Policyn om turkifiering
Dock blev det snart så att de liberala krafterna inom Förening och Utveckling, personer med västerländskt tänkande som Ahmet Reza Beg, förlorade sina positioner till personer som Enver, en man förblindad av den tyska chauvinistiska ideologin och Talaat som skulle bli grundare till den första rasistiska regimen.
I utrikesfrågor gick partiets linje ut på ett nära samarbete med Tyskland och i inrikesfrågor arbetade man med att förvandla imperiets icketurkiska folk till turkar. Denna policy resulterade omedelbart i arabernas uppror (upproret hos deruser och araberna i Palestina, upproret i Irak år 1910 och upproret i Jemen år 1911) och även i Makedonien år 1911 och 1912. Denna policy om turkifieringen har även kritiserats av Turkiets närmaste vänner så att hertig Sforza, Italiens blivande utrikesminister, har skrivit det följande: "Detta var tankesättet hos en av de mest primitiva människor, något som t.o.m. fascisterna i Italien och nazisterna i Tyskland inte kunde förmå att försöka". 4
Under 1912 bröt de första balkankrigen ut. Armenierna visade en sådan lojalitet att turkarna själva lovordade dem. Armeniska officerare och soldater stred sida vid sida med de turkarna i slagen vid Makedonien och Trakien. 5
Turkiet, som på grund av Balkankriget hade förlorat större delen av sina europeiska erövringar, vägrade inte bara att förstå att styrkan hos ett imperium ligger i belåtenheten hos dess undersåtar och deras frihet utan tvingade sig själv mot en policy som gick ut på att med tvång homogenisera de icketurkiska folken i imperiet. Denna policy intensifierades i synnerhet mot araber och armenier. Ett nytt förtrycks- och övergreppsstyre, som påminde starkt om sultan Abdul Hamids störtade regim, tillämpades i Västarmenien och turkiska tjänstemän började återigen utnyttja de nomadiska kurdiska stammarna för plundring och konfiskering av armeniska jordbruksåkrar och för att köra bort armenierna från deras hem. 6
Turkiska makthavare som var förblindade av skräcken för förlusten av de icketurkiska delarna av imperiet i Mindre Asien, precis som de hade förlorat Makedonien och västra Trakien år 1912, kunde inte längre särskilja mellan sina fiender och de personer vilka dittills hade varit lojala mot dem. Deras slogan löd nu enligt följande: "Tvångsturkifiering av araber och sedan kurder i Asien och att bli kvitt med armenier och greker till varje pris". 7
Reformplanen 1913-1914
Fr.o.m. denna stund hade armenierna inte någon annan utväg än att återigen aktualisera paragraf 61 i Berlinavtalet om genomförandet av reformer, åtgärder som ottomanska Turkiet hade åtagit sig angående Västarmenien vilkas genomförande hade garanterats av de europeiska stormakterna. Precis som Arnold Toynbee 8 och en rad andra historiker påpekar var "armenierna, bland det ottomanska imperiets undersåtar, det enda folket som hjälpte det nya Turkiet men mot det bemötande som turkarna visade armenierna efteråt, vilket blev mer och mer fientligt, fanns inte någon annan utväg än att klamra sig fast vid frågan om reformer".
|
|
|
