| Turkiets förnekande är misslyckandet hos stormakterna |
Av Vahagn Avedian
Turkiska myndigheter har väckt åtal gällande ”förolämpning av
rättsväsendet” mot fem turkiska journalister som hade kritiserat ett
domslutbeslut om att stoppa en konferens om folkmordet på armenier.
Påföljderna kan bli sex till åtta års fängelse. Dock kan journalisterna
finna sig i gott sällskap: nobelpriskandidaten i litteratur, Orhan Pamuk,
har redan ställts inför rätta för att ha ”förolämpat den turkiska
identiteten” genom att nämna det armeniska folkmordet och Hrant Dink,
redaktör för en turkisk-armenisk tidning i Istanbul, har redan dömts till
sex månaders fängelse för samma ”brott”.
Mer än 90 år har passerat, armenierna har årligen krävt ett erkännande,
högen av bevis och dokument presenterade av forskare och historiker har
växt stadigt, men Turkiet har ständigt lyckts slingra sig ur ett
erkännande av sitt våldsamma förflutna så väl som brotten mot mänskliga
rättigheter i nuet.
Så gott som alla, inklusive turkarna, vet om det armeniska folkmordet och
faktumet att det har ägt rum. Vissa, som Tyskland och USA, avstår från att
kalla massakrerandet av 1,5 miljoner armenierna och den etniska rensningen
av 80 procent av Armeniska höglandet från dess urinvånare för ”folkmord”,
men har dock fördömt det som ”massaker”. Men hur kan man egentligen
beskylla Turkiet för dess vägran att erkänna det armeniska folkmordet när
världsmakter har sedan massakrerna allra början år 1894 misslyckats att
kräva ett officiellt erkännande och en påföljande kompensation? Vem ska
egentligen beskyllas: den kriminelle som har mördat och är fortfarande på
fri fot och fortsätter att trakassera sin omgivning eller det juridiska
systemet och de ansvariga myndigheter vilka förblir oberörda gentemot
förövaren?
Turkiet har lyckats köpa sin oskuld i över ett sekel: deras ägande av
Bosporen och Dardanellerna spelade en avgörande roll i oskadliggörandet av
de europeiska stormakternas försök vid början av 1900-talet; Kemal
Atatürks Turkiet använde öst mot Väst under det kalla krigets era; och nu
är det ”kriget mot terrorismen” i Mellanöstern och EU-kandidaturen som
tjänar i detta syfte. Europa och USA har gång på gång viftat sitt finger
åt Turkiet gällande den ”Armeniska frågan”. Dock har hotet stannat just
där.
Armenierna har alltid hållit Turkiet ansvarig för de begångna illdåden
gentemot deras nation och beskyllt dem för deras vägran att erkänna och en
avbön för deras handlingar. I jakt efter stöd från stormakter har
armenierna tonat ner sin kritik mot Frankrike, Ryssland, Tyskland,
Storbritannien och USA för att ha svikit dem vid flera olika tillfällen
med sina tomma löften. Armenien blev deras bortglömda allierade under det
första världskriget, en allierande som trots dåtidens rådande situation
och medan andra transkaukasiska folk öppet samarbetade med fienderna
Tyskland och Turkiet, stod fast vid de allierades sida och stred mot
axelmakterna, vilket resulterade i ännu mer förluster för nationen.
Armenien var ”den lilla allierade” som offrades när utsikterna för
politiska och ekonomiska vinster uppdagades. Ordet ”Armenien”, frekvent
förekommande i Sevrés-avtalet, hade plötsligt helt suddats ut i det
påföljande Lausanne-avtalet medan sovjetiska Ryssland valde att avstå från
sina krav rörande Västarmenien och det armeniska folkmordet i utbyte mot
goda relationer med Atatürks Turkiet. Armenierna var samma folk om vilket
de allierade, för första gången i historien, använde formuleringen ”brott
mot mänskligheten”, då de refererade till massakrerna i det ottomanska
Turkiet.
Nu har plötsligt ”det armeniska folkmordet” återigen blivit ett verktyg
inom världspolitiken. USA använde det för att kyla ner Turkiet när Ankara
hotade att anklaga USA för massmord av deras turkmenska bröder i norra
Irak medan EU till och från använde det som ett argument där det passade
deras syften under förhandlingar med Turkiet. Dock har dessa hot återigen
bara stannat vid denna nivå. USA vägrar fortfarande att erkänna ”de
beklagliga illdåden gentemot armenierna” som folkmord och EU misslyckades
att inkludera ett officiellt erkännande av folkmordet som ett villkor för
Turkiets EU-förhandlingar.
Nu står fem turkiska journalister åtalade för att ha uttalat det högst
tabubelagda ämnet i dagens Turkiet. Detta sker nu, år 2005, medan Turkiet
åtminstone förväntas visa sina framåtsträvande sidor. Samtidigt nöjer sig
de ”demokratiska, frihetsälskande och försvarare av mänskliga rättigheter”
till världsledare att endast ”beklaga” Turkiets uppförande. Turkiet har
liknat sig själv med en bro som knyter den kristna Europa med den
muslimska Asien. EU bör fråga sig själv huruvida denna är den sortens bro
som de vill använda eller om den är fortfarande i kritiskt behov av
renovering och reparation innan den överhuvudtaget kan användas.
Faktumet är att armeniska folkmordet är obestridligt. Frågan är dock
densamma som den var år 1920: Är armeniska folkmordet värt att erkännas?
Kommer världen att gottgöra det armeniska folkmordet eller kommer
armenierna ännu en gång att offras som en mindre betydande bonde på
världspolitikens schackbräda?
|
|
|
|
|
