Och vi hittar även många andra armenier i tjänst hos flera andra länder där de har spelat en viktig roll inom vapenindustrin för produktion av kanoner, handeldvapen och krut. Precis som den franska historikern Bertrand Bareilles skriver: "armenierna har varit en av faktorerna bakom bildandet av det ottomanska styret. Den armeniska smeden fortsatte, efter att ha smitt de första svärden åt janitsjarerna, med att gjuta kanoner och framställa krut och producera vapen som turkarna använde för att riva Belgrads murar och sätta Rhodos i lågor. Om armeniernas hantverk inte fanns skulle de ottomanska turkarna, med största sannolikhet, precis som deras kusiner, d.v.s. mongoler, tatarer och kirgiser, svepa över landet som en förödande flod och försvinna ut i intet." 51
I Venedig hittar vi en militäringenjör vid namn Antonio Sourian som är känd för sina uppfinningar och skapelser, och som med sina uppfinningar kunde stoppa fiendens krigsskepp och hålla dem kvar - något som republiken Venedig utnyttjade vid flera tillfällen i sina marina strider.
I verkligheten har det varit så att armenierna vid minsta tillfälle, även om de varit utan vapen, har visat att de är krigiska folk, precis som förr, och att de gamla krigssederna och modiga egenskaperna brinner alltjämt inom dem.
Ekonomiska och sociala aspekter
Turaniernas erövring av Orienten la det område som under Antiken och Medeltiden räknades som en av världens rikaste regioner, i ruiner och förvandlade det till ett fattigt område. Armenien drabbades också av detta öde och hamnade under turaniskt styre. Dess historia blev, precis som hos andra länder i Orienten, till en historia om förfall. Till förintelsen av jordbruket på grund av ödeläggandet av de uråldriga bevattningssystemen och kanalerna och kallhuggningen av skogarna tillkom även förstörandet av industrin och handeln som orsakades av den ständiga avsaknaden av trygghet och säkerhet i området, vilket i sin tur förlamade transporterna i regionen.
Den armeniska ekonomin tvingades överge systemet med fördelning av arbeten som man hade haft ända sedan den bagratouniska dynastins tid i Armenien och återgick till det gamla självförsörjande systemet i varje by, något som man hade vid början av medeltiden. Handelsutbytet sjönk till lägsta möjliga nivå och bönderna tvingades personligen, inom sitt eget hushåll, tillgodose de flesta behoven. I varje familj fick man själv spinna garn av bomull och ull på spinnrockar och sedan lät man vävare, som fanns så gott som i varje by ända till början av 1900-talet, göra handvävda tyger.
Den enda viktiga produktionen som fanns kvar vid slutet av medeltiden och renässansen var produktionen av råsilke, och det endast i östra Armenien och angränsande områden i persiska Azerbajdzjan, d.v.s. den del av området som var under persiskt styre. Karabakhs silke (känd som Seta Canare, efter fästningen Canare som låg mitt i mullbärsträdgårdarna), silket från Gandja (känt som Seta Gandja) och silket från Shamakh exporterades till Europa och var väldigt känt och eftertraktat. 55 I samma områden odlade och exporterade man krapp till Europa och Indien, vilket användes för att rödfärga textiler.
Trots det rådde stor fattigdom och misär i städerna och byarna. Det är fr.o.m. denna period som Armenien och Mindre Asien förvandlades till dagens kala område, något som inte överensstämmer alls med den bild som Antikens och Medeltidens historiker har efterlämnat om dessa regioner
|
|
|
