Från början av år 1918 tog en ny armenisk armé, som var återskaparen av de gamla armeniska militära sederna och hoppet och villkoret för en självständig armenisk regering, ställning vid Västarmeniens front under ledning av befälhavare som general Nazarbekian, general Andranik (eller den armeniske Garibaldi som han också har kallats) och överste Morel, den ryska officeren vars namn alltid kommer att förknippas med denna armeniska armé som han var grundare och beskyddare för. Denna armé slogs oavbrutet, försvarade Västarmenien och Transkaukasien, i en 400 km lång front, mot den turkiska armén. General Brehman har senare skrivit det följande om dessa strider: "Armeniernas ansträngningar vid denna avlägsna front har varit dolda för europeiska allmänheten, men deras plats i historien borde försäkras med avseende på de heroiska dåd som utfördes under dessa strider och de svårigheter som fanns för anskaffandet av mat och förnödenheter samt kommunikationen i ett landskap med höga berg och en skoningslös fiende som med hänsyn till antal soldater hade ett förkrossande övertag och detta i ett område som hade knoppats av från omvärlden och i vilket folk stred trots att de hade fördömts och utsatts för massakrer och folkmord". 6
H. Barby, militärkorrespondent åt en tidning i Paris, som var ögonvittne till dessa strider, beskriver dem enligt följande: "Den ojämna kampen mellan den turkiska armén, med sitt förkrossande övertag i antal soldater och modern utrustning, och den armeniska armén hade börjat och skulle fortsätta i sju eller nio månader då det hjältemodiga försvarandet av Baku höll på ända till mitten av september 1918. Armenierna var under denna tid långt borta från de allierade och de soldater och förnödenheter som man lovade skicka till dem kom aldrig fram och i denna svåra och sorgliga stund hade georgierna övergett dem medan deras andra grannar, d.v.s. kurderna och tatarerna ständigt saboterade för dem. Trots det, gjorde denna martyr för kristendomen ett hjältemotstånd och naturligtvis inte i hoppet om seger över turkarna utan i hoppet om att kunna fördröja deras avancemang mot Transkaukasiens territorium tills gonggongen för de allierades seger skulle ljuda". 7
Den armeniska armén försvarade först Erzindjan (februari 1918) och sedan Erzurum (mars 1918) mot den turkiska armén. Ungturkiska makthavare koncentrerade sina elitförband vid denna front, i hopp om att kunna uppnå sin panturaniska dröm. 8 Avsaknaden av aktiviteter hos de brittiska styrkorna i Mesopotamien, vilka var cirka 400 000 soldater, och som efter erövrandet av Bagdad i 1917 inte längre avancerade mot Mosul för att ansluta sig till den armeniska armén vid sjön Van resulterade i att hela tyngden vid denna front lastades på armeniernas axlar.
Mot de turkiska reservstyrkorna som ständigt förnyades tvingades den armeniska armén, efter att ha gjort sitt yttersta, att retirera till den gamla rysk-ottomanska gränsen år 1914. 9
Samtidigt hade Lenin, den 13 januari 1918, i den sovjetiska regeringens namn utropat Västarmeniens självständighet. I verkligheten hade den nya regeringen ärvt Armeniens fråga från det gamla Tsarryssland, en fråga som alla ryska revolutionära partier stödde och den panryska sovjeten hade i sitt beslut, daterat till den 27 januari 1918, erkänt Armeniens och Finlands självständighet.
Men i förhandlingarna i Brest-Litovsk, i mars 1918, då Ryssland drog sig ut ur första världskriget tvingades Ryssland, efter påtryckningar från Tyskland, att acceptera Tysklands dikterade villkor om Armenien. Dessa villkor garanterade turkarnas, Tysklands allierade, styre över Västarmenien men även över en del av Östarmenien d.v.s. Kars och Ardahan.
Turkiska styrkorna fortsatte sitt avancemang mot Transkaukasien och efter blodiga strider i Sarighamish och Voroshan kom de in i Kars den 25 april.
|
