I juni 1920, på konferensen i Spa svarade de allierade på turkarnas erbjudande. De allierades noteringar med Millerands (Frankrikes premiärminister) underskrift som skickades iväg den 17 juni nämnde det följande om Armenien: "Armenierna har massakrerats med ett våld utan dess like. Under kriget har den ottomanska regeringens massakrer, utvisningar och misshandel av fångar endast överträffats av dess tidigare handlande i dessa frågor. Man uppskattar att fr.o.m. 1914 fram till nu har den ottomanska regeringen, under grundlösa anklagelser om uppror, mördat 800 000 armeniska män, kvinnor och barn medan mer än 200 000 greker och 200 000 armenier har skickats i exil eller drivits bort från sina hem. Ottomanska regeringen har inte bara vägrat uppfylla sin plikt om beskyddandet av sina icketurkiska undersåtar i imperiet mot plundring, förtryck, våld, övergrepp och mord utan det finns t.o.m. åtskilliga bevis på att regeringen själv är skyldig till planering och samordning av de mest våldsamma attackerna mot de folk för vars beskyddande regeringen skulle ansvara... Av samma skäl kan de allierade inte införa någon som helst ändring i paragraferna om grundandet av ett fritt Armenien".
Den 22 juni ratificerades avtalet av det kungliga rådet i Konstantinopel, med en total majoritet så när som en enda röst.
Slutligen, den 10 augusti 1920, ägde undertecknandet av fredsavtalet mellan Turkiet och de allierade rum i gästhallen i en porslinsfabrik i förorten Sèvres i sydvästra Paris. A. Aharonian 36 som representerade republiken Armenien, vilken slutligen inta bara de facto utan officiellt och rättvist erkändes internationellt, undertecknade Sèvres-avtalet, ett avtal som innehöll två viktiga paragrafer ur Armeniens perspektiv:
§ 88 Turkiet deklarerar att det, precis som de allierades tidigare erkännande, erkänner Armenien som ett självständigt och fritt land.
§ 89 Turkiet och Armenien och även andra makter som har undertecknat detta avtal godkänner att beslutandet om gränserna mellan Armenien och Turkiet i provinserna Erzurum, Trabizond, Van och Bitlis överlåts till USA:s president och de godkänner hans beslut i denna fråga och även alla beslut om att skaffa Armenien tillgång till öppet hav och demilitariseringen av det ottomanska territoriet i angränsning till Armenien.
Några månader senare, den 22 november 1920, presenterade president Woodrow Wilson sitt beslut om gränserna mellan Armenien och Turkiet på så sätt att Armenien tilldelades större delen av provinserna Van (där armenierna hade absolut majoritet fram till 1914) och Erzurum och Bitlis (där armenierna hade en relativ majoritet fram till 1914) och en del av provinsen Trabizond så att Armenien skulle ha tillgång till öppet hav.
Men det dröjde inte länge innan några händelser som vi återkommer till lite senare förhindrade genomförandet av Sèvres-avtalets punkter.
När en ny konferens hölls i november 1922 i Lausanne för att se över punkterna i Sèvres-avtalet hade läget skiftat förvånansvärt till Turkiets fördel. Enligt Winston Churchill hade "de allierades armé i 1918, vid bordet för fredskonferensen nått en total seger mot Turkiet, men under loppet av fyra år hade tjatiga politiker låtit denna seger omvandlas till nederlag".
Efter segern för den turkiska nationella armén var det oundvikligt att paragraferna i Sèvres-avtalet skulle behöva, till turkarnas fördel, bytas ut mot de i Lausanne-avtalet. I verkligheten hade de händelser vilka hade ägt rum visat att Sèvres-avtalets punkter inte var tillämpningsbara eftersom en av de viktigaste aktörerna, d.v.s. Ryssland, var frånvarande vid undertecknandet av avtalet och dess samarbete för tillämpningen av avtalets punkter, i synnerhet om grundandet av en självständig armenisk stat som sträckte sig ända till Erzindjan, var nödvändigt.
|
