Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
De osmanska arméerna avancerade. Dagens turkiska författare är så gott som överens om att armeniernas överskridanden var den primära motivationen till frammarschen hos de 1:a och 2:a armékårerna. Inte 1 500, utan man påstår att tusentals muslimer hade utrotats av de laglösa kristna förbrytarna. 89 Armeniska författare och deltagare hävdar att varje åtgärd hade vidtagits för att leva i fred tillsammans med muslimerna. Turkiska civila lovades upprepade gånger att de skulle få leva i fred om de bibehöll lugnet. Man förnekar inte att åtgärder hade vidtagits mot muslimerna, men dessa aktioner utfördes endast efter att turkar och kurder utnyttjade den ryska evakueringen och försökte att förstöra förnödenhetsrutterna och försvarsställningarna. 90 Senare tids sovjetiska författare har upphävt de tidigare fördömandena av turkar och armenier och påpekar i stället att de osmanska breven från december-februari och Vehib Paschas rationaliseringar var nödvändiga förberedelser för kränkningen av Erzindjans eldupphör. 91 Det kan inte ignoreras att det valda datumet för den turkiska offensiven för återerövrandet av Västarmenien och erövrandet av Transkaukasus kom två dagar efter det att Trotsky hade levererat sin berömda deklaration om "inget krig, ingen fred" i Brest och en dag efter att general von Ludendorff hade sanktionerat en turkisk offensiv. Enver Pascha verkade inte ha spillt någon tid på att driva framåt mot Turkestans horisont.
Karabekirs styrkor slog till mot Erzindjans försvar från Kemakhs riktning och hade den 13 februari nästan omringat staden. Murat försökte övertyga Morel att hålla staden en eller två dagar till så att den kristna befolkningen kunde evakueras, men den mer erfarne ryske officeren ansåg att det skulle vara omöjligt. Vid kvällen gavs order om reträtt. Precis som 1915 års evakuering av Van var organisationen och paniken katastrofala. De armeniska stadsborna, vilka hade inte förberett sig för någon evakuering, flydde nu ut i den kalla natten med allt de kunde bära med sig. Soldaterna övergav sina enheter för att söka upp sina familjer. Den oorganiserade folkmassan traskade genom snödrivorna och hamnade upprepade gånger i kurdernas bakhåll. 92 Vid tidpunkten då detta sorgliga följe fyra dagar senare nådde Mamakhatoun hade hälften av flyktingarna mördats, frusit ihjäl, sårats eller fått frostskador. Morels män beordrades att omgruppera sig vid Mamakhatoun, men förvirringen var så pass stor att varken trupper eller civila stannade förrän de var en dags marsch från Erzurum. 93 Bakom den nya försvarslinjen irrade tusentals flyktingar omkring i ett område som sträckte sig nästan 160 km västerut.
General Odishelidze verkar ha gjort en stor miss när han förbjöd att förstöra flera lager av mat, förnödenheter, utrustning och vapen som hade lämnats kvar i det övergivna territoriet. Han resonerade som så, att efter ett fredsavtal skulle detta värdefulla gods återlämnas till hans armé, och därför beordrade han att det skulle överlämnas till turkarna. 94 Befälhavaren Karabekir har senare skrivit att hans män var nära svält vid början av offensiven och hade attacken dragit ut i ytterligare två veckor hade hans styrkor ha gått under. 95 Under hela februari och mars hade de turkiska trupperna aldrig mer mat än för några dagar, men de livnärde sig på det kaukasiska armébefälets vägran att tillåta förstörandet av flera ton mat och militära utrustning innan reträtten.
Karabekirs seger vid Erzindjan mottogs med gratulationsmeddelanden från den osmanska krigsministern såväl som från den 3:e arméns befäl, men medan den sistnämnde pratade om nödvändigheten av att befria Erzurum hade Envers fantasi flugit mycket längre. I sitt meddelande till Karabekir meddelade den store förespråkaren av panturkismen att Rysslands muslimer redan hade uttryckt sina osmanska sympatier och att de hade bildat väpnade enheter i områden omkring Baku för att befria detta islamiska fäste från de ryska och armeniska förtryckarna. Karabekir var Envers val av ledare för de muslimska militära aktiviteterna i Transkaukasus. Befälhavaren för den 1:a armékåren och den framtida ledaren för den turkiska nationella rörelsen svarade att endast efter befriandet av hemlandet från fiendens ockupation skulle kampen om Transkaukasus börja. Han kände sig övertygad om att då kunde en del av den osmanska armén skickas till Baku och norra Kaukasus. Även om detta skulle visa sig vara opraktiskt så skulle det inte vara svårt att övervaka gerillaaktiviteter i dessa områden. 96 Helt logiskt räknade Karabekir de osmanska målen enligt ordningen först 1914 års gräns, sedan territorierna förlorade år 1878 och slutligen expansionen bortom den gränsen. Detta var de överhängande omständigheterna i mitten av februari 1918 när Gegechkori underrättade den osmanska regeringen om att den transkaukasiska regeringen var beredd att förhandla och att Seimen snart skulle meddela villkoren för en acceptabel och rättvis fred.
|
|
|
