Tonen hos de muslimska deklarationerna hade ändrats radikalt sedan eftermiddagens möte. Rustambekov deklarerade, å de musavatistiska, de ickepolitiska muslimska och Rysslands muslimska blocks vägnar, att på grund av de religiösa och etniska banden med Turkiet kunde muslimerna i Transkaukasus inte stödja det föreslagna kriget och vägrade att ta något som helst ansvar för konsekvenserna. Dock lovade han att man skulle göra sitt bästa för "alla möjliga samarbeten" med de andra folken i Transkaukasus och för en "fördelaktig upplösning av kriget". 106 Valiko Jugheli, befälhavare för det mensjevikiska Röda gardet, steg upp på podiet till applåderna från de socialistiska fraktionerna. Han avstod inte, som Haroutounian, från att identifiera Turkiets transkaukasiska medarbetare. Han tillrättavisade muslimerna och deras ledande parti och ifrågasatte hur de, fullt medvetna om hängivenheten till Turkiets folk, vågade tala om neutralitet! Sådana män var inte de sanna representanterna för den "tatariska demokratin". Musavatisterna, skrek Jugheli, var hycklande intrigmakare. De lovade att arbeta för en fördelaktig avslutning på kriget men deras talesman "sa inte för vilken sida eller för vem det skulle sluta fördelaktigt." Musavatisterna stödde den turkiska imperialismen så att de, med den osmanska makten, kunde återfå rättigheterna hos de feodala herrarna, pomeschchikerna, och lägga de muslimska bönderna under sina fötter. 107 Det att Jugheli inte nämnde att majoriteten av muslimerna i Transkaukasus var fullt överens med de musavatistiska taktikerna, om än kritiska, var förmodligen ett klander mot Rustambekov för hans överdrivna moderata hållning.
Det var väl över midnatt när Seimen antog de tre resolutionerna som hade förberetts av Zhordania. Man utlyste undantagstillstånd och ett kollegium bestående av ordförande Gegechkori, inrikeskommissionär Ramishvili och finanskommissionär Karjikian gavs obegränsade maktbefogenheter. 108 Samma natt tryckte Seimen sin flerspråkiga vädjan till folken i Transkaukasus och erbjöd "slaveri eller krig". I en separat vädjan till arbetarna, soldaterna och bönderna i Ryssland påkallade de mensjevikiska socialdemokraterna deras uppmärksamhet för den transkaukasiska kampen för överlevnad. Accepterandet av Brest-Litovsk skulle innebära Kaukasus separation från Ryssland och förråda den stora revolutionen för vars födelse folken i båda områdena hade delat umbäranden av fängslande, tvångsarbete och exil. 109 Det är högst osannolikt att ens några få arbetare, soldater eller bönder i Ryssland någonsin hörde den ivriga rösten hos den transkaukasiska socialdemokratin.
Under hela krigets lopp hade georgierna aldrig varit så upphetsade och så beslutsamma som de var på morgonen den 14 april. Seimen hade tagit paus endast några timmar tidigare när Zhordania och Tsereteli, med gevären på sina skuldror, reste till Batum för att delta i försvaret av staden, av Georgien och av Transkaukasus. 110 Samtidigt telegraferade Gegechkori till Trabizond för att underrätta Chkhenkeli om Seimens resolution som deklarerade att: "Med hänsyn till faktumet att en fredlig uppgörelse i fråga om Transkaukasus gränser inte hade nåtts mellan Turkiet och Transkaukasus, är den transkaukasiska delegationen instruerad att omedelbart resa till Tiflis." 111
|
