott som hela Armenien, förutom provinserna Vaspourakan och Zangezour. Därmed hade Armenien återfått en enad makt i landet.
Dynastin Bagratounian, Armeniens tredje kungliga dynasti (862 - 1045)
862 Prins Ashot Bagratouni erkänns, av kalifaten och Bysans, som Armeniens kung och därmed grundades Armeniens tredje kungliga dynasti, Bagratounian.
891 Kung Ashot I dör och efterträds av sonen Sèmbat I år 892.
913 Azerbajdzjans emir, Afshin, anfaller Armenien och belägrar fästningen Kapouyt. Kung Sèmbat I kapitulerar med villkoret att fästningens garnison ska skonas. Afshin går med på det men bryter sedan sitt löfte, fängslar Sèmbat I och senare avrättar honom.
918 Sèmbat I: son, Ashot II, återerövrar Armeniens tron och landet återfår sin självständighet.
928 Kung Abas I kröns till Armeniens kung.
952 Kung Ashot III stiger på Armeniens tron. Under hans regeringstid flyttas landets huvudstad, från Dvin, till Ani, staden med de 1001 kyrkorna vid floden Arpa. Staden blomstrar och blir bagratouniska Armeniens hjärta och stolthet.
977 Sèmbat II kommer till Armeniens tro.
990 Gagik I utnämns till Armeniens kung.
1020 Kung Gagik I dör och efterlämnar två söner. Hans äldsta son, Sèmbat III, kröns till Armeniens kung medan den yngre sonen, Ashot gör uppror mot brodern och utropar självständighet i provinsen Lori.
1000-talet De första seldjukiska turkarna anfaller Armenien men körs tillbaka.
1042 Kung Sèmbat III dör och Bysans kejsare tar tillfället i akt och anfaller Armenien från väst medan landet står emot turkarnas anfall österifrån. Gagik II (även kallad Khatchik), son till Sèmbat III, blott 14 år gammal kröns till Armeniens kung. Han blir den siste bagratouniska kungen.
1045 Bysans invaderar Armenien och landet förvandlas till en provins inom det östromerska imperiet. Kung Gagik II fängslas. De enda delar som lyckades bevara sin självständighet var provinserna Kars och Lori i ytterligare 100.
1048 Seldjukiska turkarna anfaller Armenien igen, kommer ända fram till provinsen Karin (nuvarande Jerevan) och massakrerar staden Arzens (dagens Erzurum) hela befolkning.
1054 Seldjukiska turkarna anfaller Armenien men återigen står fästningarna Ani och Manazkert mot deras anfall.
1064 Huvudstaden Ani faller. Bagratouniernas gamla ståtliga huvudstad, de 1001 kyrkornas stad, plundras och jämnas med marken, befolkningen slaktas urskiljningslöst.
1071 Det avgörande slaget vid Manizkert äger rum mellan Bysans och de seldjukiska turkarna och i avsaknaden av armenierna, som fram till dess Bysans tvingade de i ett tvåfrontskrig, hade stått emot turkarnas anfallsvåg i mer en 100 år, lider den bysantinska armén ett krossande nederlag och hela Mindre Asien står öppen för turkarnas invasion, vilken leder så småningom till Konstantinopels fall i 1453.
Den stora emigrationen till Kilikien
1080 Prins Rouben, en armenisk prins av ätten Bagratounian, som tillsammans med några andra furstar har utvandrat från Armenien och kommit till Kilikien, vid Medelhavskusten, grundar ett nytt furstendöme i den bergiga delen av Kilikien. Denna blir grunden för den fjärde armeniska kungliga dynastin, Roubinian, och det Nya Armeniens epos.
Östromerska imperiets (Bysans) armeniska befälhavare och kejsare
500- till 1100-talet Armenien nöjde sig inte med att förse Bysans med endast soldater utan en hel del av dess armébefälhavare och ämbetsmän kom från Armenien. Den mest berömda av dessa befälhavare Nerses (Narses) med öknamnet "Eunucken", som tillsammans med Belisaire är de två största militära ledare under dynastin Justinien.

Armenien nöjde sig dock inte heller med att förse Bysans med militära ledare, utan under 800- och 900-talen bidrog man även med ett antal kejsare.
1189 Armeniska befälhavare som tjänstgjorde hos bagratouniska kungarna i Georgien spelade en vikig roll i denna återtagande som resulterade i skapandet av några armeniska furstendömen i nordvästra Armenien under Georgiens beskydd, där detta georgiska styre i Armenien förvandlades vid drottning Tamars tid (1189-1213) till en så stark militärisk och ekonomisk makt att den hade total kontroll över denna del av Orienten. Man återtog större delen av Armenien omfattande bl.a. Ani och Kars.
1095 Prins Rouben dör och efterträds av sin son Konstantin I. Konstantins styre sammanföll med en viktig händelse, nämligen det första korståget.
1100 Prins Konstantin I dör och efterträds av sina söner Toros I (Theodor) och Levon I. Under Toros I:s, 1100-1129, regeringstid förvandlades Armenien till ett hertigdöme, en viloplats för de trötta korsriddarna. Den Nya Armenien fick ständigt utkämpa strider mot Bysans och de muslimska emirerna runtomkring.
1129 Toros I efterträds av sin bror Levon I som regerade fram till 1137. Under hans regeringstid expanderade Nya Armenien till att även omfatta städerna Misis, Adana och Tars och därmed hade den Nya Armenien nått fram till Medelhavskusten.
1137 Den bysantinska kejsaren Jean III anfaller Kilikien och Levon I lyckas till början att stå emot fienden men överlämnar sig till slut och dör i fångenskap. Landet hamnar under en kort period (1137-1143) under grekiska och turkiska plundringståg.
1143 En av Levon I: söner, Toros II, som har hållits fånge hos Bysans flyr och kommer till Kilikien och efter ett krig mot Bysans återtar styret i Nya Armenien.
1158 Bysans anfaller Nya Armenien och ockuperar Kilikiens slätt.
1159 Efter medling av Baudouin III, Jerusalems kung, inrättas ett fredsavtal mellan Bysans och Nya Armenien enligt vilket Kilikiens slätt överlämnas till Nya Armenien medan Bysans behåller de viktiga städerna Anazarbe och Mamistra.
Dynastin Roubinian, Armeniens fjärde kungliga dynasti, Kilikien (1187 - 1375)
1187 Levon II, känd som den magnifike, kommer till makten. Under hans tid utropas Nya Armeniens självständighet och landet blir ett kungadöme, Armeniens fjärde, fastän denna gång finns kungadömet inte på det armeniska höglandet längre.
1199 Den 6 juni krönas Levon II av kardinal Conrad de Wittelsbach från Mayence, efterträdare till påve Celestin II och kejsarens representant, i kyrkan Kristus Helige Visdom i staden Tars, i närvaro av 15 biskopar och 39 armeniska furstar och en grupp latinska adelsmän överräckte den kungliga kronan till Levon II och ärkebiskop Grigor VI krönte Levon II som den nya härskaren och arvtagare för romerska imperiet i öst.
1220 Levon II dör och eftersom han inte hade någon son går tronen till hans dotter Isabelle. Hon giftas bort till Hèthoum I, son till storbaron Konstantin som var en av Levon II:s gamla befälhavare.
1226 Levon II:s dotter, Isabelle, gifter sig med storbaron Konstantins son, Hèthoum, varvid han kröns till Kilikiens nye kung, Hèthoum I.
1270 Levon III efterträder sin far, Hèthoum I, på tronen. Hans första åtgärd blir nedslagning av ett uppror bland missnöjda armeniska furstar och sedan ett krig mot Egyptens sultan.
1289 Hèthoum II efterträder sin far, Levon III, på den armeniska tronen.
1291 , d.v.s. lite mer än två hundra år efter att korsriddarnas första krigare landsteg på Medelhavets östra stränder, återfanns bara ett kristet land kvar här och det var det Nya Armenien som hade lämnats åt sina egna krafter och kunde trots detta fortsätta sitt motstånd i ytterligare nära 100 år.
1305 Hèthoum II stiger ner från tronen och överlämnar den till sin brorson, Levon IV. Han försöker förverkliga sina föregångares plan om föreningen av de katolska och armeniska kyrkorna men stöter på folkets motstånd som kallar på mongolernas hjälp och de ockuperar landet och mördar Hèthoum II och Levon IV.
1308 Kung Oshin stiger på tornen och kör ut mongolerna från Armenien.
1320 Levon V efterträder sin far och tvingas först av allt att ta itu med ett uppror bland armeniska adeln.
1342 Kung Levon V dör och lämnar inga barn efter sig. Armeniens tron övergår till ätten Lusignan som fick sin rätt till den armeniska tronen genom giftermålet mellan Isabelle II, dotter till armeniska kungen Hèthoum II, med Amoy de Tyr, bror till Cyperns förre kung Henrik II. Giftermålet hade resulterat i två söner, Jean och Guy, vilka både tjänstgjorde hos Bysans. Efter Levon V:s död kom Jean till Armenien och blev under en kort tid landets kronprins. Det dröjde inte länge innan även den andre brodern, Guy, kom till Armenien och kröntes till nya kungen.
1344 Den nye kungen, Guy, som är katolik driver fram frågan om föreningen av de katolska och armeniska kyrkorna vilket återigen väcker stark vrede bland armeniska folket som gör uppror och mördar Guy. Han efterträds av Konstantin IV, son till den store armeniske befälhavaren Baudouin.
1363 Konstantin V, även han en katolik, kommer till makten men mördas av folket varefter landet styrs under en kort tid av hans änka Marie de Gorigos.
1374 Levon VI Lusignan, brorson till Guy och sonson till Isabelle, Hèthoum II:s syster kommer till makten. Han kommer att bli den siste armeniske kungen.
1375 Egyptens sultan anfaller Armenien för att eliminera det sista kristna fästet i regionen och efter en tids motstånd kapitulerar fästningen Sis innebar slutet för Nya Armeniens kungadöme. Levon VI fördes som fånge till Kairo och vägrade att i sultanens närvaro återfå sin tron och sit land i utbyte mot konvertering till Islam.
1382 Efter medling av Kastiliens kung, släpptes han fri och åkte till Rom och därifrån till Spanien och till slut till Frankrike. I Paris levde han i Karl II:s hov fram till 1393 då han dog och begravdes i katedralen S:t Dennis, bredvid andra franska kungligheter.
Armenien förvandlas till plundrings- och krigsarena för de turkiska folken
1400 Mongoliska Temour Kahns arméer sveper över norra Mellanöstern och in i Mindre Asien och Armenien och medför död och förstörelse med sig. Endast i staden Isfahan, i Persien, låter Temour bygga en pyramid bestående av 70 000 dödsskallar tillhörande stadens befolkning.
1402 Temour besegrar den ottomanska sultanen Bayazid vid slaget i Angora och erövrar sedan Izmir, Brousse och Nicèe men lyckades inte korsa Dardanellerna för att anfalla Bysans. Han återvänder till Centralasien men dör på vägen av sjukdom år 1045.
1453 Den 29 maj anfaller sultan Mehmet II Konstantinopel med en armé på 200 000 och den bysantinska kejsaren Konstantin XI med öknamnet Drogasus och hans lilla armé på 10 000 män som hade lämnats ensamma åt sitt öde, kunde endast sätta ett modigt motstånd och åtminstone försvara sin heder. Staden faller och i och med detta upplöses den östromerska imperiet.
1514 Sultan Selim I, känd som den grymme, anfaller Persien, besegrar Ismail Shahs armé och erövrar större delen av Armenien år 1516. Det är alltså först i början av 1500-talet som de ottomanska turkarna får kontroll över Armenien.
1585 De ottomanska turkarna har fått kontroll över hela Armenien och t.o.m. Georgien och Persiens Azerbajdzjan.
1620 Efter ett stort krig mellan Persien, under Shah Abbas styre, och det ottomanska imperiet undertecknas ett avtal enligt vilket det ottomanska imperiet behåller större delen av Armenien medan de viktiga områden Jerevan, Nakhichevan och Karabakh överlämnas till Persien. Under detta krig tvångsflyttar Shah Abbas cirka 150 000 armenier från gränsstaden Joulfa och bosätter dem i närheten av sin huvudstad, Isfahan. Den nya staden kallas Nya Joulfa.
1700-talet Armenien förvandlas till krigsarena för de ständiga krigen mellan Persien och det ottomanska imperiet och totalödelades. Europa återupptäcker Armenien och landet och dess folks börjar nämnas i västerländska böcker och reseskildringar.
Karabakhs fem armeniska furstendömen återfår sin självständighet
1722 De fem armeniska furstendömen i Karabakh återfår sin självständighet för åtta korta år. Dessa fem furstendömen hade dock haft mer eller mindre självstyre och var den enda platsen där armeniernas självständighet levde vidare. Dessa fem furstendömen var furstendömen Gulistan under ledning av familjen Melik Biglarian, furstendömen Djrabert under ledning av familjen Melik Israelian, furstendömen Khatchen under ledning av familjen Hassan Djalalian, furstendömen Varanda under ledning av Melik Shahnazarian och till sist furstendömen Tizk under ledning av familjen Melik Avanian.
1730 Efter heroiskt motstånd under ledning av den armeniske nationalhjälten, Davit Beg, faller Karabakh till slut i turkarnas händer.
1735 Persiens Nader Shah kör ut turkarna ur landet och Karabakh sin återfår sitt gamla självstyrande system under persisk överhet.
Ryssland gör entré i Kaukasus
1700-talets slut Ryssland gör entré i Kaukasien och börjar sin expansion söderut mot Persien och västerut mot det ottomanska imperiet.
1799 Napoleon Bonaparte planerar att bl.a. använda armenierna i sitt krig mot Saint Jean a'Acre för att sedan nå Konstantinopel.
1800-talet Detta århundrade medför nytänkande och blir tiden för de många revolutioner som ägde rum under detta århundrade. Franska revolutionen inspirerar flera av de folk som finns under det ottomanska styrets förtryck och förmår dem att stå emot förtrycket och kämpa för sin frihet.
1801 Persien invaderar Georgien och georgierna kallar på ryssarnas hjälp. Katarina II skickar en armé till deras undsättning. Ryssarna kör ut perserna och annekterar Georgien till det ryska imperiet.
1803 Det tredje rysk-persiska kriget som rasade mellan 1803-1807 startades av perserna som försökte återerövra Georgien. Ryska armén, under ledning av den georgiske befälhavaren Tsitsianof, körde tillbaka persika armén som leddes av prins Abbas Mirza. Tsitsianof fortsatte kriget efter att ha intagit staden Gandja och anföll Persien. Han lyckades krossa persiska armén vid floden Aras i närheten av Nakhichevan (juni 1804) men kunde inte inta Jerevans fästning som försvarades modigt av perserna och tatarerna.
1805 Ryssarna erövrar de två platserna Shushi och Nokha nästan utan någon strid genom förhandlingar med khanerna i Karabakh och Shahi. År 1806 förberedde sig Tsitsianof för att göra samma sak med Baku men khanen där lyckades, i förhandlingars namn, lura honom i bakhåll och mörda Tsitsianof.
Ryssland erövrar Östarmenien
1827 Ryska armén, under ledning av Paskievitch, ockuperar staden Etchmiadzin och belägrar Jerevan. Sedan tågade han mot Nakhichevan och intog provinsen i juni månad. I augusti anlände perserna, under ledning av prins Abbas Mirza, till Jerevans slät för att försöka tvinga ryssarna att sluta sin belägring, men besegrades i en stad vid staden Astarah. Slutligen, i 2 oktober, kapitulerade Jerevans garnison bestående av 4000 män och 50 kanoner.
1828 Efter Jerevans fall fortsatte Paskievitch mot Tabriz och förberedde sig för att fortsätta ändad till Teheran. Men Persiens shah gick med på att underteckna Turkemantchai-avtalet (februari 1828). Enligt detta avtal återfick perserna de armeniska provinserna Jerevan och Nakhichevan av Ryssland och betalade nära 2 000 000 rubel i krigsskadestånd.
Folken i Balkan gör uppror och det ottomanska imperiet börjar upplösas
1828 Ryssland drabbas samman med det ottomanska imperiet och turkarna besegras 1829. Denna seger resulterar direkt i grekernas självständighet efter sju års kamp (1821-1828) med det ottomanska imperiet.
1835 På grund av en ringa meningsskillnad mellan Frankrike och Ryssland tändes Krimkrigets lågor, ett krig som resulterade i kongressen i Paris och 1856 års Parisavtal, enligt vilket ottomanska regeringen fick för första gången komma in i samarbetet som var känt under namnet "Europeiska samarbetet". Under kommande åren gör England all i sin makt för att hålla ottomanska imperiet intakt och skydda det från sönderfall.
1839 Efter stormakternas påtryckningar, utfärdade sultan Abdul Medjid, efterträdare till Mehmet II, med hjälp av en av sina reformvänliga vesirer, Reshid Pascha, ett order under namnet "Hatti Sherif" enligt vilket imperiets invånare, oavsett etnisk tillhörighet eller religion, omfattades av liv- och egendomssäkerhet. Men ordern stannade på pappret.
1851 Montenegro, en av turkarnas erövringar i främmande land, uppnår statusen självständigt barondöme. Sultanen skickade en armé till Montenegro för att bestraffning av upprorsmakarna men Ryssland tvingade honom att återkalla armén (1852).
1856 Som följd av Krimkriget och efter påtryckningar från England och Frankrike utfärdas en ny order, "Hatti Homayoun", och var ett nytt steg framåt men fortfarande endast på pappret. Ordern var löften om frihet åt imperiets alla undersåtar och jämlikhet åt alla inför lagen. Enligt ordern skulle personskatterna avskaffas och lokala råd skapas och kristna befolkningen skulle ges rätten till att ägna sig vilket yrke som helst och kunna inneha vilket ämbete som vilken muslim som helst.
1856 Efter långa krig mellan Ryssland och ottomanska imperiet som ägde rum på de rumänska hertigdömen, besegras turkarna och tillbakadragandet av ryska trupperna följs åt det Rumäniens frigörande från turkarna och landet självständighet.
1862 Märkliga massaker äger rum i Toros-regionen och många armenier förlorar livet.
1869 Khrimian Hayrik väljs till armeniernas katolikos.
1875 Efter europeiska stormakternas ingripande, utfärdade sultan Abdul Aziz en ny reformorder vilken upprepade punkterna i orderna från 1839 och 1856. I den nya ordern, förutom de gamla punkterna, hade en intressant ny punkt införts vilken kastade ett förblindande ljus på dåtidens rådande situation: "Fr.o.m. nu kommer ordningsmaktens utövare, d.v.s. poliserna, i hela imperiet att väljas bland rättmäktiga och godhjärtade människor."
1876 Bulgarien gör uppror mot turkarna. Detta uppror slogs ned brutalt av turkarna under loppet av ett par dagar tack vare en förkrossande övertag hos den organiserade turkiska armén och bulgarernas frihet förverkligades inte förrän ryska arméns segrar under åren 1877-1878.
Förföljelserna av armenierna i Västarmenien börjar ta fart
1876 Armenierna i Van överfölls, under ett oförklarligt fanatiskt upplopp, av turkar och de armeniska kvarteren sätts i brand.
1877 Rysk-ottomanska kriget bryter ut och Armenien förvandlas återigen till platsen för en rad horribla omänskliga illdåd som de irreguljära grupperna inom den turkiska armén begick mot armeniska befolkningen. Och det var så som majoriteten av armenierna i Bayazid och Vehiadin och Alashkert mördades. Enbart i staden Bayazid mördades 24 000 armenier medan de armeniska befolkningarna i Kars, Basen och Van ådrog sig svåra förluster.
1878 Ryssland besegrar ottomanska imperiet och ett fredsavtal undertecknas mellan de två länderna i San Stefano. Detta avtal resulterar direkt i Bulgariens frigörande från ottomanska imperiet och landets självständighet. Ryssland får enligt avtalet provinserna Kars, Ardahan, Batumi och Bayazid. I gengälld skulle Ryssland dra tillbaka sina trupper från Erzurum men på armeniernas insistering tillade man paragraf 16 som skulle resultera i reformer inom de armeniska provinserna. Paragraf 16 löd enligt följande: "Då evakueringen av Armenien, som ryska soldater ockuperar och måste återlämnas till ottomanska riket, kan skapa konflikter i dess provinser och skapa svårigheter vilka kan skada de två länders relationer försäkrar Sublime Porte att omedelbart skapa administrativa självstyren i dessa armeniska provinser och överlåta dem styret och försäkra trygghet för deras liv och egendom mot kurder och cherkeser".
1878 Den 14 juni undertecknas ett hemligt avtal mellan England och det ottomanska imperiet, ett avtal enligt vilket England gav sitt löfte om att tvinga tillbaka Ryssland ut ur Västarmeniens provinser vilka de ockuperade innan genomförandet av de utlovade reformerna. Som tack för detta avtal och den tjänst som de utförde fick England ön Cypern av ottomanska imperiet.
1878 Berlin-avtalet undertecknas den 13 juli och de viktigaste ändringarna som man hade infört i San Stefano-avtalet, ur Armeniens perspektiv, de följande: I första hand måste Ryssland nöja sig med Batumi, Ardahan och Kars och ge upp Bayazid och Alashkert. Dessutom ändrades paragraf 16 i San Stefano-avtalet om genomförandet av reformer i armeniskbefolkade provinser till en väldig vag och intetsägande punkt.
1881 Tsar Alexander III kommer till makten i Ryssland och börjar föra en aggressiv politik som går ut på att förryska alla ickeryska folk i imperiet och omvända alla kristna till den rysk-ortodoxa tron. Denna policy tillämpas i synnerhet på polacker, finländare, tjecker, slovaker och armenier.
1885 Den första armeniska rörelsen grundas i Europa. Det var nödvändigt att införa två enkla och tydliga begrepp i armeniska massorna inom ottomanska imperiet: nationen och frihet.
1890 Armeniska patriarken i Konstantinopel överlämnar ett brev, den 2 februari, till Sublime Porte i vilket man hade klagat på oberördheten och tystnaden hos ottomanska militären gentemot de attacker och övergrepp som ägde rum i armeniska provinserna.
1890 Under juni månad sker ett blodbad i Erzurum. Ottomanska militärer hade med anledning av en ogrundad rapport och lögner trängt sig in i den armeniska kyrkan i Erzurum för att leta efter gömda vapen. Armenierna som hade vredgats av denna vanhelgande försökte under ledning av ett av sina välkända ansikten, Harutyun Pasdermadjian, försvara kyrkan men de turkiska militärstyrkorna avrättade de på plats.
1892 Deklarerades följande mål under dashnak-partiets första partistämma: "Politisk och ekonomisk frihet åt Västarmenien."
1893 Turkarnas försök för nedslagningen och förintandet av aktiviteterna hos armeniska partiet Héntchak slutar med händelserna i Mersivan där man brände ner armeniska högskolan och arresteringen och dömandet av flera armenier till döden, händelser vilka väckte stor vrede och avsky hos det anglosaxiska folket och krav på Storbritanniens officiella ingripande.
1893 Armenierna i det bergiga området Sassoun, i sydvästra Van, led speciellt mycket av kurdernas övergrepp och brott vilka sedan skapandet av homayounska lakejerna hade beväpnats till tänderna. Förutom skatten som armenierna måste betala regeringen var de tvungna att också betala olagliga avgifter och skatter till kurdiska klanledare.
Armeniska massmorden, 1894-1896, förord till folkmordet 1915
1894 Armenierna i Sassoun vägrar att underkasta sig detta förtryck, d.v.s. att betala dessa olagliga avgifter och skatter till kurderna som höll på att ruinerna dem. Däremot fortsatte man att betala sina skatter till ottomanska regeringens indrivare. Kurderna som hade förargats av detta anföll Sassouns armenier men dessa modiga bergsbor slog de tillbaka. Då kallade kurderna på hjälp från turkiska regeringen och de skickade omedelbart en beväpnat styrka till området. Dessa soldater som leddes av general Zeki pascha anslöt sig till kurderna, ockuperade Sassoun och startade en horribel masslakt (augusti 1894). 3 500 armenier mister livet i försvarandet av sina hem och familjer. Detta blir upptakten till en rad massmord i de armeniska provinserna.
1895 I september arrangerar armenierna i Konstantinopel en demonstration under ledning av Hntchak-partiet som slutade i ett nytt blodbad. I dess följd ägde stora massakrer rum, från september ända till december 1895. Storskaliga massakrer ägde rum även i Trabizond, Bayberout, Erzurum, Erzindjan, Bitlis, Diyarbakir, Kharpout, Arabkir, Malatya, Sivas, Mardin, Eintab, Marash och Caesarea. Dessa massakrer nådde sin kulmen i Ourfa där under den första veckan av nyåret mördades 3000 armenier av vilka det mesta var kvinnor och barn som hade tagit skydd i staden kyrka och brändes levande till döds inne i kyrkan.
1896 Massmorden avtar något då stormakterna börjar bli medvetna om vad som sker i de avlägsna armeniska provinserna, men nya massmord sker alltjämnt i Moush och Kilis Vajin. Man uppskattar att cirka 150 000 armenier miste livet medan cirka 100 000 flydde undan till Transkaukasien, Balkan och USA. 2 500 samhällen tömdes helt på sina invånare och de som på många håll hade överlevt blev av med sin egendom (egendom som konfiskerades av turkar och kurder). Dessa aktioner tvingade en grupp på cirka 500 000 till total fattigdom.
1896 På den 26 augusti stormar 26 armeniska revolutionärer, medlemmar i armeniska partiet Dashnak, Bank Ottoman i Konstantinopel och ockuperar byggnaden. Revolutionärerna skickade samma dag ett brev till de europeiska stormakterna i vilket man skrev det följande: "Vi är nu i Bank Ottomans byggnad och kommer inte att utrymma den innan sultanen ger löfte om att åtgärda våra krav och överlåta lösningen av Armeniens fråga till en internationell domare. Annars kommer vi på den tredje dagen att spränga oss själva och banken i luften."
1897 Den nya tsariska regimen börjar tillämpa sin antiarmeniska politik i Transkaukasien och stänger 300 armeniska skolor i Östarmenien och hundra andra i resten av Transkaukasien. 458 Andra armeniska institutioner så som bibliotek stängde, armeniska tidningar konfiskerades och hjälporganisationerna trakasserades. Samtidigt sattes upp en riktig spionorganisation runt den armeniska kyrkan och dess präster. På order av den ryska regeringen började ryska tidningar att hetsa upp allmänheten mot armenierna, finländarna, judar och polacker och i Kaukasiens skolor började man köra ut armeniska studenterna.
1904 Armenierna i Sassoun gör uppror och bildar två permanenta fronter, en i norr mot Moush och en i syd mot Diyarbakir.
Ryska imperiet antar en aggressiv policy mot icke-ryska folk inom imperiet
1903 I juni tog Pleven, tsar Nikolaj II:s berömda inrikesminister och upphovsman till pogromer eller judedödandet i Kichinaev och som till slut mördades av ryska revolutionärsocialister år1904, tillfället i akt och, då Nikolaj II var sjuk, utfärdade själv ett order i tsarens namn enligt vilket armeniska kyrkans alla egendomar konfiskerades och överlämnades till den ryska statskassan.
1905 Den tsariska regeringen som på grund av kriget mot Japan och de inre revolutionära spänningarna, vilka uppkom i hela riket efter nederlagen i Manchuriet, hade försvagats beslutade omedelbart att ta till dödandet. Tatariska ligor som hade beväpnats av den ryska regeringens tjänstemän anföll armenierna i Transkaukasien under februari 1905. Intensiva mördande och plundringar ägde rum i mitten av februari i Baku. Några av de tatariska intellektuella bl.a. den berömde Aghayev som senare kom att spela en viktig roll i den "Panturaniska" rörelsen hade förvandlats till viljelösa marionetter i ryska regeringens händer och fick i uppdrag att starta dessa massakrer. Så fort tatarerna hade startat sin brottsliga handling avstod de ryska regeringsmännen, vilka var mördarnas egentliga medhjälpare, ifrån att ingripa och höll de militära och ordningsstyrkorna i staden inne i garnisonerna för att hålla scenen öppen för tatarernas vansinnesdåd.
1905 Till de ryska tjänstemännens förvåning och tatarernas överraskning kunde armenierna, efter återhämtningen från det initiala överraskningsmomentet, samla ihop sig runt partiet och mot denna gemensamma hotbild och startade kampen för bevarandet av sin nationella existens. Under ledning av sina armeniska ledare som Armen Garo Pasdermadjian i Tbilisi, Nikol Duman i Baku, Dro och Khetcho i Jerevan och Vartan i Shushi satte armenierna ett väpnat motstånd mot anfallen från mördarna och plundrarna och gick sedan från en defensiv ställning till en offensiv. Överallt i Baku, Jerevan, Shushi, Nakhichevan, Tbilisi och Elisabetpol reste sig armenierna mot anfallarna.
1907 Vid dashnak-partiets fjärde stämma och som följd av händelserna som hade ägt rum i Västarmenien så väl som Östarmenien, utvidgades detta mål och krävde därmed Västarmeniens självstyre inom ottomanska imperiets ramar och Östarmeniens självstyre inom ramarna för ett federativt Ryssland.
1908 I december månad började massarresteringar och fängslandet av många armeniska nationalister och mer än 20 000 armenier, av vilka majoriteten var intellektuella ansikten, kastades i fängelse. Tsariska regeringen utnyttjade en grundlös anklagelse och startade en högljudd rättsprocess mot dashnak-partiet.
Ungturkarna kommer till makten i Turkiet
1908 Ungturkarna gör statskupp och med hjälp av Makedoniens turkiska armé störtar Abdul Hamids regim. Som följd av revolutionen år 1908 tvingades sultanen att återupprätta parlamentariska styret från 1876, en liberal monarki som hade utropats i början av det rysk-ottomanska kriget mellan 1876-1877, men som hade stannat på pappret. Under denna revolution spelar armenierna en viktig roll i revolutionens seger.
1909 I april försöker sultan Abdul Hamid att med hjälp av lojala personer iscensätta en kupp mot revolutionärerna men ungturkarna lyckades att, ännu en gång med stöd från turkiska armén i Makedonien, återta huvudstaden och få personen som Gladstone kallade för "den store mördaren", d.v.s. sultan Abdul Hamid II, att abdikera. . Även denna gång visade armenierna att de tillhör en av de mest lojala anhängarna till den nya regimen och det var i skuggan av deras hjälp och uppoffringar som ett antal ungturkiska ledare undkom en säker död under de första dagarna av kuppen som verkade sluta med kuppmakarnas seger.
1909 En massaker på armenier äger rum i de armeniska provinserna och i synnerhet i Kilikien. Det är fortfarande osäkert om vem som låg bakom dessa massakrer som kostade 15 000 armeniers liv och man vet inte om det var den sista hämndaktionen från den fallna regimen eller den första åtgärden hos den nya. En av de bästa experterna på östfrågor, Viktor Berard, påstår bestämt att samarbetet från några personer i Förening och Utveckling i dessa händelser kan med säkerhet bevisas.
1909 Under dashnak-partiets nionde stämma i Jerevan ersattes de två tidigare två målen med ett enda nytt mål: "Förenat och självständig Armenien".
1912 Turkiet som på grund av Balkankriget hade förlorat större delen av sina europeiska erövringar vägrade inte bara att förstå att styrkan hos ett imperium ligger i belåtenheten hos dess undersåtar och deras frihet utan tvingade sig själv mot en policy som gick ut på att med tvång homogenisera de icketurkiska folken i imperiet. Denna policy intensifierades i synnerhet mot araber och armenier. Ett nytt förtrycks- och övergreppsstyre som påminde starkt om sultan Abdul Hamids störtade regim tillämpades i Västarmenien och turkiska tjänstemän började återigen utnyttja tältboende kurdiska stammarna för plundring och konfiskering av armeniska jordbruksåkrar och bortkörningen av dem från deras hem.
1913 Stormakterna tvingar Turkiet att genomföra reformerna i Berlinavtalets paragraf 61. Tyskland motsätter sig strak dessa planer. Turkiets hemliga diplomatiska ansträngningar för att inplantera oenighet och splittring mellan medlemmarna i "Trialliansen" avslöjades av engelska underrättelsetjänsten och slutade med misslyckande i Anatolien.
1914 Den 8 februari, på Rysslands begäran som också stöddes av England och Frankrike, undertecknades en reformplan. Enligt denna plan skulle man utse två internationella övervakare från neutrala länder vilka skulle övervaka administrationen och styret i de armeniska provinserna i ottomanska imperiet. Denna reformplan garanterade även att armenierna, i relation till deras antal i varje provins, skulle bidra med ett antal armeniska rådgivare, tjänstemän och poliser till de lokala myndigheterna.
1914 Men just när dessa två observatörer från de neutrala länderna, nämligen holländaren Westeneck och norrmannen Hoff, hade utsetts och den sistnämnde hade nyss tillträtt sin post i staden Van (juni 1914) så tändes det första världskrigets gnista. Chateaubriand: "Under historiens gång inträffar händelser vilka är som ett hån mot människans öde".
1914 Turkiska ledare, efter förlusterna i väst, börjar vända blicken mot öst och planerar en förening av alla turkiska folk som skulle leda till ett enat imperium som sträcker sig från Bosporen till Centralasien. Det fanns dock ett uppenbart hinder i denna plan. Även om man skulle klara av att splittra Ryssland så var de kristna icketurkiska armenierna ett uppenbart hinder på vägen för förverkligandet av denna dröm då de med sin geografiska ställning skiljde isär de ottomanska turkarna från resten av deras tatariska kusiner i det ryska imperiet vid det Kaspiska havet och därmed alla andra turkiska folk som mer eller mindre är grannar med varandra i en lång kedja som sträcker sig ända till Mongoliet. Ledarna för Förening och Utveckling försökte först att försäkra sig om armeniernas samarbete och bad dem att starta ett väpnat uppror i Östarmenien och Transkaukasien och i gengäld lovades de självstyre för Östarmenien och de angränsade områden i Västarmenien efter kriget. Dashnak-partiets ledning avvisade förslaget under sin kongress i augusti 1914 som hölls i Erzurum och svarade att vid ett eventuellt krig mellan Turkiet och Ryssland är armenierna skyldiga att slås för sin respektive land. Precis som Winston Churchill påminner som var det så att "armenierna föredrog kriget med brödrardödandet vid två fronter framför turkarnas förslag om förräderi mot ryssarna".
Första världskriget
1914 När Turkiet ställde sig bredvid Tyskland (oktober 1914) för att delta i kriget beslöt man att utnyttja tillfället och bli kvitt armenierna en gång för alla. Dessutom, strax efter augusti månads slut, utvisade Turkiet den norske observatören Hoff med ett ytterst våldsamt och hotande sätt och på så sätt hade rivit sönder avtalet från 8/2 1914 och tömt Västarmenien på närvaron av alla västerländska makters representanter och eventuella vittnen till det som skulle komma.
Armeniska folkmordet 1915
1915 På kvällen den 24 april började Turkiet att tillämpa utrotningen på armenierna med massarresteringen och massavrättningen av stora armeniska personligheter, ett datum som idag högtidlighålls av Armenien och runt om i världen som minnesdagen av 1915 års Armeniska Folkmord, medan i armén började man arrestera och avrätta armeniska officerare och soldater vilka tjänstgjorde lojalt vid kaukasiska fronten och tusentals av dem hade redan stupat för Turkiet i striderna vid Basen och Sarighamish.
1915 Förintandet av den armeniska civilbefolkningen genomfördes som ett regelrätt folkmord efter en ytterst välplanerat folkmord genom etnisk rensning då man massdeporterade armeniska invånarna och körde de i långa karavaner mot Mesopotamiens och Syriens öknar. Dessa flyktingskaravaner utsattes för övergrepp från arméns förband, gendarmer och militära specialgrupper vilka hade värvats bland de fanatiska och primitiva individerna bland befolkningen. Dessa mördade armenierna urskiljningslös och kvinnor och unga flickor rövades bort för att säljas till turkiska makthavares eller militära ledarnas harem. Sättet man avrättade dessa personer är så avskyvärda att man nästan inte kan tro att något sådant kan inträffa i verkligheten och det på 1900-talet utan hör till de mest horribla och sorgliga sagorna. De turkiska soldaterna som vaktade dessa karavaner brukade t.o.m. slå vad om könet på fostret i en armenisk kvinnans gravida mage och efter vadslagningen skar man helt enkelt upp magen och tog ut fostret för at avgöra vem som hade vunnit. Ingen har någonsin, varken innan eller efter, beskrivit någon sådan handling av fienden gentemot sina fångar. Väl framme i Der Zor packades de armenier som hade överlevt marschen genom öknen in i grottorna och så satte man eld på dem. Jämför man det med nazisternas förbränningsugnar i koncentrationslägren så kan man direkt se hur turkarna använde sig av samma metoder fast primitivare. De överlevande berättar historier om hur de åt det brända människoköttet för att inte svälta ihjäl. Årligen hålls en Gudtjänst vid dessa grottor för ihågkommandet av offren i Der Zor.
1915 Av 2 100 000 armeniska invånare i Turkiet så utsattes 1 800 000 av dem för denna plan och mer än 1 000 000 miste livet. Endast några hundratusen lyckades fly till Transkaukasien eller överlevde i Syrien och Mesopotamien.
1915-1916 Vid den kaukasiska fronten stod armenierna vid de första leden och hade en viktig del i besegrandet av de avancerande ottomanska arméerna som kom mot Kaukasien vid början av 1915 och som deltog sedan i en rad unika operationer som genomfördes i svårtillgängliga bergspassager, militära operationer som resulterade i kaukasiska arméns seger och erövringen av Van år 1915 och Erzurum, Trabizond och Erzindjan år 1916.
Ryska revolutionen
1917 Ryska revolutionen äger rum och resulterar i att Ryssland drar sig ur ut kriget. Ryska soldaterna börjar desertera och lämnar fronten.
1918 Georgierna väljer plötsligt att anta en oläglig och ologisk pacifism i sin policy, medan tatarerna vägrar strida mot sina turkiska bröder. Försvaret av den kaukasiska fronten lastas därmed helt och hållet på armenierna som måste på egen hand slås mot den avancerande turkiska armén. I mars månad undertecknas avtalet i Brest-Litovsk mellan Ryssland och axelmakterna och Tyskland tvingar Ryssland att acceptera vissa villkor vilka garanterade turkarnas, Tysklands allierade, styre över Västarmenien men även över en del av Östarmenien d.v.s. Kars och Ardahan.
Republiken Armenien, (28 maj 1918 - 2 december 1920)
1918 Den 28 maj utropas republiken Armeniens självständighet efter att den Transkaukasiska regeringen hade upplösts. Den 4/6 1918, i enlighet med Batum-avtalet erkände Turkiet Armeniens gränser som då, på grund av hemliga överenskommelser mellan Turkiet och tatarerna, begränsades endast till Jerevan och Sevan medan resten av Östarmenien delades mellan Turkiet och tatarernas territorium vilket skulle senare utropas till Azerbajdzjan.
1919 I följd av de allierades seger över Tyskland och dess axelmakter återtog Armenien, i början av 1919, provinsen Alexandrapol och Kars. Den senaste provinsen var i synnerhet av stor vikt för den nya regeringen då de flera bördiga åkermarkerna för sådden av vete fanns där och kunde förse landet med grödor.
1919 Den 28 maj 1919, d.v.s. på årsdagen av den återvunna självständigheten deklarerade Armeniens regering, i enlighet med beslut i Armeniens riksdag och Västarmeniens råd, annekteringen av Västarmenien till Republiken Armenien och därmed återföreningen av Västarmenien och Östarmenien.
1920 De allierade makterna erkänner officiellt Armeniens självständighet.
1920 I april, under konferensen i San Remo, ägnade sig premiärministrarna för England, Frankrike och Italien (Lloyd George, Millerand och Nitti) till slut att undersöka paragraferna i fredsavtalet med det ottomanska imperiet och i Armeniens fråga beslutade att skapa en armenisk stat bestående av provinserna Trabizond, Erzurum, Van och Bitlis. Denna plan överlämnades den 11/5 1920 över till den ottomanska delegationen i Cedonse (Frankrikes utrikesdepartement).
1920 I april erövrade den röda armén, med hjälp av turkiska nationalister, staden Baku och Azerbajdzjan. Den nya azerbajdzjanska sovjetrepubliken upprepade anspråket hos den tidigare republiken Azerbajdzjan om Karabakh och Zangezour. I augusti 1920 hölls en kongress i Baku, under ledning av Zinovief, Parlek, Belar kun, vid namnet "Kongressen för österländska folken" med Enver Paschas delegerande. Denna kongress var det avgörande tecknet på det aktiva stöd som Sovjet gav Kemal Atatürks Turkiet. På så sätt tvingades Armeniens armé att behålla en del av sina styrkor, för försvarandet av landets östra gränser mot det sovjetiska Azerbajdzjan, samtidigt som turkarna började avancera västerifrån.
1920 I juni 1920, på konferensen i Spa svarade de allierade på turkarnas erbjudande. De allierades noteringar med Millerands (Frankrikes premiärminister) underskrift som skickades iväg den 17 juni nämnde det följande om Armenien: "Armenierna har massakrerats med ett våld utan dess like. Under kriget har den ottomanska regeringens massakrer, utvisningar och misshandel av fångar endast överträffats av dess tidigare handlande i dessa frågor. Man uppskattar att fr.o.m. 1914 fram till nu har den ottomanska regeringen, under grundlösa anklagelser om uppror, mördat 800 000 armeniska män, kvinnor och barn medan mer än 200 000 greker och 200 000 armenier har skickats i exil eller drivits bort från sina hem. Ottomanska regeringen har inte bara vägrat uppfylla sin plikt om beskyddandet av sina icketurkiska undersåtar i imperiet mot plundring, förtryck, våld, övergrepp och mord utan det finns t.o.m. åtskilliga bevis på att regeringen själv är skyldig till planering och samordning av de mest våldsamma attackerna mot de folk för vars beskyddande regeringen skulle ansvara... Av samma skäl kan de allierade inte införa någon som helst ändring i paragraferna om grundandet av ett fritt Armenien".
1920 Den 22 juni ratificerade det kungliga rådet i Konstantinopel, med en total majoritet så när som en enda röst, för undertecknandet av avtalet.
Fredsavtalet i Sèvres erkänner det självständiga Armenien bestående av Öst- och Västarmenien
1920 Den 10 augusti, ägde undertecknandet av fredsavtalet mellan Turkiet och de allierade i gästhallen i en porslinsfabrik i förorten Sèvres i sydvästra Paris. A. Aharonian, som representerade republiken Armenien, vilken slutligen inta bara de facto utan officiellt och rättvisst erkändes internationellt, undertecknade Sèvres-avtalet, ett avtal som innehöll två viktiga paragrafer ur Armeniens perspektiv:

§88 Turkiet deklarerar att det, precis som de allierades tidigare erkännande, erkänner Armenien som ett självständigt och fritt land.

§89 Turkiet och Armenien och även andra makter som har undertecknat detta avtal godkänner at beslutandet om gränserna mellan Armenien och Turkiet i provinserna Erzurum, Trabizond, Van och Bitlis överlåts till USA:s president och de godkänner hans beslut i denna fråga och även alla beslut om att skaffa Armenien tillgång till öppet hav och avväpningen av det ottomanska territoriet i angränsning till Armenien.
1920 Den nya nationalistiska regeringen i Ankara, trots det existerande eldupphörsavtalet i Madras och fredsavtalet i Sèvres, återupptar offensiven mot Armenien. Under månaderna september och oktober lyckades den armeniska armén i norr att stoppa turkarnas frammarsch. Den 14 oktober började den armeniska armén i Novoslibili ett motoffensiv som kom att avgöra krigets utgång. Efter en första seger kunde den armeniska armén inte längre neutralisera fiendens avancemang. Under de kommande dagarna närmade sig den turkiska armén staden Kars och i 30 oktober, efter en snabb manöver med sin högra flank, lyckades de inta stadens fästning.
Sovjetrepubliken Armenien
1920 Den 2 december tvingades armeniska regeringens representanter i Alexandrapol att acceptera de påtvingade fredsvillkoren från regeringen i Ankara. Turkiet behöll inte bara Västarmenien utan annekterade även Kars och Ardahan i enlighet med avtalet i Brest-Litovsk. Dessutom annekterade man även provinsen Igdir och krävde bildandet och omvandlingen av Nakhichevan till en självständig tatarisk stat. Därmed omvandlades republiken Armenien till den sovjetiska republiken Armenien och införlivades i Sovjetunionen.
1921 Enligt Moskva-avtalet vilket etablerade normala och vänliga relationer mellan Sovjetiska Ryssland och Ankararegeringen, avstod Turkiet från sina anspråk på Batum och de andra distrikten i utbyte mot att Ryssland skulle avstå från sina försök att, på Armeniens vägnar, återfå distriktet Surmalu i Jerevan. I denna sektor sträckte sig den turkiska gränsen ända fram till floden Aras och omfattade därmed den bördiga Igdir-slätten och berget Ararat. Dessutom såg avtalet till att Sharur-Nakhichevan inte skulle knytas till sovjetiska Armenien utan skulle hamna, som en autonom region, under sovjetiska Azerbajdzjans jurisdiktion, även om den helt och hållet saknade territoriell gräns med Azerbajdzjan, på grund av Armeniens sydliga landremsa.
Karabakh och Nakhichevan införlivas in i Azerbajdzjanska SSR
1921 Den 5 juli beslutar den högsta sovjeten att områdena Karabakh och Nakhichevan ska införlivas in i sovjetrepubliken Azerbajdzjan, något som den armeniska republikens ledning protesterade mot, men dock utan resultat.
1922 När en ny konferens hölls i november 1922 i Lausanne för att överse punkterna i Sèvres-avtalet hade läget skiftat förvånansvärt till Turkiets fördel. Enligt Winston Churchill hade "de allierades armé i 1918, vid bordet för fredskonferensen nått en total seger mot Turkiet, men under loppet av fyra år hade tjatiga politiker låtit denna seger omvandlas till nederlag".
Andra världskriget
1941 Den 22 juni korsade Hitlers arméer Sovjets gräns och initierade den mest kolossala militära konfrontationen mellan två nationer under den mänskliga historien.
1945 Den 7 juni sa utrikesminister Viacheslav Molotov åt Turkiets ambassadör i Moskva att Kars och Ardahan, vilka år 1921 hade formellt hade annekterats till Turkiet av det Sovjetiska Ryssland, nu skulle återlämnas till Sovjetunionen. Även om turkarna ville ha fredliga relationer med USSR, så var de ovilliga inför territoriella eftergifter. Den sovjetiska påtryckningen knuffade Turkiet mot en allians med väst. Under hela 1945 och 1946 hade Sovjetunionen upprepat sina krav gentemot Turkiet, både republiken Armeniens men även republiken Georgiens vägnar. Den 27 oktober 1947 talade ambassadör Andrei Vyshinski i FN för återlämnandet av Kars och Ardahan till Georgien, medan han gjorde en kompromiss om armeniernas moraliska och politiska krav. Under tiden försökte armenierna i Europa och USA att påverka sina respektive regeringar för ett bifall för dessa annekteringar. En delegation bestående av prominenta armenier träffade USA:s utrikesminister Dean Acheson för att föra talan för denna sak, men USA och Storbritannien valde att backa upp Turkiet, mot vad de ansåg vara en sovjetisk aggression.
Armenien minns 50 årsdagen av folkmordet
1965 Den 24 april ägde det första stora utbrottet av dissidentisk nationalism inom sovjetiska Armenien, när tusentals armenier i Jerevan demonstrerade på 50 årsdagen av 1915 års folkmord. Folkmassor samlades vid Spenderians operahus medan en tystlåten officiell åminnelse hölls inomhus. Snart blev observatörerna arga, man slängde stenar och demonstranterna krävde att turkarna skulle återlämna de armeniska områdena till Armenien. Armenierna uppmanade ryssarna att hjälpa dem i återtagningen av deras förlorade områden. Regeringstjänstemän lyckades inte lugna folkmassan och till och med katolikos Vazgen, en man som av många betraktades som nationens egentliga överhuvud, möttes av svårigheter då han försökte återställa skenet av ordning.
1967 I november invigde Kochinian monumentkomplexet Tzitzernakabert (Svalans fästning), för ihågkommandet av folkmordets offer, 52 år efter att folkmordet hade ägt rum och 47 år efter sovjetiseringen av Armenien.
1973 Den 27 januari aktualiserades den "Armeniska frågan" i högsta grad, då Gourgen Yanikian, en 78 år gammal armenier bosatt i Santa Barbara, sköt ihjäl två turkiska konsuler. Yanikians aktion väckte en relativt stor uppmärksamhet och fick stor mediebevakning i USA, men dess kanske något större efterverkning var det att den, indirekt, gav upphov till bildandet av en rad armeniska terrororganisationer, bland andra den allra mest kända av dessa ASALA (Armenian Secret Army of Liberation of Armenia).
Europaparlamentet erkänner det Armeniska Folkmordet
1987 Europaparlamentet, den 18 juni 1987, som den första internationella institution, erkänner och fördömer det Armeniska Folkmordet och uppmanar Turkiet att erkänna folkmordet.
Upptakten till konflikten i Karabakh
1988 Plötsligt, och oväntat, den 13 februari, började Karabakhs armenier att demonstrera i sin huvudstad, Stepanakert (uppkallat efter Stepan Shahoumian), för ett förenande med den armeniska republiken. Sex dagar senare fick de stöd av massdemonstrationer i Jerevan. Den 20 februari röstade Karabakhs Sovjet för folkets representanter, med siffrorna 110 mot 20, för ett krav på överföringen av regionen till Armenien. Denna, i sitt slag unika, handling hos en regional sovjet förde ut tiotusentals demonstranter, både i Stepanakert och i Jerevan, men Moskva avslog armeniernas krav.
1988 Den 26 februari svarar azeriska nationalister genom brutala dåd i Sumgait, den tredje största staden i Azerbajdzjan och dess näst största industristad vid Kaspiska havet. Armeniska individer attackerades i sina hem, på sina jobb och på gatorna. Den hätska förföljelsen av armenier pågick under två dagar utan att de azeriska auktoriteterna gjorde det minsta ingrepp. Minst 31 personer miste livet innan sovjetiska trupper satte stopp för blodbadet.
1988 Den 7 december ödelägger en massiv jordbävning, med en styrka av 7.1 på richterskalan, norra Armenien. Med epicentrum i staden Spitak, i närheten av Armeniens näst största stad Leninakan (Gyumri), dödade jordbävningen minst 25 000 och lämnade hundratusentals hemlösa. Världens uppmärksamhet riktades mot Armenien under flera veckor och hjälpen strömmade in från de västerländska länderna.
1989 Den 23 augusti deklarerade Karabakhs nationella råd enklavens utträde ur Azerbajdzjan och dess anslutning till Armenien. Då deklarerade Armeniens högsta sovjet Karabakhs nationella råd som den enda legitima representanten för Karabakhs folk. Azerbajdzjans högsta sovjet kontrade genom att upphäva autonomin hos Karabakh och Nakhichevan.
Den tredje Republiken Armenien
1991 Den 21 september utropar Armenien sin självständighet och sitt utträde ur Sovjetunionen.
1991 Den 25 december upphör Sovjetunionen att existera.
1992 Vid våren detta år firade Karabakhs armenier sina första stora slagsegrar i det som höll på att förvandlas till ett fullskaligt krig mot Azerbajdzjan.
1994 Under februari lyckas Ryssland förhandla fram ett eldupphör mellan de stridande parterna, vilket undertecknades officiellt den 12 maj 1994, och som fortfarande är i kraft (2005).
1998 Den 4 februari avgår Levon Ter-Petrosian, det nya självständiga Armeniens första president, efter påtryckningar från oppositionen.
1998 Den 30 mars väljs Robert Kocharian, Armeniens sittande premiärminister och Karabakhs tidigare president, till Armeniens andra president.
1998 Den nya regeringen att intar en hårdare ställning i Karabakh-konflikten och även i fråga om det Armeniska Folkmordet. För första gången sedan folkmordet restes frågan om erkännandet av folkmordet från FN:s talarstol.
Armeniska folkmordet åter aktualiseras på internationell nivå
1998 Den 26 mars erkände och fördömde den belgiska senaten det Armeniska Folkmordet och uppmanade officiellt Turkiet att erkänna folkmordet. Den 24 april 1998, på minnesdagen för folkmordet, publicerade Europarådet en deklaration (nr. 275), i vilken de undertecknande medlemmarna förklarade

"1) Den 24 april 1915 som starten på genomförandet av planen för utrotningen av armenierna som levde i det ottomanska imperiet.

2) Idag högtidlighåller vi årsdagen av det som har kallats för 1900-talets första Folkmord och vi saluterar minnet för de armeniska offren för detta brott mot mänskligheten."
1998 Den 28 maj erkändes folkmordet av det franska Nationella församlingen.
1999 Den 27 februari stormade fem beväpnade män det armeniska parlamentet och mördade brutalt Armeniens premiärminister Vazgen Sarkisian, parlamentets talman Karen Demirchian och sex andra ledamöter varav en minister.
2000 Den 29 mars erkänns och fördöms det armeniska folkmordet av den svenska riksdagen (indirekt via betänkande i utrikesutskottet, 1999/2000UU651). Den 7 november, fördömdes det Armeniska Folkmordet av den franska senaten, landets högsta instans. Åtta dagar efter det franska fördömandet, den 15 november, deklarerade det Europeiska parlamentet en resolution (C5-0036/2000) angående rapporten om Turkiets framsteg i sin väg mot ett medlemskap i EU. Följande punkter hade införts i resolutionen:

"10) Kallar, därför, på den turkiska regeringen och den turkiska Stora nationella församlingen att ge friskt stöd åt den armeniska minoriteten, som en viktig del av det turkiska samhället, i synnerhet genom ett officiellt erkännande av folkmordet vilket denna minoritet led av innan etableringen av den moderna turkiska staten.

21) Kallar på den turkiska regeringen att starta en dialog med Armenien för att i synnerhet återetablera normala diplomatiska och handelsrelationer mellan dessa två länder och lyftandet av den pågående blockaden".
2001 Armenien firar 1700 års jubileum för antagandet av Kristendomen som statlig religion vilket gör Armenien till världens första kristna stat.
2001 Den 25 januari blir Armenien, tillsammans med Azerbajdzjan, fullvärdiga medlemmar i Europarådet.
2001 Den 29 januari undertecknar Frankrikes Jacques Chirac en lag som betraktar de armeniska massakrerna som ett folkmord. I och med denna lag blev det Armeniska Folkmordet likvärdigt som t.ex. den judiska utrotningen och därmed blev även dess förnekande i Frankrike straffbart.
2003 Den 5 mars väljs Robert Kocharian till president för en andra mandatperiod.