Mer påtagliga element i skapandet av den nya ryska policyn var betänkandet om Mellanöstern. År 1907 hade Storbritannien kommit överens med sin gamla ryska rival om ett avtal gällande frågan om öst. Enlig en punkt i denna överenskommelse delades Persien in i inflytelse-zoner, där de flesta norra provinserna tilldelades Ryssland. För att skydda det området och för att möjliggöra en eventuell framtida expansion så behövde Ryssland ett lojalt Transkaukasus och ett fredligt Västarmenien. 35 Dessutom var S: t Petersburg oroligt för ett tysk intåg på den armeniska platån. Tsarens rådgivare resonerade så att om det osmanska styret skulle tvingas introducera ryskbevakade reformer i Västarmenien så skulle Tyskland uteslutas från Transkaukasus angränsande provinser. Tsar Nikolaj, hans utrikesminister Sazonov och hans ambassadör i Konstantinopel M. N. Giers, var därför efter 15 år av tystnad beredda att återuppliva den armeniska frågan.
I Transkaukasus märkte man av den nya ryska policyn i det oförväntade mildrandet av censuren och i en större frihet för armenier att uttrycka sina känslor. Tidningarna publicerade morbida beskrivningar om förhållandena bortom gränsen. Det konservativa prästerskapet, de borgliga konstitutionella demokraterna, nationell-, filantropiska- och utbildningsföreningar och socialistiska dashnakister och hntchakister enade sig och krävde ett omedelbart ingripande. T.o.m. marxist-socialdemokraterna, vilka ihärdigt fördömde en "nationell-kulturell autonomi" och hade anklagat proletärernas fiender för att utnyttja frågan om Västarmenien, övervägde nu åtgärder för att försvara armenierna i det osmanska imperiet. 36
I oktober 1912 vädjade katolikos Gevork V om ett ingripande i Västarmenien och ansökte hos vicekung Vorontsov-Dashkov om att få åka till S: t Petersburg för att personligen vädja till tsaren. Vicekungen avrådde honom från att resa men försäkrade katolikosen om att hans ansökan omedelbart skulle skickas från Tiflis till det tsariska palatset. Vorontsov-Dashkov uppfyllde sitt löfte. I ett långt brev till tsaren granskade vicekungen den ryska policyn i relationerna med armenierna. Han påpekade att detta folk sedan länge hade förknippat sina mest entusiastiska hopp med den tsariska kronans välvilja. Vorontsov-Dashkov ångrade djupt armeniskfientligheten hos Lobanov-Rostovski och de mindre genomtänkta dåden av Golitsyn. Han uppmanade tsar Nikolaj att återuppta frågan om ett genomförande av reformer i Västarmenien, eftersom en sådan åtgärd skulle öka tsarens prestige i regionen och förstärka armeniernas band till Ryssland. 37
Uppmuntrade och assisterade av Vorontsov-Dashkov arrangerade de armeniska ledarna en konferens för representanter från flera olika församlingar i det Romanovska imperiet. Mötet som hölls under november 1912 i Tiflis ägnade sig i huvudsak åt problemen i Västarmenien och valde en permanent byrå för att
- assistera katolikosen i hans försök att mildra västarmeniernas lidanden
- etablera kontakt och koordinera aktiviteter med armeniska församlingar utomlands
- propagera bland ryska allmänheten och officiella kretsar för att försäkra en gynnsam lösning 38
Katolikos Gevork V hade bett tsaren att inkludera frågan om reformerna på Londonkonferensens agenda, konferensen hade sammankallats för att etablera fred i Balkan. 39 Samtidigt gav katolikosen Nubar Pascha, son till Egyptens förre armeniske premiärminister, 40 till uppgift att upphöja den nationella frågan genom att utnyttja sina inflytelserika europeiska kontakter. 41 Katolikos Gevork fick dock, veta av Vorontsov-Dashkov att ett framläggande av den armeniska frågan inför hela Europa var mindre klokt, särskilt då man inte förväntade sig någon enighet i frågan under Londonkonferensen, konsekvenserna skulle därför bli ogynnsamma för armenierna. 42 Som det såg ut så verkade det som om Ryssland ville behålla sitt monopol på denna fråga.
|
