Därmed återstod endast en lösning, nämligen att respektera hela Armeniens integritet som ett självständigt land eller under inflytande av en av de angränsande stormakterna.
Detta var en lösning som bägge sidor, romare och perser, accepterade och det var endast vid utförandet av denna lösning som de inte kunde komma överens om något som fick Armenien att bli inblandat i de evigt pågående krigen mellan dessa två makter.
Perserna ville ha ett Armenien som var helt självständigt inom sina egna naturliga gränser och endast gjorde anspråk på att om möjligt sätta en egen prins av sin dynasti, arsaciderna, på landets tron.
Romarna, i motsats, strävade efter ett självstyrande Armenien som var under Roms inflytande. För dem var det oväsentligt vem som satt på landets tron så länge denne var lojal mot romarriket och gick med på att erhålla sin tron från den romerske kejsaren.
Men armeniernas val var som följer: i början, med sina gamla minnen från krigen mot perserna som de betraktade som sin största fiende, visade man benägenhet att ta romarnas sida. Men senare gick de flesta från den övre armeniska adeln, som ingick i det nationella partiet, över till persernas sida. Dessutom verkade det som om den befängda policy som Marcus Antonius och Cleopatra följde grävde en djup klyfta mellan Armenien och Rom, en klyfta vilken under en lång period hindrade relationerna mellan dessa två länder. Men även ur en annan aspekt var denna nya riktning i Armeniens utrikespolitik naturligare för landet, nämligen på grund av Roms förväntningar för att styra över Armenien som en herre och förvandla landet till en beroende och lydande provins. Arsaciderna visade ett mycket mer liberalt närmande och ville endast ha ett självständigt Armenien, fritt från allt yttre inflytande. Då de var svagare än romarna var deras förväntningar på Armenien också mindre, något som var tillräckligt för att fånga Armeniens tycke och uppmärksamhet.
Den romerske historikern Tacitus som levde i en värld där det var en allmän regel att tillhöra Rom, kunde inte acceptera att någon kunde motsätta sig ett romerskt styre och skriver följande om armenierna: "armenierna var ett folk som inte kände till begreppet frihet och vände sig till perserna för att söka en herre för sig själv". Men i sin årliga händelsebeskrivning skriver Tacitus omedveten om kung Artashes II, som var den förste kungen som stöddes av perserna, att "Han var romarnas fiende då han inte hade glömt att de hade mördat hans far och av detta skäl försvarade sitt land med persernas hjälp mot romarnas anfall".
Rom och Armenien
Det enda som kvarstår nu är att ägna tid åt Roms policy gentemot Armenien och berätta om deras förhållande. Ferrero skriver: "Egentligen handlar Roms historia om deras mödosamma försök att skapa ett stort imperium och värdet av att studera dess förluster är ej mindre än av att studera dess segrar".
|
|
|
