På den internationella fronten offrade det Sovjetiska Ryssland den Armeniska frågan för att sammankitta den turkiska alliansen. Efter att ha avvisat alla medlingsförsök, försökte Mustafa Kemal till och med en ploj om att ockupera Batum och gränsdistrikten Akhaltsikh och Akhalkalaki i Georgien. Manövern, som till synes, var menad för att vinna ytterligare eftergifter i fråga om Armenien bar frukt. Vid Moskva-avtalet (mars 1921), vilket etablerade normala och vänliga relationer mellan Sovjetiska Ryssland ochAnkararegeringen, avstod Turkiet från sina anspråk på Batum och de andra distrikten i utbyte mot att Ryssland skulle avstå från sina försök att, på Armeniens vägnar, återfå distriktet Surmalu i Jerevan. I denna sektor sträckte sig den turkiska gränsen ända fram till floden Aras och omfattade därmed den bördiga Igdir-slätten och berget Ararat. Dessutom såg avtalet till att Sharur-Nakhichevan inte skulle knytas till sovjetiska Armenien utan skulle hamna, som en autonom region, under sovjetiska Azerbajdzjans jurisdiktion, även om den helt och hållet saknade territoriell gräns med Azerbajdzjan, på grund av Armeniens sydliga landremsa. Vilka samvetskval och vilken oro som Chicherin och Karakhan fortfarande kunde ha haft avhjälptes med det bestämda stöd som den turkiska delegationen mottog från Stalin. Det som föreskrevs av Moskva-avtalet var så gott som identiskt med de villkor som man hade inkluderat i Kars-avtalet (oktober 1921), mellan Turkiet och de tre transkaukasiska Sovjetrepublikerna. Enligt en sovjetisk historiker kallade Stalin senare detta avtal för ett av de mest vanhedrande avtalen i historien, ett dokument som slängde locket på den Armeniska frågan och låste det sovjetiska Armenien inom dess begränsade och instängda territorium. 95 De europeiska makterna satte, två år senare, sin egen försegling på den Armeniska frågan genom omförhandlingen av Sèvres-avtalet. Den turkiska segern i det resulterande Lausanne-avtalet var så genomslående att varken ordet "Armenien" eller "armenier" tilläts förekomma någonstans i texterna. För armenierna var det en bitter ironi att Turkiet, bland alla de besegrade axelmakterna, var det enda land som expanderade bortom de gränser man haft före kriget och detta enbart vid den armeniska fronten.
Mellanakten för den armeniska självständigheten hade kommit till sitt slut. Född ur desperation och hopplöshet, saknade den armeniska republiken resurser för att kunna lösa sina enorma inhemska och internationella problem. Trots det hade den inom loppet av några få månader förvandlats till mittpunkten för de nationella aspirationerna för återuppvaknande, förening och evighet. Begränsningarna och bristerna åsido hade grunderna för en regering grundats och en organisatorisk utveckling hade börjat. Misslyckandet med att uppnå en permanent självständighet lämnade en stor sorg bland armenierna som var skingrade över hela världen, men orsakade även frustration och förtrytelse. Dock gick arvet från den armeniska republiken inte förlorat. Den armeniska regeringen och staten hade återinförts för första gången på flera sekler. De ansamlade armeniska uppoffringarna hade inte varit helt förgäves eftersom kärnan för den armeniska republiken fortsatte som den Sovjetiska Socialistiska Armeniska Republiken, där en del av den armeniska nationen skulle sträva mot en plats under solen.
|
