Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Lucullus ersattes av Pompejus (Gaecus Pompejus Magnus, 106-48). Pompejus samlade sin här bestående av flera legioner i Kilikien. Han var förutom en enastående fältherre, även en duktig politiker och insåg tidigt att för att besegra Armenien behövde han parthernas hjälp. Under det andra kriget mot Lucullus hade Tigran och Mithradates försäkrat sig om parthernas neutralitet och kunde därför koncentrera sina styrkor enbart mot romarna.
Pompejus lovade Farhad III att ge honom områden som Lucullus hade erövrat i Mesopotamien och fick honom på så sätt vid sin sida i fälttåget mot Armenien.
Nu när Armenien var upptaget med partherna kunde Pompejus marschera tvärs över Mindre Asien och anfalla Pontos med en armé på 50 000 legioner. Mithradates mötte honom med 30 000 män men förlorade slaget vid Nicopolis och Dasteira som ligger vid floden Lycus. Mithradates armé förintades helt vid denna drabbning och kungen själv, som deltog i slaget och kämpade till sista stund, kunde med nöd och näppe fly med livet i behåll.
Samtidigt anföll Farhad III Armenien från söder. Olyckligtvis förråddes Tigran II av sin egen son som tillsammans med en del av sina trupper gick över till parthernas sida. Tigran hade efter splittringen av sitt imperium och det andra kriget mot Lucullus förvandlats till en grining och lättretad gammal man och hans son uppskattade inte hans behandling.
Partherna kunde med hjälp av de trupper som den armeniske prinsen hade gett dem avancera och omringa staden Artaxata.
När, efter besegrandet av Mithradates och splittrandet av Pontos, Pompejus började avancera mot Armenien blev Tigrans situation genast mycket svårare. Under detta krig var han tvungen att strida på två olika fronter och dessutom fanns hans egen son i fiendens armé. Detta krig var egentligen både en yttre och en inre fiende.
Trots denna situation kunde Tigrans Armenien samla tillräckligt med styrkor och stå emot partherna. Efter att ha samlat sin armé anföll Tigran den partiska armé som hade omringat staden Artaxata och partherna som led en tung förlust kördes ut ur Armenien 91. Men trots denna seger insåg Tigran att det vore omöjligt att fortsätta kriget då den romerska armén närmade sig från ett annat håll.
När Mithradates kom till Armenien för att söka skydd, tog Tigran emot honom och ådrog sig Roms fientlighet som orsakade honom allt elände. Inte ens efter sin första förlust mot Lucullus gick han med på att köpa fred genom att överlämna sin gäst till fienden. Men denna gång vägrade han släppa in Mithradates in i Armenien.
Romerska historiker påstår t.o.m. att Tigran utlyste en prissumma för Mithradates huvud. Men om han nu verkligen hade för avsikt att överlämna sin allierade till Rom, vore det då inte enklare om han först hade tagit emot honom för att sedan överlämna honom levande till Pompejus? I verkligheten var Tigran inte en sådan människa och skulle aldrig köpa Pompejus tycke genom att sälja sin gamle vän. Han vägrade för andra gången att ge skydd till Mithradates och man kan t.o.m. påstå att han räddade hans liv då med den romerska armén i Armenien och Tigrans oförmåga att stå emot Pompejus här skulle det ha inneburit en mycket större fara för Mithradates att vistas där.
|
|
|
