Genom att utnyttja de breda befogenheter som hade beviljats honom av Seimen, utan att begära godkännande från sina delegationsmedlemmar, presenterade Chkhenkeli den 5 april sin lista över eftergifter för Husein Rauf Bey under det sjätte och sista mötet i Trabizond-konferensen. Samtidigt levererade han en predikan som måste ha låtit olidligt repetitivt torftigt. Genom att upprepa skälen till för varför det osmanska imperiet inte borde insistera på avtalet i Brest-Litovsk, antydde Chkhenkeli vagt att Transkaukasus ekonomiska enighet, utan åtminstone en del av det omstridda området, skulle splittras och självständigheten inte kunde försvaras mot hot från andra mäktiga grannar förutom Turkiet. Dock var försöket med att skrämma ottomanerna med spöket från det ryska imperiet fruktlöst. Chkhenkeli hänvisade då till Västarmeniens problem och la endast fram ett ekonomiskt argument utan att nämna något om självbestämmande: närvaron av flera tusen flyktingar i Transkaukasus höll på att förlama staten. Denna situation kunde inte avhjälpas förrän västarmenierna kunde återvända till sina hemprovinser. Men innan hemresan kunde påbörjas måste Höga porten dock ge vissa garantier för deras säkerhet och framtid. 89 Efter att tålmodigt ha lyssnat på den transkaukasiska talaren lovade Rauf Bey att han skulle meddela sin regering förslagen och sedan avslutades mötet. Kommunikationen mellan Trabizond och Konstantinopel måste ha varit utmärkt vid detta tillfälle, då Chkhenkeli inom 24 timmar mottog ett turkiskt ultimatum om att respektera avtalet i Brest-Litovsk. Ett slutgiltigt svar krävdes inom 48 timmar. 90
Även om den osmanska reaktionen inte borde ha varit oväntad, så var den transkaukasiska delegationen oförberedd på att kunna hantera situationen. Tatarerna röstade för ett omedelbart medgivande, medan de georgiska och armeniska medlemmarna stod fast vid att endast Tiflis-regeringen kunde agera i en så viktig fråga. Hur som helst så hade de flesta delegaterna, inklusive Hovahnnes Kachaznouni, accepterat det oundvikliga i att böja sig inför de turkiska kraven ifall resten av Transkaukasus skulle kunna räddas. 91 Chkhenkeli telegraferade till Seimen för att erhålla tillstånd för att överge det mesta av okrugen Artvin i oblasten Batum och hela Kars oblast, förutom en mindre gränsjustering till Transkaukasus fördel. I strävan efter Seimens fjärde villkor för freden skulle amnesti och tillåtelse för flyktingarna att återvända, enligt Chkhenkeli, vara det maximala man kunde förvänta sig av ottomanerna. Pessimistiskt tillade han att även dessa eftergifter förmodligen skulle förkastas och att det därför var nödvändigt att antingen planera för att acceptera Brestavtalet i sin helhet eller att avbryta förhandlingarna och förklara krig. 92
I sitt svar den 8 april sanktionerade Tiflis-regeringen Chkhenkelis maximala eftergifter, men noterade att Dashnaktsoutiun krävde att Kars fästning skulle inkluderas i den landremsa som hade markerats för "gränsjusteringar". Man nämnde varken något om det fulla accepterandet av Brest-Litovsk-avtalets samtliga punkter eller återupptagandet av krig. 93 Vid denna tidpunkt tillrådde den siste motståndaren, Alexandre Khatisian, som uppfattade Brest-Litovsk-avtalet mindre katastrofalt än Transkaukasus senaste eftergifter, att man omedelbart skulle acceptera Turkiets ultimatum. Trots allt hade den IV artikeln i Brest-Litovsk inte auktoriserat en oförbehållsam annektering av Kars, Ardahan och Batum, utan endast stipulerat att invånarna i samarbete med de angränsande regeringarna, i synnerhet Turkiet, skulle besluta om provinsernas politiska framtid. Dock höll Transkaukasus nu på att överse med den osmanska direkta annekteringen av så gott som hela regionen. Khalil Bek Khas-Mamedov var belåten med att delegationen äntligen var enhällig. Han påminde sina kollegor om att det oavbrutna turkiska avancemanget inte var en invasion, utan endast tillämpningen av Brest-Litovsk-avtalets kompletterande åtgärder för att rensa regionen från "väpnade grupper". 94 Grupperna Khas-Mamedov refererade till var Transkaukasiska regeringens militära styrkor.
När de osmanska enheterna tryckte framåt mot Olti och Merdenek och längs Svarta havskusten in i oblasten Batum instruerade kommissariatets ordförande, Gegechkori, Chkhenkeli att protestera mot den kränkande policyn att anfalla medan förhandlingarna pågick. Chkhenkeli bönföll sin regering att bifalla avtalet i Brest-Litovsk, då han erkände att från turkisk ståndpunkt var denna taktik varken motsägelsefull eller illegal. Endast då kunde ottomanerna tillåta vissa justeringar längs den internationella gränsen. 95 I ett separat telegram anslöt sig Khatisian och Kachaznouni till sin ordförande för att övertyga Seimen och Dashnaktsoutiun om att svara fördelaktigt på det turkiska ultimatumet. 96 Den 9 april meddelade Chkhenkeli Rauf i en privat intervju Seimens maximala eftergifter, men den ottomanske ledaren var inte nöjd med nästan hela Kars oblast och halva Batum. I stället kallade hans sekreterare nästa afton på Chkhenkeli för att motta Transkaukasus slutgiltiga beslut. 97 Utan att vänta på bekräftande från Tiflis underrättade Chkhenkeli Rauf att alla vidare förhandlingar skulle grundas på avtalet i Brest-Litovsk. Då han insåg att närvaron av Turkiets allierade skulle frambringa en atmosfär av återhållsamhet, krävde han dock att axelmakternas representanter nu skulle delta i förhandlingarna. Rauf svarade högdraget att ett sådant steg inte kunde beaktas förrän den stund då Transkaukasus officiellt hade deklarerat sin självständighet. 98
|
