Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Detta var en stor händelse vilket gjorde att Armenien blev världens första kristna stat. 37 Vi vet att Konstantins konvertering och utropandet av kristendomen som östromerska (Bysans) imperiets statsreligion skedde först år 313 38 och som Henri Focillon påpekar: "Detta är en del av Armeniens historiska ära då de grundade den äldsta statsreligionen i historien". 39
Kristnandet av folket påbörjades, men de starka känslorna bland folket gentemot sin gamla tro försvårade processen och slutade t.o.m. i blodsutgjutelse. Detta märktes i synnerhet i provinsen Taron (Moush ) som var den största vallfartsorten med flera tempel som var tillägnade de nationella gudarna och hade byggts i staden Ashtishat. Översteprästen Artzan och hans son Demétius ledde tusentals andra präster och trogna i en väpnad kamp mot de kristna, en ojämn kamp som slutade med de kristnas seger då alla hedningar dödandes. Hedningarnas tempel som utgjorde flera av den armeniska arkitekturens mästerverk förstördes och på deras ruiner byggde Grigor Lousavoritch den första armeniska kyrkan. Bygget av katolikossätet påbörjades år 303 i dagens Etchmiadzin (armeniska för "plasten för nedkomsten av den enfödde" som syftar alltså på Jesus som Guds enda son) och år 305 stod katedralen klart.
Resultatet av detta motstånd var inte bara förstörelsen av gamla tempel utan denna trångsynthet innebar även att så gott som alla litterära och kulturella verk från det gamla Armenien och saker som var bevis på flera hundra år civilisation förstördes och försvann.
Grigor utnämndes av Tirdat III till armeniernas ärkebiskop. Därefter åkte han till Kapadokien och vigdes av ärkebiskopen i Caesarea och återvände till Armenien för att avsluta sitt arbete. Den nygrundade armeniska kyrkan fick sina seder och sitt evangelium tillsammans med flera kristna religiösa böcker och präster från Syrien som var ett av dåtidens största religiösa centrum.
Den armeniska kyrkan blev oerhört rik, då man förutom de gamla templens tillgångar som man hade konfiskerat också fick ny mark till skänks. På detta sätt blev kyrkan ägare till cirka 10 000 odlingsmarker och man exploaterade dessa precis som andra armeniska furstar, d.v.s. att man så som andra furstar var vid krigstid skyldig att hjälpa staten med soldater så väl som skatter. Det sägs att kyrkan vid behov skulle förse kungen med 5 000 ryttare och 4 000 fotsoldater.
S:t Grigor etablerade flera biskopsdömen, inte bara i Armenien, utan även i grannländerna och det var just ett av dessa som ansvarade för kristnandet av Iberien (Georgien). Senare började armeniska predikanter att sprida kristendomen i Albanien (nuvarande Azerbajdzjan).
Till Grigor Lousavoritchs andra skapelser kan man tillägga en religiös skola i vilken man utbildade de hedniska prästernas söner som hade accepterat kristendomen; bland dessa valde han sedan biskopar och präster som skickades till olika etablerade biskopsdömena för att administrera dem. Idéerna i Bibeln fick så starka rötter i Armenien att biskops- och prästämbeten oftast stannade inom prästernas familjer och ärvdes av generation efter generation. Av just detta skäl stannade ärkebiskopsämbetet inom Grigors familj i över ett sekel.
S:t Grigor och kung Tirdat III lät bygga flera kyrkor på olika platser i Armenien. De flesta av dessa kyrkor var stora byggnader, omgivna a höga murar, något som präglade landet under hela dess historia och gjorde att man alltid tog hänsyn till försvarsaspekten.
|
|
|
