Men majoriteten av den armeniska nationen som var hårt fäst vid sitt fosterland stannade kvar i sitt hemland. Armenierna kände att denna emigration var precis det som det ottomanska styret eftersträvade och de måste genom att stanna och hålla fast vid sina hem och marker omintetgöra regeringens planer. 136
Och det var så som alla allt detta lidande och alla dessa trakasserier fick "armenierna att få en långsam och smärtsam utveckling vilken mer liknade en sjuklings dödskamp än en nations tillväxt". 137
Det är uppenbart att situationen som hade uppkommit för armenierna i deras eget land, jämfört med de kristna ländernas situation på Balkan vilken efter befrielsen från de ottomanska turkarnas förtryck utvecklades och förbättrades med en hög hastighet, orsakade ett djupt missnöje bland armenierna och resulterade i uppkomsten av armeniska partier och föreningar vilkas mål var att förbättra levnadsförhållandena för västarmenierna och försvara den armeniska nationen. Salisbury påpekar att: "armenierna, trötta i väntan på genomförandet av de högtidliga reformerna vilka de hade lovats men utan minsta tecken på att dessa löften skulle komma att infrias, började organisera sig". 138
Med tiden kom dessa rörelser att få stora antal anhängare eftersom det var de horribla massakrerna under 1894-1896 som samlade armeniska intellektuella och folket runt varandra..
Läget och utvecklingen av den armeniska nationella andan i Västarmenien syns tydligt i följande officiella dokument, daterat till den 2 oktober 1890, i vilket den brittiska konsulen i Erzurum, Clifford Lloyd, rapporterar det följande: "Jag anser att det inte finns någon tanke på revolution hos någon av de armeniska samhällsklasserna i dessa provinser, förutom det faktum att en väpnad revolution är helt omöjlig. Men här betraktas varje missnöjesaktion eller missnöjesyttring som uppror av det ottomanska lokala styret och man åtföljer den policy som jag har beskrivit tidigare i min rapport, en policy som berövar armenierna frihet och skydd och det finns ingen förklaring för detta handlande. Denna policy förstärker det existerade missnöjet och skapar en fientlighet mellan muslimer och kristna vilken endast kan avhjälpas med andra metoder. Inget av de brott eller kränkningar som under de gångna åren har begåtts mot de kristna i provinsen Erzurum har bestraffats." 140
Året därpå skrev Storbritanniens andre konsul, Hampson, följande den 12 juni 1891 från Erzurum: "Jag anser att om man vill försvara armenierna mot kurdernas övergrep och ge dem befogenheter till deras egen lokala administration i de områden där de utgör en majoritet och behandla dem på samma sätt som deras ickekristna grannar behandlas, så kommer de att vara en väldigt belåten nation och mycket produktiva undersåtar åt sultanen." 142
Och slutligen den franske ambassadören i Konstantinopel, den store diplomaten Paul Cambon, som då var representant för franska regeringen vid Höga portens hov, har uttryckt sig på följande sätt i rapporten till sin regering daterad den 20 februari 1891: "1878 hade den armeniska nationens uppvaknande inte ännu ägt rum. Tanken på ett självständigt Armenien fanns ännu inte och även om den fanns då så var det i tankarna hos några flyktingar vilka var bosatta i Europa. Folkets massor hoppades endast på reformer och hade inga andra drömmar än ett ordnat och neutralt styre inom ramarna för den ottomanska regeringen. Avsaknaden av handlingar och kompetens hos Höga porten har resulterat i en hopplöshet och ovilja hos armenierna. De ottomanska tjänstemännen orättvisa och övergrepp är fortfarande lika skandalösa och det har inte skett någon förbättring i skippandet av rättvisa. Skapandet av det hamidiska kurdregementet, vilka till synes ska vakta provinserna, är inget mer än en regerings officiella ansvar för plundringen.
|
