Mkhitaristerna
Trots att den armeniska kyrkan var som ett staket för det armeniska folket i vars skydd armenierna under långa sekler hade väntat på uppvaknandet av sin nationella identitet måste man medge att detta inte skulle ha förverkligats om det inte vore för de katolska mkhitaristernas beundransvärda orden. Denna orden grundades av en av de armenier som mer än någon annan kommit att påverka den armeniska nationens öde.
Precis som Dulaurier skriver: "I början av 1700-talet gled den armeniska nationen, efter att ha gått ner på sina bara knän efter alla olyckor som hade drabbat den medan den befann sig under främmande förtryck, snabbt mot ett totalt intellektuellt och kulturellt fördärv och riskerade att förlora sitt språk, sina seder och vanor för varje dag som gick, och tog åt sig seder och vanor från de folk som den själv levde bland. För att lyfta upp den från ett sådant smärtsamt fall behövdes en stark vilja och en brinnande fosterlandskänsla, ett mirakel som mkhitaristerna stod för." 29
Mkhitar var en armenisk präst som ursprungligen kom från Sivas men bodde i Erzurum. Han hade kommit i kontakt med Jesuitiska missionärer och kom år 1701 till Konstantinopel för att försöka förena den armeniska kyrkan med den romerska.
Mkhitar som hade utsatts för trakasserier från både armenier och turkar sökte asyl på den franska ambassaden och åkte därifrån till Morea (Peleponnesos) som på den tiden var under Venedigs styre och fortsatte sedan till staden Venedig. Där, år 1717, på ön Saint Lazar (Sourp Ghazar) byggde han ett armeniskt kloster och grundade mkhitaristorden.
"Grundtankarna hos denna ordens grundare, som var både religiös och intellektuell, var följande: förnyandet av hans landsmäns kulturella liv och tankeliv, uppväckandet och studiet av det gamla armeniska språket, tryckandet av de viktigaste verken på detta språk till en billig penning, berikandet av det armeniska språket med översättningar av de bästa västerländska verken, startandet av utlärning baserad på de bästa europeiska metoderna passande för nationens behov och intellektuella kompetens och till slut kallandet av folket till gudstjänster och återföreningen med den stora katolska familjen. Dessa var Mkhitars grundtankar och verktygen som enligt honom var de bästa sätten att förverkliga hans plan med". 30
Centrum för hans organisation, i synnerhet förverkligandet av upprättandet av kulturella relationer mellan öst och väst, hade valts på bästa sätt. Venedig, hade precis som Pirenne 31 har påpekat egentligen dragits in i Bysans politiska sfär, blivit förtjust i dess storhet från andra sidan havet och hamnat under Bysans inflytande. I vissa tillfällen har det påpekats på denna punkt att skälet till Armeniens unika drag och originella kultur är det faktum att dess kultur i flera olika aspekter är en blandning av kulturerna i öst och väst och en balanserad förening av dessa två stora familjer. Hur som helst så gäller denna utsaga även för staden Venedig, d.v.s. dess position mellan de två olika civilisationerna, vars mest uppenbara kännetecken är republikens smeknamn, "Den Fridfulla Republiken", något som märks i Venedig även i våra dagar.
Venedig kom att genom mkhitaristerna spela en förstklassig roll i utvecklingen av den armeniska kulturen och återuppståndelsen av den armeniska nationens andliga liv, en roll som kan jämföras med den som Ragusa, den lilla republiken under Venedigs styre spelade, i Serbiens renässans.
|
|
|
