Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 404 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
I enlighet med Chkhenkelis order skickade Deev kapten Morel, befälhavare för det 1:a regementet, till det turkiska lägret. Där underrättades Morel av överste Kiazim Karabekir att han inte hade fått några instruktioner om något eldupphör i operationerna mot Kars. Därmed var turkarna beordrade att fortsätta sitt avancemang, samtidigt som transkaukasierna inte fick skjuta. 25 Oron hos Kars försvarare underlättades något när Karabekir nästa morgon skickade bud om att det 3:e armébefälet hade sanktionerat ett tillfälligt vapenstillestånd för att tillåta förhandlingar i fältet. Han tillade att under dessa förhandlingar skulle de transkaukasiska trupperna dra sig tillbaka inom två kilometer från Kars. Allt motstånd skulle krossas av de turkiska trupperna. 26 Samtidigt underrättade Vehib Chkhenkeli om dessa villkor och lovade att stoppa avancemanget vid 1877 års rysk-turkiska gräns och att tillåta en formell evakuering av Kars. Han medgav också att trupper från hans 37:e division hade korsat gränsen in i Kars guberniia, men försäkrade den tillförordnade premiärministern att de inte skulle avancera ytterligare om inte de georgiska trupperna provocerade fram detta behov. 27

På morgonen den 24 april, utan att ge general Deev tillräckligt med tid för att få instruktioner från Tiflis om Karabekirs stipulationer, började de turkiska trupperna avancera mot väggarna på fästningen i Kars. Andra enheter försökte i en flankeringsmanöver att inta Mazra, en by öster om Kars längs huvudvägen och järnvägen till Alexandropol. General Deev ignorerade Karabekirs varningar och bombarderade fiendens trupper som närmade sig från väst, medan kompanier ur Ter Hakobians 1:a division slog tillbaka de turkiska styrkorna nära Mazra. Ottomanerna stannade upp. 28

Strax efter middag samma dag kom ännu ett nytt slag för Tiflis. Den nya tillförordnade krigsministern, G. T. Georgadze, underrättade försvararna att han och Chkhenkeli hade gett efter för turkarnas samtliga krav. Nazarbekian informerades om att ett missförstånd tydligen hade uppstått om huruvida det var de transkaukasiska trupperna som skulle ställa sig två kilometer från Kars eller om det var de turkiska enheterna som skulle stanna på detta avstånd. Det armeniska armébefälet beordrades att gruppera om sina styrkor bakom denna linje för att undvika alla olyckliga händelser. 29 Att lyda denna order innebar Kars säkra undergång, eftersom fästningens kanoner, vilka kunde åsamka stora skador hos fiendens styrkor på flera kilometers avstånd, skulle vara värdelösa mot anfallande trupper som var så nära fästningen.

Medan de armeniska ledarna i Tiflis fortfarande var omedvetna om vad som höll på att hända, skickade Chkhenkeli återigen ett telegram till Vehib i vilket han beklagade den olyckliga attacken mot de turkiska trupperna nära Kars efter eldupphöret. Han försäkrade Vehib att samtliga osmanska villkor skulle infrias och krävde en månads tid för att avsluta evakueringen av Kars. 30 Sedan beordrade Chkhenkeli, återigen utan att vänta på det osmanska svaret, Nazarbekian att innan midnatt kontakta fiendens befäl vid Kars front för att förbereda detaljerna för evakueringen. Nyheten om ordern spreds som löpeld bland de transkaukasiska styrkorna och den överväldigande kristna befolkningen i Kars. Det krävdes inte något mer för att utlösa uttåget. Kaoset, paniken och deserteringen i Van, Erzindjan och Erzurum återuppstod fullt ut. 31