En del av den armeniska befolkningen i de ockuperade områden lämnade det ottomanska imperiet med hjälp av ryssarna (i synnerhet armenierna i Erzurum, Alashkert, Bayazid, Kars och Van) och följde med den ryska armén. På så sätt lämnade cirka 100 000 armenier sina hem och bosatte sig i Östarmenien och i Akhalkalaki (40 000), Shirak (12 000) och Jerevan och Sevan (25 000).
Denna immigration uppmuntrades av det ryska etablissemanget så att man lämnade översynen av deras frågor till den berömde armeniske översten Lazaref, skänkte mark och jordbruksverktyg till dem och befriade dem från att betala skatt under fem år.
Vid Krimkriget (1855-1856) blev Armenien återigen en andra krigsscen mellan Ryssland och det ottomanska imperiet. En rysk armé på 6 000 man, under ledning av den armeniske generalen Behboudian, uppnådde den 14 november 1853 den första segern genom att krossa den 12 000 man starka turkiska armén som leddes av Ahmed pascha vid floden Arpa i närheten av Gyumri.
På sommaren 1854 kom ryssarna, som leddes av general Mourariev, och omringade fästningen Kars vars befäl var den engelske generalen Williams. Alla försök att få fram hjälp till fästningen, både från Erzurum och från Batum, stoppades av ryssarna. Den ottomanska garnisonen, efter ett heroiskt försvar som körde tillbaka en rysk storoffensiv, tvingades till slut att kapitulera den 27 november 1885 då dess vapenförråd och proviant hade sinat.
1856 års avtal i Paris som undertecknandes på grund av Sevastopols fall, vilket blev slutet på Krimkriget, tvingade ryssarna att ännu en gång evakuera Kars.
Det rysk-ottomanska kriget mellan 1877 och 1878, som resulterade i Bulgariens självständighet, startade ett nytt krig i Armenien. 36 Kaukasus ryska armé, under general Loris Melikians befäl, bestod av två styrkor. Den första styrkan, under ledning av general Heyman, anföll Kars och belägrade staden och fortsatte sedan mot Erzurum. Den andra styrkan, under ledning av Ter-Ghoukasian, utgick ifrån Jerevans utkanter och intog staden Bayazid och fortsatte mot Alashgerts slätt. Men den turkiske överbefälhavaren, Mokhtar pascha, visade att han var en kunnig soldat och strateg då han ställde sig mellan dessa två ryska styrkor och utförde en skicklig manöver på napolianskt manér. Han kunde därmed gå i strid med respektive styrka innan de hann gå samman och besegrade den första i Zewin och den andra i Delibaba.
Den ryska armén tvingades ge upp belägringen av Kars och återvände till den gamla rysk-ottomanska gränsen. Men efter att ha fått nya förstärkningar återupptog general Loris Melikian offensiven. Genom en rundning med sin vänstra flank, ledd av general Lazarian, omringade han Mokhtar paschas högra flank och besegrade dem vid Arpas stränder. På så sätt kunde Loris Melikian väldigt snabbt återuppta belägringen av Kars fästning. Denna fästning föll natten till den 18 november efter en rysk attack ledd av general Loris Melikian. För detta mottog han S:t Georgkorset av ryska tsaren och Meritordern av Tysklands kejsare Wilhelm I. Striden slutade med erövringen av Erzurum.
Som resultat av förhandlingarna i San Stefano och Berlin fick Ryssland behålla Kars, Ardahan och Batum bland sina erövringar i det ottomanska imperiet medan den ryska armén evakuerade resten av Västarmenien.
Tillbakadragandet av den ryska armén ledde på nytt till en våg av armeniska flyktingar. Cirka 25 000 personer lämnade Erzurum för att bosätta sig i Östarmenien.
Dock skulle den ryska ockupationen av Västarmenien, med en kristen nation som ockupationsmakt, om än tillfälligt, lämna ett stort intryck hos armenierna som stannade kvar i Västarmenien. Denna ockupation bröt det ständiga förtrycket som dessa människor hade levt under fram till dess, väckte deras tankar och förstärkte deras karaktär. Från denna stund skulle armenierna i det ottomanska riket hänga på sig slaveriets och förtryckets kedjor med mindre tålamod. 42
|
