English
Ledare: Sverige: Mänskliga rättigheters förkämpe, reviderad
Av Vahagn Avedian

12 juni 2008
Stockholm

Sveriges riksdag vägrar erkänna folkmordet 1915

Den 12 juni 2008, med rösterna 245 mot 37 (1 nedlagd och 66 frånvarande), avslog Sveriges riksdag uppmaningen att erkänna folkmordet 1915 i det osmanska imperiet. Den 11 juni ägde en lång debatt i riksdagen beträffande Utrikesutskottets rapport om mänskliga rättigheter, inklusive fem motioner som manade Sverige att officiellt erkänna folkmordet 1915. I sitt betänkande (2007/2008:UU9), en majoritet bestående av allianspartierna samt socialdemokraterna, föreslog avslag på motionerna, varvid Miljöpartiet och Vänsterparitet reserverade sig mot beslutet och krävde debatt och omröstning i frågan. Skälen till avslag baserades på fyra huvudargument:
  1. "… att ingen särskild behandling av armeniernas situation förekommit i form av en FN-resolution, vare sig 1985 eller vid någon annan tidpunkt."
  2. "Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten."
  3. "Det råder fortfarande oenighet bland experter om olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall. Detta gäller också de bakomliggande orsakerna och hur övergreppen ska rubriceras.
  4. [med hänsyn till utvecklingen i Turkiet] "att det i dagsläget är riskfyllt att störa en begynnande och ömtålig nationell process" [och kan gynna extremistiska krafter].

I ett öppet brev till samtliga ledamöter, flertalet uppenbara fel i dessa argument påpekades och man kunde konstatera att Utrikesutskottets medlemmar är antigen ytterst okunniga om existerande data, rapporter, konventioner och resolutioner eller helt enkelt vill ignorera det vida underlaget som starkt bestrider deras påståenden. Whitaker-rapporten från FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, resolutionerna hos International Association of Genocide Scholars (IAGS), bakgrunden och tolkningen av FN:s Folkmordskonvention, samt uppropet undertecknat av 60-tal världsledande Förintelse- och folkmordsexperter (online på detvarfolkmord.armenica.org) skickades som bilagor och bevis på de felaktigheterna och den vilseledande formuleringen som fanns i utskottets betänkande. Men debatten den 11 juni visade att beslutet inte hade något med det presenterade faktaunderlaget att göra.

Ju längre debatten fortskred, desto tydligare blev bilden att ingen ledamot kunde förklara, ännu mindre försvara, de nämnda argumenten, kanske med undantag för det sista. Under debatten krävde Hans Linde (v) vid flera tillfällen allianspartiernas medlemmar om svar på tre enkla frågor: 1) vilka är dessa forskare som ifrågasätter folkmordet 1915? 2) Om folkmordet 1915 inte kan godkännas med hänsyn till kronologin hos FN:s konvention 1948, hur kommer det sig då att Förintelsen kan erkännas som folkmord? 3) Varför ska extremistiska krafter i Turkiet diktera det som kan och får sägas i Sveriges riksdag? Han fick aldrig något svar från någon på sina frågor. Detta kan faktiskt ha varit den enda ljusglimten i det annars något genanta situationen som ledamöterna ställdes inför när de försökte göra allt för att undvika frågorna. De påvisade själva att de har inte någon fast grund att stå på. Mats Sanders (m) hade bokstavligen inget att tillägga och hänvisade till betänkandets text. Beträffande ”oenighet bland forskare” ombads Alf Svensson (kd) att namnge en enda seriös forskare som avfärdar folkmordet 1915. Det kunde han inte. Istället försvarade han betänkandet genom att säga att han ”tror att detta är sanning, och är det inte sanning beklagar jag det verkligen.” Jag är inte riktigt säker på vad det Alf Svensson sa egentligen innebär och om han verkligen tror på det han uttalade i denna mening. Men trots allt, vem ska trygga sakfrågor som moral, mänsklig värdighet och solidaritet om inte en kristdemokrat.

Mats Pertoft (mp), författare till två av motionerna, påpekade att frågan om folkmordet 1915 inte var så olik klimatfrågan. För några år sedan fanns det en oenighet bland forskare vad det gäller den globala uppvärmningen, men idag, även om det finns vissa som fortfarande avvisar detta, så är en överväldigande majoritet bland forskarna eniga om saken. Samma sak gäller för folkmordet 1915. Genom att nämna uppropet som hade undertecknats av folkmordsexperter, upprepade Pertoft Lindes uppmaning till ledamöterna att åtminstone avslå erkännandet på politiska grunder och låta bli att missbruka vetenskapens namn och existerande fakta. Dagen innan hade jag, tillsammans med Linde och Pertoft, deltagit i en TV-debatt som direktsändes av den assyriska satellitkanelen Suroyo. Stationen hade även bjudit in företrädare för nej-sidan, men ingen hade ställt upp. Lindes radiodebatt i P1 som skulle ha ägt rum på morgongen den 11 juni hade ställas in då ledamoten som skulle ha försvarat utskottets avslag hade hoppat av i sista sekund. Kanske, endast kanske, hade uppropet som hade skickats till samtliga ledamöter gjort en skillnad genom att framföra att ”Idag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott som begåtts.” Detta verkar åtminstone vara sant beträffande de ledamöter som hellre valde att inte delta i en annars givet exponeringstillfälle för en politiker som en TV- eller radiodebatt innebar än att ifrågasätta sin ärlighet genom att tvingas följa partilinjen och försvara förnekelsen av ett folkmord.

Två politiker trotsade sina partier. En var Yilmaz Kerimo (s) som är själv av assyriskt börd. Den andre, Lennart Sacrédeus (kd), gick också emot sin partilinje och talade för ett erkännande av folkmordet 1915. Han slutade sitt anförande med följande ord: ”Jag vet att vi kommer att stå här igen, om vi lever och har hälsan, om ett år och debattera exakt samma fråga. Turkiet kommer att drabbas av badwill för varje debatt i varje parlament där denna fråga djupt förknippas med Turkiet. Jag tror att vi erkänner och kan förstå bakgrunden till att det finns en låsning i Turkiet, men ’sanningen skall göra er fria’. Det gäller också i Turkiet, den turkiska statsbildningen och arvet från Kemal Atatürk. När människor har utsatts för övergrepp, har utsatts för förbrytelser och våld, har blivit skändade, finns det inte bara sorg och en djup smärta utan också en längtan efter upprättelse.” ”Sanningen skall göra er fria”, men idag visade svenska politiker tydligt att de varken är redo att bekräfta sanningen eller villiga att göra Turkiet fri från dess mörka betungande förgångna.

Debatten varade över tre timmar, under vilket åtminstone de närvarande åhörarna kunde enas om en sak: ingen av dem som försvarade utskottets avslag av erkännandet kunde, baserad på de utpekade argumenten i betänkandet försvara sina påståenden. Snart uppdagades att det fanns helt enkelt inte några hållbara argument som kunde försvara varför Sverige inte kan erkänna folkmordet 1915. Nej-et var ett rent politiskt beslut för bibehållandet av goda relationer med Turkiet och inget annat. Men kan ett sådant beslut verkligen gynna Turkiet? Eller Sverige? Eller EU? Enligt min åsikt, kan liknande beslut och signaler inte innebära något för Turkiet, och inte minst för oss själva, än en björntjänst. Vilketnsorts budskap skickar vi till ett Turkiet som är i stort behov av reformer och demokratisering när vi talar om för dem att det är faktiskt acceptabelt att skyla över brott och förneka fakta och sanning? Vilken sorts demokrati är det som Sverige och EU uppfostrar i Turkiet? Efter att ha sagt det så kan jag inte föreställa mig en enda armenier som inte skulle välkomna ett, med europeiska mått mätt, reformerat och demokratiserat Turkiet som sin granne. Det samma gäller assyrier, greker, kurder etc. Men, den sortens signaler som svenska politiker skickade idag kommer säkerligen att skada den turkiska processen för utveckling mot ett öppnare samhälle än det motsatta.

Även en annan paradox fastställdes idag, nämligen existensen av Forum för levande historia, en myndighet som skapades i kölvattnet av Folkmordskonferensen i Stockholm 2004. På deras hemsida står följande: ”Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att – med utgångspunkt i Förintelsen – arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden.” Forum för levande historia nämner folkmordet 1915 som ett av folkmorden under 1900-talet och utbildar det svenska samhället om det som egentligen hände i det osmanska imperiet under första världskriget. Det verkar ironiskt att den svenska regeringen och politikerna inte lever som de lär genom sin egen myndighet. ”Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden.” Plötsligt klarnar frågan om Darfur. Den värld som svenska politiker, eller vilka andra likasinnade politiker som helst, skapar genom att påverka framtiden med sin förnekelse av folkmord är den sortens värld där vi pratar om, inte ett historiskt, utan ett pågående folkmord i Darfur; och vi kommer säkerligen att uppleva fler framtida fall.

Frasen ”lämna historien åt historiker” används ofta av den turkiska staten och de politiker runt om i världen som önskar avstå ett erkännande av folkmordet 1915 för att undvika trampa på turkiska tår. Jag insåg först idag hur sann denna fras är. Faktiskt vill jag instämma helt och hållet med den turkiska staten i denna punkt: historien måste skrivas av historiker och inte av politiker. Idag skrev dock svenska politiker sin egen nya version av historien, en reviderad version som passar deras politiska agenda som förnekar det breda underlag och konsensus som experter inom området är överens om. Jag hoppas att svenska ledare, så väl som alla politiska ledare, skulle i framtiden lämna forskningen till forskarna och istället basera sina beslut på presenterade fakta som har lagts fram av sakkunniga. Sacrédeus profetia kommer att infrias då folkmordet 1915 kommer med all sannolikhet att diskuteras i Sveriges riksdag om och om igen. Som svar till den sista frågan i TV-debatten, beträffande vad vi ska göra efter att det högst förväntade avslaget i riksdagen har kommit, svarade jag att ”Vi kommer att fortsätta att minnas folkmordet 1915, även efter dess erkännande. Vi har redan påbörjat förberedelsearbetet inför 24 april 2009, vilket, så som de två sista åren, kommer att hållas vid Sveriges riksdag. Men jag hoppas att denna gång, istället för att uppmana riksdagen att erkänna folkmordet, ska vi tacka ledamöterna för att ha erkänt det.”

Vahagn Avedian
Ordförande i Armeniska riksförbundet i Sverige
Redaktör för Armenica.org
Annonser