Dock var alla dessa naturliga fördelar inte tillräckligt för att förvandla Nya Armenien till en stor handelsplats och man måste fortfarande locka dit västvärldens handelsmän, förse dem med möjligheter för boende och se till att underlätta förhållanden för deras arbete och inte försvåra dem. Levon II gjorde sitt yttersta för att uppnå detta. År 1201 mottog han den första genuesiska ambassadören, Ogerio de Pallo och undertecknade ett avtal med honom enligt vilket Levon II gav alla rättigheter och tillstånd som skulle locka dit genuesiska medborgare vilka ville bedriva handel i Nya Armenien. På så sätt slapp genuesiska medborgare att betala varken tullavgifter (som vid ankomst och avfärd var cirka 4% av lastens värde) eller vägtullar över hela Nya Armenien. Samtidigt försåg kungen de genuesiska handelsmännen med jordlotter i städerna Sis, Mamistra och Tarsus så att de kunde bygga sina kontor, lager, konsulat och kyrkor. Han lät dem t.o.m. använda några befintliga kyrkor i Mamistra och Tarsus. Och till slut ägde dessa ambassadörer rätten att ha hand om juridiska processer och dömanden av genuesiska medborgare i Nya Armenien. 149
Sex månader senare mottog Levon II Venedigs ambassadör, Jacopo Badoaro, som hade fått fria händer för sitt besluttagande och handlande av president Enrico Dandolo. Denna ambassadör fick samma rättigheter som den genuesiska ambassadören hade fått. Dock var antalet byggnader som venetianarna hade fått lov att bygga något färre än dem hos genueserna. Detta var oundvikligt då om alla europeiska sändebud skulle hoppas att mottas på samma sätt av Levon II, något som även Heyd påpekar, så borde genueserna ändå särbehandlas eftersom dessa hade i sin tur hjälpt de armeniska ambassadörerna väldigt mycket i västvärlden (bl.a. vid diskussionerna med kejsaren och påven). 152
Senare, med Nya Armeniens ökande betydelse inom handeln, öppnade även andra handelsmän sina respektive handelshus i landet. Bland dessa kunde man se florentinska handelshuset Bardi, som samtidigt var en bank, Pisanos handelshus och de sydfranska handelsmännens handelshus (i synnerhet Montpellier), Catala etc.
Även om dessa handelsmän inte hade fått samma privilegier som de genuesiska och venetianska, t.ex. att slippa betala tullavgifter, så hade de ändå fått reducerade tullavgifter från 4% till 2%.
Heyd skriver: "I allmänhet så hjälpte Nya Armeniens kungar till i utvidgningen och utvecklingen av handeln och älskade att se västerlänningarna som kom till deras land och konkurrerade och tävlade mot varandra. För armenierna var det inte tillräckligt att förlita sig på den kristna världens kärlek och tycke gentemot Nya Armenien, något som i sig var en fördel att ha och förstärka med en materiell känsla, då Nya Armenien från alla håll var omringat, i synnerhet efter de korsridderliga staternas fall, av muslimer och inte kunde försvara sig mot sina fiender utan hjälp av västvärldens mäktiga flottor".
Fr.o.m. 1200-talets slut, då de korsridderliga staterna föll under muslimernas slag, var Nya Armenien den enda punkten genom vilken väst kunde skapa kontakt med den asiatiska kontinenten. Denna ställning fick Nya Armenien att bli den sista tillgången i handeln mellan ost och väst. Efter det koncentrerades det mesta av handeln i Nya Armenien som enligt Heyd "hade förvandlats till den verkliga korridoren mellan Centralasien och väst". Speciellt då tillträde till muslimska hamnar hade förbjudits av de kristna länder som lydde under påven och man hade utfäst stränga straff för dem som bröt mot detta så att handelsmännen som fruktade påvens vrede vände sig till Nya Armenien. 157
|
