Tyska och turkiska allierade styrkor som hade fått kontroll över större delen av Transkaukasien koncentrerade alla sina krafter för att så fort som möjligt nå den oljerika delen av Baku och erövra den, men stötte på kraftigt motstånd från de armeniska styrkorna vilka försvarade Baku. Och det är utan tvekan med vetskap om armeniernas roll som P#-Berard, Viktor#Viktor Berard på våren år 1918 beskriver en rad strider enligt följande: "På fronten från Svarta havet fram till Mosul hänger inte bara Armeniens framtid på spel utan även demokratins framtid".
Till slut, när de allierades seger fastställdes med eldupphöravtalet i Mudros (den 30 oktober 1918) med det ottomanska imperiet och Tyskland den 11 november 1918 kunde den armeniska nationen påstå att den, med sina uppoffringar och vapen hade varit delaktig i denna seger. Av alla de nationer som stred i de allierades led fanns ingen som armenierna vilka kämpade med en sådan beslutsamhet i sådana svåra förhållanden och en hopplös situation på grund av sin avlägsenhet från de allierades huvudstyrkor vid kritiska tidpunkter då deras georgiska och andra grannar hade övergett dem. Och det var just denna övermänskliga ansträngning som resulterade i förnyandet av den Armeniska frågan.
Ironisk nog för Armeniens del, och åter igen så som ödets nyckfullhet gentemot denna nation, var Turkiet det enda axelmakt som hade faktiskt, trots nederlaget, expanderat sina gränser och det enbart vid den armeniska fronten.
Den franske militära attachén i Jerevan, kapten Pohobar, har beskrivit armeniernas ansträngningar och uppoffringar i kriget enligt följande: "Jag anlände till Armenien den 6 december 1918. Jag och min engelske kollega var de första allierade officerare som efter avtalet om eldupphör kom till Östarmenien... I Armeniens huvudstad, Jerevan, som i likhet med resten av detta land var full av flyktingar döende av hunger och tyfus möttes vi av den armeniska regeringen och de presenterade oss för styrkorna som leddes av general Nazarbekian. I honnörerna på ryskt manér som dessa bergsbor gjorde kände jag igen den gamla ryska armén från åren 1914, 1915 och 1916 som nu fanns förkroppsligad i form av armenierna år 1918, en kropp som trots all hopplöshet försökte och ansträngde sig att slås för vår sak. Jag som var vittne till deras kamp och lidanden och sorg svarade kort på deras hälsning på den franska regeringens vägnar och tänkte samtidigt på de miljoner offer som Armenien hade gett för de allierades sak". 15
|
