På detta sätt resulterade tyvärr Armeniens feodalsamhälle i ett försvagande av centralmakten och med det hela landet. Feodalismen tvingade adeln att göra allt för att bibehålla sina rätigheter och de sökte allierade som stödde dem även om det innebar att dessa allierade hittades bland utlänningar. "Nakhararerna lät Arshakounian och Arsacidiska dynastierna gå under, då det inte var av någon större betydelse vem som satt på Armeniens tron, en armenier eller en utlänning, förutsatt att denne inte skulle vilja utöka den centrala makten och förutsatt att adeln kunde göra precis som man ville med sina ägor utan att kungen lade sig i deras affärer 96."
När Armenien under krigen på 300-talet befann sig framför en stark och förrädisk motståndare i form av den sassanidiske Shapour II som kompletterade sitt obarmhärtiga bekämpande av upproren genom att ge tomma och falska löften, utgjorde feodalismen ett stort hot mot landets säkerhet och integritet. Det var under dessa avgörande strider som två av de förnämsta personligheterna bland den armeniska adeln, en från Mamikonian och den andre från Artzrouni gick över till fienden på grund av sitt hat mot kungen och i sin ivriga jakt på tronen och slogs därför på fiendens sida mot sitt fädernesland.
Dessa händelser tillsammans med en rad mord på kungar utförda av armeniska adelshänder som skedde under de sista seklerna under självständighetsperioden för Storarmenien, har kastat en mörk skugga på denna del av landets historia.
Samtidigt måste man påpeka att man stöter på flera liknande exempel under medeltiden så väl som i modern tid, t.ex. i Frankrike och Tyskland, där stora adelsfamiljer förrådde sin kung och allierade sig med sin fiende.
Å andra sidan var det dessa armeniska adelsfamiljer som med sina hjältedåd och mod utgjorde en viktig faktor i landets styrka. När Armenien senare låg under persernas eller arabernas styre var det just dessa familjer som fortfarande behöll sina självstyren och kunde bibehålla de armeniska provinserna. 97 Armenien fick dessutom sitt namn erkänt i världen då dessa feodalherrar visade sitt kunnande och sin kompetens när de ledde främlingslegioner i Persiens, Bysans och arabers arméer.
När främmande makter försökte våldföra sig på armeniernas seder, tro och religion reste sig folket i uppror mot dessa och det var återigen denna adelsklass som ledde dessa uppror. Denna klass, sida vid sida med kyrkan, bevarade och försvarade det armeniska folkets identitet och lyckades två gånger återuppta Armeniens självständighet: första gången på 800-talet i form av Armenien under den bagratouniska dynastins styre och andra gången på 1000-talet genom att grunda det Nya Armenien eller Kilikien.
Denna klass kom att spela en avgörande roll i försvagandet av folkets och landets styrka genom sin närvaro i landets politiska atmosfär och sitt tankesätt. Under persernas och arabernas styre över Armenien hindrades Armeniens självständighet av den uppenbara orsaken att adeln skänktes ganska obegränsat självstyre av den ockuperande makten. Detta tillät perserna och araberna att spela ut den ena familjen mot den andra, något som förhindrade dessa att alliera sina styrkor mot den gemensamma yttre fienden. "De (storadeln) agerade fortfarande enligt de gamla feodala vanorna, d.v.s. vars och ens räddning blev undersåtarnas huvuduppgift istället för att koncentrera alla sina styrkor i folkets tjänst och mot samma håll. Och på detta sätt kunde fienden ständigt ta tillfället i akt och vända en del bland dem mot andra." 98
|
|
|
